Precis som mamma
Min mamma sjöng jämt. Hela tiden. Det var en tid när jag tyckte det var pinsamt, som när vi var ute och handlade och hon gick och småsjöng för sig själv. Eller när hon var hemma och jag hade kompisar hemma. Speciellt när hon sjöng religiösa sånger. Nu var mamma inte vidare religiös, men sångerna gillade hon av någon anledning. "Han är min sång och min glädje" kan jag fortfarande texten till. Undrar hur hon lärde sig de med tanke på att vi aldrig gick i kyrkan. Vissa sånger var också frireligiösa, vilket är ännu konstigare, för det var vi verkligen inte hemma.
Hur som helst kom jag på mej själv häromdagen, vi satt och testade en IT-lösning och uppenbarligen sjöng jag på någon julsång, för en av kollegorna kommenterade "Vi behöver ingen radio, vi har en levande här". Nu brydde jag mej inte vidare mycket, utan fortsatte att sjunga. Men när jag i morse började sjunga en frireligiös sång från min barndom, när jag väckte den lilla knäppgöken, kom jag på att jag minsann är precis som mamma. Om jag kommit på det när jag var tonåring hade jag nog blivit arg på mej själv. Men nu känns det helt okej. Så okej att jag till och mej sjöng lite högt för mej själv på väg till bussen.
Dagens sång i huvudet på en julgalning är den här: