Om de bruna benen

Jag har alltid avskytt färgen på mina ben. Eller snarare frånvaron av färg, om man inte räknar blekt-skiftande-i-blått som färg. Det spelar ingen roll hur mycket jag solar, det händer liksom inget. På övriga kroppen får jag färg mycket lättare. Men benen är lika sorgligt bleka året om.

När jag var yngre skämdes jag en del för dem, jag dolde dem i långbyxor eller nylonbyxor även om det var varmt. Riktigt så illa är det inte numera, men gillar det gör jag inte. Jag har provat olika typer av brun-utan-solprodukter med olika resultat, men det har aldrig blivit den fina bruna färgen jag drömt om.

Så när min kompis Catharina erbjöd en produkt som är en av de bästa på marknaden, tyckte jag att det lät som en bra ide. Vad kunde gå fel liksom.

Efter att burken stått på badrumshyllan ett tag, tyckte jag att det i dag var dags. Dags att få bruna fina ben. Första dagen på semestern, med två dagars kalasande framför oss, och med strålande sol. Precis då benen skall vara som snyggast.

Av någon konstig anledning gick det inget vidare. Eller rättare sagt, jag misslyckades totalt. Trots att jag följde alla instruktioner. För inte ser detta ut som snyggt brunbrända ben?



Visst såg jag med en genast att det inte skulle bli bra, men istället för att vara smart och tvätta bort det med en gång, lät jag, av någon outgrundlig anledning, färgen sitta kvar. I två timmar! Som om det skulle bli bättre då. Och när jag väl skulle tvätta bort det satt det fast. Det krävdes flera omgångar med bodyscrub innan benen inte längre såg ut som om jag badat i lera. Nu ser det bara ut som om jag inte badat alls.





Trots mitt totala misslyckande och smutsbruna ben, är jag ändå rätt nöjd med min insats. Jag fick mej och bjöd både svärmor och Catharina på ett gott skratt. Och är väldigt glad över att jag inte sprayade mitt ansikte.
↑