Ordnörderier
När jag växte upp hade en del kompisar ett finrum. Vet inte om det var typiskt för där jag växte upp eller om det var så överallt (eller har en del fortfarande det?). Finrummet var alltid kallt och öppnades bara på kalas och när man hade "främmat", som det heter på skaraborgska, alltså främmande. Och varför sa/säger man så? Ens släkt och vänner är ju inte främmande. (Efter lite googlande har jag lärt mig att främmande innebär människor som inte tillhör familjen, även om de är kända för en)
Nåväl, vi hade inget finrum utan ett vardagsrum. Ett rum med soffa, matsalsbord och piano, TV:n hade vi i gillestugan (japp, det var på 70-talet och allt var i furu). Vi hade bara en TV, det hade de flesta på den tiden (usch, så gammal jag genast känner mig).
Så kan det funderas i en ordnörds skalle en helt vanlig kväll.
