Vi ses i Nangijala

I förrgår blev himlen en ängel rikare. Mr P:s mormor somnade in efter att ha funnits bland oss i snart 95 år. Det känns lite konstigt, hon var liksom odödlig. Hon var en krutgumma, som fram till för några månader sedan bodde ensam i huset där uppe i norr. 
 
Långt uppe i norr levde hon sitt liv, närmare bestämt i Vettasjärvi som ligger ca 6 mil norr om Gällivare. Så vi pratar om väldigt, väldigt långt norröver. En dotter och tre söner fick hon. Och det är från henne som mina barns sameblod kommer. 
 
Hemma har vi alltid kallat henne för mormor eller gammelmormor, för vi har aldrig liksom kommit på vad man kallar farmors mamma. Gammelfarmor kändes ju fel, eftersom det är Mr P:s mormor. Så det fick bli mormor, rätt och slätt. Mormor i Norrland. 
 
Första gången jag träffade mormor kan jag erkänna att jag var lite nervös, jag hade hört många historier från mr P om hans mormor. För mormor var inte som andras mormödrar (egentligen vet jag inte riktigt hur en mormor skall vara, om jag tänker efter. Min gick bort när jag var 6 år, så jag har inga tydliga referenser). Den här mormodern svor som en borstbindare och rökte som en skorsten. Och jag kan säga att jag faktiskt var lite rädd för henne efter första mötet där i svärmors kök, nångång i början av 2000-talet. 
 
En påsk åkte vi upp till Norrland med tåg, hela klanen med svärföräldrar, svägerskor, svåger och barn. Och Mr P och jag. 18 timmar med tåg tar det till Gällivare om någon undrar. En härlig liten tripp och där fick jag uppleva mormor på hemmaplan och det var inte alls något att vara nervös för. Hon svor och rökade lika mycket och struttande omkring i långkalsonger.    
 
Eftersom det är så långa avstånd, och att mormor faktiskt började bli till åren, träffades vi bara några få gånger till här nere. Kidsen och Mr P flög upp med svärföräldrarna när mormor fyllde 90, så de fick träffa henne för första gången då. Och de tyckte inte alls att hon var skrämmande, bara snäll och lite spännande.
 
Sommaren 2015, då vi åkte upp till Norrland på semester. Då bodde vi hos mormor, till och från i 10 dagar (Läs om den resan med början här eller sök upp inläggen från juli 2015). Jag är så glad att vi gjorde en resan och spenderade så mycket tid med mormor och även morbror Tommy, som sorgligt nog gick bort förra året. Det känns gott i själen att ha umgåtts med dem såpass mycket som vi gjorde. 
 
 
 
Så tack fina Edit, för att vi fick lära känna dej. Strutta omkring i Nangiljala med långkalsonger och svär lite, så ses vi nångång i framtiden. 
 

Kommentera här: