piaspraliner.blogg.se

På jobbet har vi haft stegräknartävling, som många av er nog vet. Jag har suckat över detta högt och ljudligt, så det är svårt att ha missat det.

 

Problemet med mej är att jag är så förbaskat tävlingsinriktad men samtidigt förväntar mej att jag skall vara bäst. Det där med att göra mitt bästa är aldrig gott nog. Min filosofi är att man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag har aldrig varit nöjd med något annat än guld och har jag inte chans på att vara bäst, ja då lägger jag ner. Att kämpa och försöka är inte min grej. Det var redan när jag var runt 7 år och skulle vara med i min första längdskidtävling. Jag gick ut med friskt mod och kom in trea. Vilket är fantastiskt, nu när jag ser tillbaka på det, ett brons i min första tävling är inte illa. Men jag var fly förbannad. Vägrade vänta på prisutdelningen och mina föräldrar fick ta hem en skrikande unge och pappas kollega fick hämta priset (och inte blev det bättre av att min eviga nemesis vann).

 

Och så har det fortsatt i livet, har jag inte chans på guld eller vara bäst, ja så skiter jag i att ens försöka. Till mitt försvar får jag ju ändå säga att jag faktiskt undviker att tävla, och har nog alltid gjort det egentligen, men ibland är man ju tvungen. Jag var aktiv simmare i många år och hamnade alltid långt ner i resultatlistan, för jag försökte inte ens. Intalar mej att det är roligare att träna än tävla.

 

Som nu med den här stegräknartävlingen. Inför tävlingen var jag laddad. Tänkte att det här fixar jag lätt, jag går ju hela tiden och att hoppa över bussen och gå i stället, är ju ingen uppoffring alls. Och att gå minst 10 000 steg varje dag är ju lätt som en plätt. Tänkte jag. Första dagen gick jag långt över 10 000 och det var bra tyckte jag. Tills jag hörde vad mina kollegor gjorde. 23 000 steg! Sen fortsatte de med över 20 000 steg, varje dag. Så då gav jag upp den kampen. Min kompis på jobbet och jag (mest jag) började med en intern tävling istället. Och vi låg jämnt de två första veckorna, men sen stack han ifrån. Och som sista desperata halmstrå till att vara bäst, utsåg jag då en man på avdelningen som min motståndare (fast han visste inget, hahaha) men när även han var bättre än mej, ja då gav jag upp. Så sista veckans tävling har jag, på ren trots, tagit bussen oftare och skitit i att träna. Vilket resulterat i att jag rasat i resultatlistan och presterade nästan hälften så många steg som jag gjorde första veckan.

 

 

 

Men nu är tävlingen över och jag kan börja träna igen. Fram till nästa stegräknartävling som är i september. Kanske kan jag slå mina kollegor då. Kanske är det jag som blir "Veckans raket" istället för "Veckans sjunkbomb" som jag blivit nu (Veckans sjunkbomb finns inte, det har jag bara hittat på själv).