Höstpromenad och Kapten Haddock
Så vi startade med raska steg och kameran i högsta hugg. Vår skog är verkligen enastående vacker. Solen sken och vi traskade på. Ibland hittade jag en fin svamp eller så, som jag ville ha kort på (har en massa fina papper som passar till svampar att scrappa, så om jag har chans att önska motiv så får man ju passa på!).
Ibland gick jag och pratade om något viktigt, typ om kommande helgs kalas eller nåt viktigt som inredning, och vips var Mr P borta. Då hade han hittat en liten bäck eller en svamp (utan att jag bett om det) och det enda man kunde se var en hukande figur i en buske.
Efter några kilometer blev det varmt och då kom törsten...För inte hade vi tänkt på att vi skulle bli törstiga. Och sen började magen att kurra. Det var länge sen jag var så hungrig. Och när vi sen knatade på började jag känna mej som Kapten Haddock i "Krabban med guldkrona", när han och Tintin gick igenom öknen. "Töstens rike" började jag mumla för mej själv. Som tur var fanns det blåbär kvar i skogen, så jag tryckte i mej en del. Inget av det här berättade jag självklart för Mr P, han undrar ändå alltsom oftast hur min hjärna fungerar, man behöver ju inte förvärra det liksom.
När vi gått 6 km började båda tröttna. Jag blir alltid uttråkad efter 4 km när jag är ute och PW:ar, så 6 km är en framgång för mej. Och då orkade vi inte längre leta efter motiv utan vi bara gick. Och hela promenaden slutade i ett bra tempo, nästan i klass med ett vanligt PW-pass.
Och nu ligger jag här i soffan. Har en massa saker jag måste göra men förtjänade lite vila efter dryga 8 km, som slutresultatet blev efter alla avstickare på jakt efter motiv.
