Den sista biten
Vissa dagar kommer sorgen över mej. Inte så ofta som tidigare och den gör inte alls lika ont längre. Nu blir den mer som en djup svacka, jag blir bara väldigt dämpad och ledsen.
Idag har det varit en sådan dag. Och det är en reaktion på gårdagen, då la vi gravstenen på plats på brorsans grav. En fin liten sten som ligger bredvid mammas. Vi planterade lite blommor och gjorde fint. En sista bit på plats innan jag kan gå vidare, på riktigt.
Jag saknar brorsan varje dag, speciellt nu i grilltider. Som jag tidigare berättat var min bror en fantastisk kock och grillmästare. Och nu när vi grillar nästan varje dag, känner jag att jag saknar honom väldigt mycket. Jag saknar hans entusiasm och glädje för grillen. Och jag saknar att bara kunna ringa honom för att få inspiration till mat. Han ringde mej också emellanåt, för att fråga samma sak. Just våra matsamtal saknar jag extra mycket idag.
Men för att må lite bättre tänker jag att han är med mamma och grillar. Min morbror Bert är också med och de dricker vin tillsammans. På en stol bredvid sitter min fina moster Bibbi och muttrar, för hon gillade verkligen inte att man drack vin. Och alla andra nära och kära som inte längre finns kvar här, är hos brorsan och får äta hans goda grillmat. Typ som i Nangijala.
Och när sorgen kommer över mej så här, då bryr jag mej faktiskt inte om andras bekymmer. EU-kris i Grekland, vänners kärleks- eller jobbproblem, eller att någon tycker att livet är orättvist. För jag är den första att skriva under på att livet är för jäkla orättvist. Men mångas vardagsproblem är faktiskt rätt futtiga när man tänker efter. Alla som förlorar en nära eller alla som har hemska sjukdomar, då kan man faktiskt säga att livet är rejält orättvist.
Det jag har lärt mej av detta skitår, som snart har gått, är att man faktiskt skall vara rädd om sina relationer och att man skall vara mer ödmjuk inför andra. Samtidigt får man också ha överseende med att inte alla beslut i livet är såna man gillar och man får vara en större människa ibland. För livet är fruktansvärt skört och rätt som det är tar det slut, när man minst anar det. Och jag vill inte vara kvar och ångra att jag blivit bitter eller sur, eller att jag skall bli ihågkommen som en sådan. Min bror hade många motgångar i livet men han behöll ändå sitt goda humör, det är något som jag också försöker göra. Jag gör ännu mer som jag vill, utan att bry mej så mycket om vad andra tycker (fast det kanske har med åldern att göra...).