Pinsamt erkännande

I går lyssnade vi på skidåkaren Johan Olssons sommarprat (älskar SR-play så man kan lyssna på vad man vill, när man vill). Han berättade om sin första skiva han köpte: U2. Coolt, fast när den släpptes var jag ju rätt gammal förstås. När man pratar med folk om deras första skivor (LP-skivor alltså) kommer alla med något coolt eller bra. Jag är däremot rätt pinsam. 
 
När jag var 6 år hade jag sparat pengar för att köpa min första LP-skiva. Pappa följde med mej till Janssons skivaffär i Vara, där jag växte upp (alltså jag växte inte upp i skivaffären utan i orten). Och jag hade bestämt mej redan innan vilken skiva det skulle vara. Till min pappas fasa, det är inte ofta han har skämts över mej (vad jag vet i alla fall) men här har han erkänt att det var skämmigt. För min första skiva skulle bli: Lasse Berghagen "Tacka vet jag logdans"! Jo, jag vet, inte så coolt eller hippt. Men jag var lycklig. Och jag tyckte att Lasse Berghagen var så snygg. Kunde inte alls förstå varför min pappa tyckte jag skulle köpa något annat. Han föreslog Abba och annat som var inne, men nej, Lasse Berghagen skulle det vara (mamma köpte ju såna där moderna skivor, så de fanns ju redan hemma - jag var ju inte dum jag).
 
 
 
 
Min andra skiva var Baccara, snygga tjejer där minsann.
 
 
Så vad kan vara bättre, så här en seg måndagseftermiddag, två dagar innan min semester början, än att bjuda er på båda mina första skivköp (fast något gammalt klipp från 1976 hittade jag inte, så det fick bli ett på Lasse Berghagen från kl 2001). Enjoy!
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: