piaspraliner.blogg.se

När jag flyttade in till stan, i mitten av 1990-talet, flyttade jag till Lunden. Och då började jag köpa fisk i fiskbodarna nere i Olskroken. Av samma fiskarbod som min mormor också handlade i förr i världen. Där fortsatte jag att handla i alla år vi bodde i stan, av samma fiskhandlare och rätt ofta - fisktokig som jag är. Då får man ju en trevlig relation med sin fiskhandlare.

 

Så när knasbollen kom till världen hade vi flyttat ner till Olskroken och vi var ofta där och handlade. Knasbollen och fiskhandlaren utvecklade en vänskap, från det att ungen kunde sitta upp och äta. Han fick räkor, fiskbiffar och annat smarrigt att tugga på där i vagnen. Och den här vänskapen höll i sig genom åren. Varje gång vi kom förbi stannade Fiskar-Kent upp verksamheten och hälsade extra mycket på Knasbollen och Knasbollen var stolt som en tupp. Han visade upp sina pinnar på väg hem från dagis och ibland pärlade han armband till Fiskar-Kents syster Marie-Louise, som också jobbar där. Knasbollen kallade länge Fiskar-Kent för sin bästa kompis.

 

När vi flyttade från stan kom vi dit alltmer sällan. Tyvärr, för jag saknar den fina fisken och Knasbollen sin kompis. Idag skulle kidsen sova hos R och morfar, som bor nere i Olskroken, och då passade vi på att gå förbi och hälsa på. Jag hade förberett knasbollen på att Fiskar-Kent kanske inte känner igen honom, det är mer än ett år sen vi var där sist. Men knasbollen gick fortare än jag och knäppgöken för att komma fram till fiskarboden. Och tro det eller ej, Fiskar-Kent (och Marie-Louise) kände igen knasbollen och stannade upp "Titta vi har storfrämmande" och det var precis som om vi var där förra veckan. Knasbollen var lycklig och knäppgöken pratade på. Räkor fick vi att äta och fisk köptes. Alla var nöjda och glada. Fiskar-Kent och Marie-Louise fick höra att det faktiskt var knasbollens önskan att gå dit och hälsa på.

 

Tänk vilken grej det är för en liten kille på drygt 8 år, att bli ihågkommen och uppmärksammad på ett sånt här sätt. Och tänk vilket intryck ungen måste ha gjort på två personer som dagligen möter mängder av människor, men ändå känner de igen honom efter så här lång tid. Tänk om många fler vuxna kunde uppmärksamma småkillar och tjejer på ett sånt här sätt, vad det skulle göra för dessa små människor. Jag hoppas att den lilla vänskapen mellan dessa två fisktokiga människor fortsätter länge till. Och för mej är faktiskt Fiskar-Kent och Marie-Louise hjältar, som visar som omtänksamhet och uppmärksamhet för en liten kille.