piaspraliner.blogg.se

Eftersom jag är en väldigt blödig människa, tänkte jag redan nu passa på att hylla de som hyllas bör, och det med ett långt inlägg. Jag misstänker att jag under resten av veckan, mest kommer att gå och småsnyfta.

För nu har vi bara fyra dagar kvar med dagisbarn. Fyra dagar återstår av sammanlagt sju år med hämtningar och lämningar, med klädbyten och blöjpåfyllningar, med APT och föräldramöten, med väldigt lite tårar vid lämning och med mycket glädje. För våra kids har älskat sina dagis.

Under våra sju dagisår har vi hunnit med att testa på tre olika förskolor: ett stadsdagis, ett i utkanten av ett mindre samhälle och det vi har idag (som är en sammanslagning av dagis nr två och ett till). Och eftersom vi faktiskt har erfarenhet av några olika kan vi lätt säga att det sista dagiset har varit det klart bästa.

Stadsdagiset var helt okej, personalen vi hade fungerade jättebra med våra barn. Men miljön var inte speciellt kul. En innergård ibland hyreshus, som mest låg i skugga. Dagislokalerna var ombyggda lägenheter. Och den enda gröna oas som fanns, var på en närliggande kyrkogård. När Knasbollen kom hem och berättade att de varit i skogen, när de i själva verket hade varit i en dunge bakom vårt hus, ja då kände vi att det var läge att lämna stan. 

Valet av dagis nr två gick lätt, när vi sen skulle flytta. Det första dagiset vi besökte stannade vi på. Vi behövde inte leta mer, för där var hon. Den bästa förskolefröken man kunde få, härliga Kerstin. ”You had me at hello” säger man ju i sliskiga romcoms på bio, men här kan vi säga samma sak. Lokalerna var inget vidare, tillfälliga lokaler de senaste 7 åren (eller något sånt), en gård som var allt annat än bra och Kerstin berättade att man precis hade haft problem med magsjukeepidemi, men det avskräckte inte oss.  Den värme och förtroende som Kerstin utstrålade gjorde valet lätt.

På det här dagiset gjorde man utflykter, och då pratar jag inte till en gräsplätt på närmaste kyrkogård. Utan pedagogerna tog ungarna på utflykter till lekplatser, till ängar och skogen. Man var ute mycket mer än mina små stadskids var vana vid och de älskade varje sekund. Och sällan har jag sett smutsigare och lyckligare barn när jag hämtade dem. Precis som det skall vara!

Efter första året flyttade barnen in i ett nybyggt dagis, ett sprillans nytt och fräscht. Vi slogs samman med granndagiset och fick andra pedagoger som gjorde Knäppisens liv ännu bättre (Knasbollen hade nu börjat skolan). Härliga människor och underbara lokaler, Knäppisen sprang på ännu lättare fötter till sitt dagis varje morgon.

Frida, Rebecka och Jeanette. Vilket gäng vi fick, kunde inte ha fått några bättre. Sånt engagemang i våra barn, sån värme och trygghet ni utstrålar. Vilka saker ni hittar på med kidsen och alltid är ni positiva. Det som var ett problem för personalen inne i stan, gör ni så lätt som ingenting.

Den pedagog Knäppisen kommer sakna mest: Annette. Alltid leende och som fick alla föräldrar på ett föräldramöte att sjunga Hannibal Trana. Bara en sån sak.

Jag tänker inte heller glömma Tova. Alltid glad och som alltid har tid över att fråga Knasbollen hur hans dag varit, ett barn som inte hon varit pedagog för, då är man bra.

Så jag vill tacka alla er pedagoger (även vikarier som Mikaela och föräldralediga Anna och alla andra pedagoger som kommit och gått under åren) som gjort mina barns dagisår så fantastiska. Jag önskar att alla barn som går på dagis får uppleva den glädje, trygghet och värme som mina barn upplevt hos er. Lycka till med nya utmaningar, nya barn, egna små nya barn och allt annat ni tar er för. Ni är så förbaskat bra att orden inte räcker till!

Tack för dessa år! (sa mamman och fällde en och annan tår)