piaspraliner.blogg.se

Häromdagen var jag med om ett vetenskapligt test. Jag blev utrustad med blodtrycksmätare på ena armen, som mätte trycket var 5:e minut och med en venflon i andra armen, där man tog blod var 10:e minut. Efter en liten stund läsandes lite skvallertidningar blev jag inledd i ett rum med en panel av tre gravallvarliga människor satt och granskade mej och självklar filmade allt. Jag fick instruktionerna, som gick ut på att jag skulle snarare sälja in mej själv i 5 minuter, för att få det drömjobb jag hade som barn. Därefter fick jag går ut ur rummet och förbereda mej i 5 minuter. Och då slog det mej, vad sjutton hade jag som drömjobb när jag var liten???

 

Som alla andra småtjejer på 70-talet ville jag vara Agneta i ABBA.... Knappast läge att sälja in denna 40+ som den nya ABBA-Agneta, eller hur! Och när jag kände paniken nästan komma (inte någon panik för att stå där och babbla i 5 minuter, jag hade lätt kunnat prata i en timme utan att vara nervös, utan panik för jag visste inte vilket jobb jag ville söka) kom jag på att jag ville ju bli balettdansös också. "Hej, jag heter Pia och jag söker jobbet hos er som förstedansare" hade ju också blivit  helgalet. Visserligen hade jag en liten tanke att se panelen som Idol-juryn och sjunga en stump, men insåg att jag nog hade blivit stoppad och hade på plats fått tänka om. så det skrotade jag. Till slut kom jag på att jag alltid älskat att skriva och att journalist/skribent/författare var en rätt så tidig dröm, och med min verkliga bakgrund och utbildning inom Media och Kommunikation landade jag i att söka tjänsten som PR-strateg.

 

Men så satt jag i morse på tåget och då kom jag på mitt allra första drömjobb - att få jobba i restaurangen på Åhléns i Lidköping, att få vara den som ropade ut "Nummer 27". Jag minns hur det var när vi åkte in till Lidköping och gick och åt lunch på Åhléns. Attans vad jag tyckte det var coolt. Tänk om jag hade sagt det på testet "Hej, jag heter Pia och söker jobbet som nummerutropare i restaurangen". Då hade de nog blivit paffa.

 

Jag hade i och för sig också kunnat välja att söka jobbet som lastbilschaufför, för det var ett annat jobb jag vill ha när jag var liten och det höll i sig genom hela mellanstadiet och upp i högstadiet. Jag hade rummet tapetserat med posters från tidningen "Trailer" (ihop med idolbilder från OKEJ och Frida), pappa jobbade på en däckfabrik och tog tidningarna med sig hem. Min kompis Mia och jag kunde gå ner till lastbilsfiket och "hänga lite" när vi gick i 6:an, jag var ofta på pappas jobb för att se en och annan lastbil och känna lite härlig doft av däck. Jag pryade på en lastbilsverkstad i nian och älskade boken "En tjej vid ratten". Jag fick vara med på ett jippo som däcktillverkaren Bandag hade med den coolaste truckdrivern "Mr President" och hans coola lastbil "Bandit". Idolfoto med mej och Mr Presidentom framför bilen finns också.

 

Flygvärdinna, lärare, klädskapare och jobba i affär var också yrken jag ville ha när jag var liten. Så nu när jag tänker efter hade jag haft många alternativ att prata om inför den där gravallvarliga panelen. Fast det jag valde kanske inte var så dumt ändå.