Det där med att säga ja...

Jag är så bra på att säga "Kanske" eller "Vi får se". Det har gått så långt att kidsen börjar varje fråga med "Du kommer ju inte säga ja, men...".  Visst låter det trist. Så jag har bestämt mej för att börja säga "Ja" istället, i alla fall lite oftare, livet blir ju roligare om man säger ja. Nu tycker jag att jag är rätt bra på att prova på nya saker, men just ordet Ja, det är svårt att klämma ur sig. Jag läser just nu en bok av Dawn French, den brittiska komikern ni vet, hon som var Prästen i den härliga komediserien "Ett herrans liv". Och boken heter just "Att säga Ja". En bok om att våga säga just det där ordet, att våga prova saker. Kanske har den inspirerat mej lite grann. 
 
Så där satt jag på ett möte för några veckor sen. Ett möte om hur vi skall göra för att utbilda alla beställare inom regionen i ett nytt beställningssystem. Då frågar den utbildningsansvariga "Pia, du har ju en trevlig röst, kan inte du vara berättarrösten på våra utbildningsfilmer?". Här fick jag ett hysteriskt skrattanfall, för just min röst har alltid varit mitt komplex (jag låter som en smurf, om ni frågar mej). Men fler personer på mötet stämde in i hennes kommentar och efter att ha chattat med Mr P och Surasvägerskan, bestämde jag mej, där och då på mötet. Jag skall säga JA! Och då trodde jag bara att jag skulle läsa in texten. 
 
På nästa möte kom det fram att jag också skall filmas. Inte mej personligen, som tur är, utan samtidigt som jag läser manus, skall jag också klicka på skärmen. Allt skall göras samtidigt. Inte riktigt som jag tänkt mej, men nu har jag ju sagt ja, så det är bara att börja plugga manus. Jag har ju en dryg vecka på mej innan inspelningarna börjar. Ett antal timmar är inbokade och jag hoppas att jag inte behöver alla. Det gäller bara att vara fokuserad och inte börja dra några dåliga skämt. Eller att börja skratta. 
 
 
 
 

Kungligt bröllop

Satt ensam i soffan och torkade en och annan tår vid lunchtid idag. Familjen har flytt åt olika håll. Fy fasen vad jag älskar kungliga bröllop! Vackra kläder och lyckliga människor. Och det var vackert väder idag. Drottnignen var så söt i sin gröna dress. Och Windsor är ju supoervackert, dit måste vi åka snart känner jag. 
 
Och de prickade in alla mina favoritsaker: stråkensemble, cello, goss-sopraner,  gospelkörer och brudnäbbar, så söta att man spricker. Så självklart föll en och annan tår. 
 
Men jag kom ändå på mej själv att spana efter Eddie och Patsy, där bland gästerna. För hade de funnits på riktigt hade det ju självklart varit bjudna. Och när kyrkokören sjöng så vackert, undrade jag lite vem som kunde vara mördaren eller vilka intriger som sker i körvärlden, där ute i Windsor. För det har ju varit ett antal mord i kyrkomiljöer i både Morden i Midsomer och hos Kommisarie Morse och Lewis. 
 
Men mest av allt var det vackert. Nu är det tydligen slut på kungliga bröllop på ett tag, prins Harry var visst den siste ogifta av alla prinsar och prinsessor i den generationen. Så jag får suga på den här karamellen lite till.
 
 

80 år!

I förra veckan fyllde min pappa 80 år. 80!!! Hur gick det till? Det är ju sånt som man brukar säga om sina barn, men det gäller även min pappa. 80 år! Då är man ju en gammal gubbe och det är ju verkligen inte min pappa. Ingen som träffar honom tror att han är så jäkla gammal. 
 
Innan han blev inlagd på sjukhuset nu i vinter, tränade han varje dag. En rask lång promenad, varje dag, i ur och skur. Han skötte om trädgården och båten (tills han sålde den förra året) och bilen. Och mej ibland. Det enda han behövde hjälp med det senaste året, var att klättra högst upp på stegen. Speciellt när han var ensam hemma. Till och med den envisa gubben insåg att det var lite dumt, tänk om han skulle ramlat ner. Och det är tack vare hans otroligt goda fysik som han klarat sin sjukhustid så jäkla bra. Mer än en läkare har sagt att han skulle inte vara där han är nu, om det inte varit för hans fysik. Tack vare fysiken är han snart tillbaka igen på banan. Tillbaka till att klara sig själv och klippa sin förbaskade gräsmatta själv, för den var seg att klippa (säger Mr P, själv satt jag med glada hejarrop på altanen med R och drack bubbel). 
 
Vi har firat honom i dagarna tre, så som det skall firas när man fyller jämnt. Och än är inte firandet slut. Vi drar till med lite mer firande, varje gång vi ses resten av sommaren tycker jag. För min pappa är värd att firas hela jäkla tiden. 
 
Min pappa har alltid varit min klippa och mitt stöd. Har alltid haft ett enormt tålamod med mej och brorsan, med allt vad vi gjort. Han har stöttat oss i simningen, där han var vår tränare och har alltid jobbat med mental träning (alla vi som varit med på träningslägren genom åren har lyssnat på band med mental träning som pappsen dragit fram vet vad jag menar) och jag är uppfostrad med "plus i pannan". Vad jag hatade det som tonåring, när pappsen tjatade om sitt jäkla "plus i pannan", men på något sätt har det funkat, jag tror mycket av min positiva attityd kommer från pappas tjatande. 
 
Han har tragglat glosor på både engelska och franska, han har tragglat kartor och geografi. Mamma pluggade på annan ort under mina mellanstadieår och då gjorde pappsen allt hemma. Plus att han var simtränare 5 dagar i veckan. 
 
Pappsen har alltid varit noga med att man skall se snygg och prydlig ut. Så när jag kom hem från mina juridikstudier i Göteborg, med trasiga jeans (såna som var moderna under 80-talet) fick han nog "Du kan inte plugga på Universitetet i trasiga jeans!" och fixade nya hela Levi's. Bra där, tänkte jag och efter några veckor kom jag åter hem med mina trasiga jeans. Samma sak igen - nästa gång  jag kom hem låg nya jeans på min säng. Tre gånger lyckades jag med detta, innan han genomskådade mej. 
 
Och han är en klippa med mina kids. Hur trött han än var på sjukhuset, så ansträngde han sig för kidsen och gjorde grimaser och busade med dem. De får alltid vara med och göra saker, bygga med morfar är favoriten.  Det har byggts rymdraketer, lådor, bilar, svärd, hus, ja hur mycket som helst. Så snart är det dags igen, sommaren är räddad.
 
Kort sagt är min pappa en superman som är värd att firas årets alla dagar. Men för att han inte skall bli för stroppig, kör vi ett långt firande i sommar. Sen får det vara bra. 
 
Skål pappa! 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg