piaspraliner.blogg.se

Jag visste att september skulle bli jobbig. Jag visste att jag skulle gråta mycket. Att sorgen skulle komma tillbaka som ett slag i magen. För det är ju så det är, den kommer tillbaka. Hela tiden, men mattas av med åren. Om några veckor skulle min bror fylla 50 och två dagar senare är det ett år sen han lämnade oss. Ett långt år med mycket sorg, men också mycket glädje och kärlek. 

 

Men jag är också sorgsen för allt hemskt som händer i världen. Världen känns kall och full med hat. På alla håll. Medmänsklighet och vanlig jäkla hyfts verkar vara som bortblåst. Det man lär sina barn på dagis, att man skall dela med sig och alla får vara med, gäller inte längre. Inte för vuxna i alla fall. Vuxna som beter sig som skit. Överallt i världen. 

 

Jag gråter när mitt lilla barn förtvivlat gråter och ropar på mamma. Jag gråter då, för jag tänker på alla stackars barn som flyr från krig, som tappar bort sina föräldrar. Jag gråter för jag tänker på den stackars lilla 3-åriga pojkens förtvivlan när hans pappa tappade taget där i vattnet i Medelhavet. Och jag gråter för hur den stackars pappan mår, han som förlorade hela sin familj där ute på havet, på flykt från helvetet. Jag är ju nära mitt barn och kan trösta och ge trygghet. 

 

Jag blir arg och förtvivlad över att många anser att vi inte kan ta emot människor som är i nöd. Som glömt historien, vår svenska historia när vi var på flykt och fick hjälp där på andra sidan Atlanten. Som lever gott men inte vill ha ett gäng stackars barn på flykt i sin närhet. Som tycker vi skall "hjälpa till på plats". Var då någonstans, undrar jag stilla? Där i helvetet eller? Där barn och vuxna upplever grymheter vi här i vår trygga värld inte kan föreställa oss. 

 

Men jag gråter också över hur 8 vuxna män i Sverige kan våldta och förnedra en stackars 12-årig flicka på ett fruktansvärt sätt. Ett stackars barn har fått sitt liv förstört av vuxna män. Eller den stackars 20-åriga tjejen som blev mördad av en 29-årig man, en man som i sitt korta liv redan hunnit mörda två personer utan någon anledning alls. Eller den stackars mamman som blev misshandlad av sin man och slängd nedför en klippa och dog. Samma man som i nästa skede slängde sin 9-månaders bebis över samma klippa. Listan kan göras lång med hemska saker som vuxna (svenska) män gör, men just dessa tre har det stått om i veckan i tidningen. Och jag blir jätteledsen när alla personer i mitt flöde på Facebook nu är knäpptysta, de personer som tidigare i sommar skrek: "Nu får det vara nog" eller "Hårdare straff" och ännu värre saker. De som alltid börjar "jag är inte rasist men..." och "jag är ju inte rasist för jag känner många från andra länder". Var är alla rop på dödsstraff och tvångskastrering nu? Nu är det tyst. För om man vill ha hårdare straff och allt annat man ropar om, borde det väl gälla alla nationaliteter? Det kanske är så att man faktiskt är rasist.... Och det gör mej ledsen att så många i mitt flöde i så fall är rasister. 

 

Jag blir också ledsen över allt hat som sprids. Mot alla. Hela tiden. Vuxna män som hatar och hotar 17-åriga Zara Larsson. Vuxna män med barn i samma ålder som Zara, tycker det är helt ok att sprida sin galla och hota med våldtäkt och mord. Mot en 17-årig tjej! Allvarligt talat??!! Man behöver ju inte hålla med om allt som sägs och skrivs men att hota ett barn med våldtäkt, det är väl att dra det för långt. Och alla vuxna kvinnor som sprider sitt hat på nätet. Ofta på kända människors bloggar och flöden. Den lycka Camilla Läckberg känner för sin väntade bebis och Charlotte Perellis bröllopslycka är visst dem inte förunnat. Nej, hat är vad de skall ha. 

 

Så mitt hål av sorg i magen vill liksom inte läka. Det rivs upp hela tiden av allt elände som just nu är överallt. Jag vill inte se på nyheter eller läsa tidningar längre. Jag vill inte se mer hemskheter. Aldrig förr har jag upplevt känslan av att det enda jag önskar mej är Fred på jorden! 

 

Men det finns hopp. Människor som hjälper till, som tar tag i eländet för att göra det bättre. Fler människor som sprider ringar på vattnet. Fler människor som gör skillnad. Jag gick med i Facebook-gruppen "Vi i Göteborg gör vad vi kan" och flödet svämmar över av generösa människor som vill hjälpa till. I traditionella och sociala medier uppmärksammas vuxna män som vänder sig mot näthatet mot Zara Larsson och andra utsatta kvinnor. Vuxna som visa medmänsklighet och omtanke. Som vill hjälpa de som har det svårt och som gör vad de kan för en bättre värld. Det är en sån värld jag vill ha, en sån värld jag vill att mina barn skall växa upp i. En värld med tolerans och medmänsklighet. En värld där man delar med sig och där alla får vara med. Det som alla barn lär sig på dagis. Det är dags att även vuxna lär sig detta igen. 

 

Tillsammans kan vi göra skillnad. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. (Klicka på bilderna för att komma till respektive organisations insamlingssida! )