0 Läs mer >>

Idag har jag lärt mej mer om ental, tiotal och minus. Jag har varit domare i en "spela-död"-tävling (det blev dött lopp) och stått med hjärtat i halsgropen när knäppisen gungat och bollar flygit runt huvudet. Jag har också lyssnat på "Tjuv-Alfons" och sett på när nya Alfonsböcker skapats. Idag har jag hälsat på i Knäppisens klass. 

En riktigt mysig förmiddag, med en förstaklass som på det stora hela var jätteduktiga. De lyssnade på fröken och samarbetade fint. Kul att få vara med en stund i knäppisens vardag. Och kul att få visa sig på skolan innan dagen kommer då hon skäms över sin gamla mamma. 

Back to school

0 Läs mer >>

Den lilla knäppgöken har en fantastisk lärare, en Fröken Rasmus (eftersom han själv skriver under veckobreven med det har vi börjat kalla honom så). Och fröken Rasmus spelar handboll i allsvenskan.

Efter jul började kom jag på att det hade varit så kul att samla klassen och överraska honom på en handbollsmatch. Jag kollade med den lilla knäppisen och hon köpte min idé. Därefter tog jag den vidare till en kompis, tillika mamma till Es klasskompis och även hon handbollsspelare (mamman alltså). Även hon köpte idén. Och en inbjudan lades ut på FB i klassens egna grupp.

Idag var det den stora dagen. Utanför hallen samlades det barn, föräldrar och några syskon. Åtminstone halva klassen var med, större uppslutning än vad jag trott. Kidsen skrek på "Rasse" och Rasse såg förvånad (och glad hoppas jag) ut när han såg oss. Några hade skyltar som det viftades med. Ungarna jublade och var engagerade, några mer än andra. Även föräldrarna drogs med i stämningen. 

Matchen var en spännande historia och en viktig sådan, fick jag berättat för mig av en dam som satt bredvid mig. Hon var väldigt inne i matchen och skrek "Järnspikar!" när det blev mål för motståndarna och busvisslade så mycket att jag blev lomhörd. 

Efter matchen fick Fröken Rasmus ställa upp på idolbilder med sina barn, ett lagfoto med de barn som inte hade hunnit åka hem än hanns också med. Och han fick skriva autografer minsann.

Tja, sånt har jag sysslat med en vanlig lördag i mitten av mars. Och nu när jag ligger i sängen börjar jag fundera lite på vad som skall planeras härnäst. Nån som fyller år snart som kanske skall överraskas lite. Eller nån som bara behöver muntras upp och få lite kärlek. Ja, vem vet. Vi får se vad jag kan hitta på.


Kan någon förresten, förklara varför min scrapinspiration sätter igång när jag skall somna? Var dödstrött alldeles nyss och somnade på soffan, men nu tänker jag bara på scrap... 

Lördag och Fröken Ras...

0 Läs mer >>

Ibland tröttnar även den mest inbitne scrapnörden på det man gör. Ibland behöver man utmanas lite. Så i höstas slängde jag ut en fråga till mina scrapnördvänner: Ge mej en utmaning till nästa mara! Och vilken utmaning jag fick....

Detta skall jag tydligen göra om två veckor. Jag som hatar cirklar, i alla fall det förbaskade verktyget som man gör cirklar med... 


När jag fick utmaningen visste jag i alla fall vilka foton jag skulle använda. Alltid något.

Så här sitter jag nu och funderar. Jag har funderat rätt mycket på hur jag skall lösa detta uppdrag. För att få ihop det måste jag räkna lite, så jag får rätt mått. Och det är här det skiter sig. För jag gillar verkligen inte siffror och matte. Trots toppbetyg i just matte från gymnasiet och trots en Fil kand i ekonomi är siffror nåt jag avskyr. Och jag har glömt allt, och på kuppen blev jag nog världens sämsta ekonom. Knasbollen är numera bättre på matte än vad jag är.


Till råga på allt kan jag inte heller bestämma mej för vilket papper jag skall börja med. 

Så tack för utmaningen, Suz. Skall fundera ut något utmanande till dej snart. 

Omöjligt uppdrag

0 Läs mer >>

Tog ledigt några dagar på sportlovet. Bäst att passa på när det fanns två stackars föräldradagar kvar, som snart försvinner. 


Kidsen och jag tog tåget in till stan och gick på Konstmuseet. Museibesök är ju ett billigt och roligt nöje, för ynka 40 kr per år kan man gå in gratis på alla stans museum. 

Konstmuseet är alltid lika kul att gå på. Det finns alltid något nytt att se och just nu är det en utställning med Tove Jansson.

Vi gick runt och kollade på Muminbilder och allt annat hon gjort. Och jag lärde mej mycket om henne jag inte visste innan. För kidsen fanns det uppgifter att utföra genom hela utställningen, saker att räkna och upptäcka. Små grottor med mysiga kuddar att sitta på och läsa Muminböcker. 

Efter att ha kollat in alla andra tavlor, blev vi hungriga och lämnade Götaplatsen. Det hade varit trevligt att kunna säga att vi strosade nerför Avenyn, men det var snarare en lättare språngmarsch i regnet. In på mysiga Joe Farellis där vi åt lunch, i lugn och ro. Vi hade tänkt att fortsätta med Stadsmuséet efter lunchen, men då blev vi trötta och tog tåget hem. 


En dag full med konst, mat och mysigt häng med mina kids, det var en härlig sportlovsdag. I morgon kör vi Disneyfilm på bion i Kungsbacka. 

Sportlovsnöje

0 Läs mer >>
Nu är det dags! Årets tomatfröer är nu beställda. I år blev det fem olika sorter. Alla köptes i år hos Impecta och bilderna är därifrån också.  
 
Som vanligt kommer väl jag förse alla omkring mej med tomatplantor. De här sorterna blev det. 
 
 
 
 



Årets tomater

0 Läs mer >>

Varje år, så där framåt sommaren, brukar vi hitta en bortglömd tomte. Det är aldrig samma tomte och aldrig på samma ställe. Men i år har vi nog tagit priset. Vi vet ju förstås inte än om vi glömt något mer, men detta....

På väggen vid trappan hänger kidsens julkalendrar. Ca 130 cm höga. Inte vidare svåra att missa, men det har vi tydligen gjort. 


När vi tidigare hittat de bortglömda tomtarna, har de fått stå kvar. Men två stora kalendrar mitt i trappan kan ju knappast hänga kvar där i 11 månader. 

Bortglömt

1 Läs mer >>

Kommer ni ihåg 90-talsfilmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow? Som handlade om att beroende på vilken dörr hon valde blev utgången av hennes kärleksliv olika. Jag tänkte på den idag, att livet tar olika vägar beroende på vilka val man gör. 


Om inte vi hade lyssnat på min svärfar och åkt till förorten och kollat på det där huset han tjatat om, hade vi aldrig flyttat hit.

Och då hade vi inte träffat världens bästa förskollärare Kerstin, som var orsaken till att vi valde just den förskolan.

Och då hade inte Knasbollen träffat sin kompis Alex och inte hamnat i samma klass i skolan med honom.

Och då hade inte Knasbollen börjat spela innebandy i ortens innebandyklubb. 

Och då hade jag inte varit på den där matchen, för något år sedan där Alex mamma Anna "tvångsanmälde" mej till ett träningspass på vårt lokala gym.

Och då hade jag inte börjat gå på Annas pass och faktiskt tyckt det är kul. 

Så om vi inte hade lyssnat på min svärfar, den där vinterdagen för 6 år sedan, hade jag inte suttit här idag med en begynnande träningsvärk "from hell".

Alltså är det min svärfars fel att jag inte kan gå i morgon. 


Om inte om fanns

0 Läs mer >>

Jag är besatt av väder. I alla fall av att följa väder på TV, appar och på nätet. Inser att det nästan är överdrivet ibland. Som när jag laddade ner min fjärde (!) väderapp. Allt för att kunna jämföra de olika prognoserna. Jag plockade bort den efter ett tag.


När det är stormvarning eller kylsmockor är jag ännu mer intresserad. Följer utvecklingen konstant. Mr P är ordentligt less på mej emellanåt. 

Idag vaknade vi upp till (för oss) hemskt kalla 11 minusgrader. Sa en app i telefonen i alla fall. När jag kollade på termometern var det "bara"  -10.4. Sen springer jag här och kollar utvecklingen typ var tionde minut. 

Förr skrev min pappa upp väderdata i en kalender. Riktigt så tokig tänker jag inte bli. Mest för att jag är så förbaskat glömsk så jag hade inte kommit ihåg att skriva upp det, är världens sämsta dagboksskrivare. Det räcker att jag har koll just nu. 

Vädret och jag

0 Läs mer >>
Årets näst sista dag och då passar det väl bra med en sammanfattning av året som gått. 
 
2016 var året då kidsen fick smak på resor.
 
På sportlovet tog farmor och farfar med dem ner till Kanarieöarna. Jag och Mr P var kvar hemma med deras tre hundar. Och jäklar vad jag var orolig och saknade mina små kids. En vecka är länge och det längsta jag varit ifrån mina små vildar. En och annan tår föll under den veckan kan jag säga. Men kidsen hade det bra och det är det viktigaste. 
 
I maj drog hela familjen till Kreta för en veckas sol, bad och slappande. Så härligt trots att vädret inte var på topp, som alltid i maj där nere. Jag hade lätt kunnat ha mer sol och mer värme, men det var skönt ändå.  
 
Sommarsemestern var ännu oviss när vi närmade oss midsommar. Och då inträffade Brexit. Pundet sjönk och vi bestämde oss hastigt och lustigt att vi drar till London på semester. Jäklar vilken bra idé det var! Det var helt klart en av våra bästa resor (även om alla hittills varit bra). Kidsen knatade på och gnällde bra lite. Vi promenerade, fotograferade, lekte på lekplatser, parkourade (med lite tillhörande skrapsår), turistade, pubade och shoppade. Alla var nöjda och glada, trots att knasbollen blev utslängd från en bar och knäppgöken åkte fast i säkerhetskontrollen på flygplatsen. 
 
Vi har firat födelsedagar som vanligt. Knäppisen fyllde 7 år och firade med hela klassen i gympasalen. Tur att en snäll mamma stannade kvar och hjälpte till med att styra upp det hela, för de var rätt vilda de där små liven. Knasbollen firade sina 10 år med att, tillsammans med en kompis, ha grabb-kalas på Laserdome. Nöjda och svettiga killar åkte hem efteråt. 
 
I övrigt kan jag inte påstå att jag minns något speciellt med året. Det var ett år där jag tog tag i min träning, scrappade på och bestämde mej för att scrappa upp det jag har innan jag köper nytt (det gick rätt ok). Nya utmaningar med jobb har jag också hunnit med. Vi har umgåtts med så många härliga och trevliga människor. Och jag har fått flera nya trevliga kollegor som gör att det blir ännu roligare att gå till jobbet (de gamla kollegorna är självklart trevliga också). 
 
Jag tänker inte lägga energi på att minnas det som var trist, även om 2016 innehöll en massa tråkigheter, alla hjältar inom musik och film som gick bort, alla stackars människor och främst barn som flyr från helveten på jorden och alla som är fast där, och USA-valet. Jag vill hellre tänka på de barn som Love Nepal kunnat rädda, som Rädda Barnen, UNICEF och UNHCR har kunnat hjälpa. Att det någonstans har börjat växa en värme bland medmänniskorna, som t ex Facebookgruppen "jag är här" som går in och dämpar hat och rasism i kommentatorsfälten på Facebook. Att så många äntligen börjar reagera och säga ifrån när hatet tar fart. Att Österrike bröt trenden med högerpopulistiska ledare och valde att rösta annat.
 
Detta har jag nu tänkt färdigt på och tänker mer på vad sjutton vi skall äta på nyårsafton. 
 
GOTT NYTT ÅR!!!
 
 

Mitt 2016

0 Läs mer >>
Det har skrivits så mycket om det här skitåret 2016. Så många hjältar som gått bort, så många att det börjar bli löjligt. Bowie, Prince, Professor Snape, ja listan är ju fånigt lång. Och igår fick vi höra att Prinsessan Leia också lämnat oss. Knasbollen blev riktigt ledsen, som det stora Star Wars-fanet han är. Och även jag blev nedstämd. 
 
Fast för mej kom den stora nedstämdheten på annandagens morgon, när jag vaknade till nyheten att min stora favorit sen tonåren gått bort. Min tonårsidol George Michael. Åh, vad jag hade velat se honom på scen en gång till. Vad jag kommer sakna rösten och sakna ny musik från honom.  
 
Första gången var på Scandinavium med min kusin Anna på 80-talet. Faith-turnén var det. Och sista gången var 25-turnén år 2006. 20 oktober, en fredag. Och det minns jag för jag var höggravid med knasbollen. Han kom ut några dagar efter den konserten. 
 
Så nu lyssnar jag, som så många andra med mej, på min hjälte, kollar lite på Youtube och lyssnar på Spotify. Och inser att jag inte har någon stor idol kvar att längta efter att se. Visst finns det många fantastiska musiker som jag vill se, men den där stora idolen, den finns inte mer. Lite sorgligt faktiskt. Men sånt är livet. Jag får glädjas över all fantastisk musik som han skapat och se till att kidsen lär sig låtarna. Vi är på god väg, de kan redan "Wake me up before you gogo" och "Last Christmas". Nästa steg får bli "Wham rap!", den enda raplåten jag kan. Tack för musiken, George! Nu skall jag leta upp hans självbiografi och läsa om den.
 
Svårt att lista alla favoritlåtar men här är några.
 
 
 
 
 
 
 

Skitåret 2016

0 Läs mer >>

Jag står vid spisen med en klump i magen. En klump som brukar komma när sorgen efter brorsan och mamma slår till. Men idag är det inte sorgen efter mina kära som gör sig påmind. Idag är det bilderna från Aleppo som jag får ont i magen av. 


Bilderna sköljer över oss och det går inte att värja sig. Jag försöker bläddra förbi, för jag orkar inte ta till mej det hemska som sker. Just nu. Hela tiden.

Jag tänker på alla stackars barn som förtvivlat försöker att ta sig ut från helvetet. Eller på de barn som gett upp och som bara väntar på att dö. Ett barn skall vara fullt med glädje och liv, inte vänta på döden.

Idag kände jag att jag måste göra något. Jag köpte Ingenting på Rädda Barnen. Ett sovpaket, så att några barn på flykt kan få sova, och att matpaket till en familj som inte har något. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Nu önskar jag bara att alla som klagade högt förra året, när flyktingvågen var som störst, gör något. Ni som inte tyckte att vi kunde eller skulle ta emot flyktingar hit till Sverige utan att vi skulle hjälpa på plats. Nu har ni chansen. Hjälp barnen i Aleppo nu! Kom igen! Eller var det bara tomma ord?


Gå in på UNICEF, UNHCR, Rädda barnen, Läkare utan gränser eller Warchild. Gör något nu! Som sagt: ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Ingenting

0 Läs mer >>

En nästan ledig helg, bortsett från träning, match, scrapmara och innebandyträning. Ja just det, vi är hundvakter också. Men bortsett från det har vi haft en ledig helg. Och då hade jag tänkt att göra en massa saker. Förstås. Vad är en ledig helg utan planer, liksom. 


Vad fick jag gjort? Knappast något. Seghet och latmask tog över. Jag fick visserligen gått på min smått heliga scrapmara. Men i övrigt, nästan inget. 

Jag började att slå in julklappar, men gav upp för att det var så trist men också att etiketterna inte hade något klister kvar. Sånt får mej att tappa sugen. 

Sen tänkte jag baka, men somnade på soffan en stund. Och när jag väl vaknat upptäckte jag att vi hade varken jäst eller florsocker. Och det var bara de kakorna jag kände för att baka. 

Men jag hann att leka lite med snapchat, och utbyta några roliga bilder med Sura-svägerskan. Det är ju rätt viktigt, att vårda de sociala kontakterna, menar jag.

Jag har faktiskt varit ute i det fina vädret med hundarna. Lite. I något som liknar vårväder. Underbart. Med sådana vinterdagar kan till och med jag älska vinter.

Och kidsen har gjort årets marsipanfigurer. Gjort på överbliven marsipan från årets tårtor, därav de otroligt juliga färgerna (obs ironi). I år kommer vi att äta skräcködlor, Darth Vader och olika typer av bollar.

Och i veckan som kommer lär jag inte hinna något. Så jag får satsa på nystart nästa helg. Då har vi bara gymnastikuppvisning, köpa och klä julgran, julbrunch på restaurang med svärföräldrarna och innebandyträning. Vad jag vet. Just nu i alla fall. Då kanske jag får bakat lite, slåtg färdigt julklapparna, skrivit julkorten och kanske julstädat. Annars får det faktiskt vara. Jag bryr mej faktiskt inte i år. Kanske latmasken vinner helt och hållet. Och det kanske är skönt  

Så jäkla seg