Det där med att säga ja...
Jag är så bra på att säga "Kanske" eller "Vi får se". Det har gått så långt att kidsen börjar varje fråga med "Du kommer ju inte säga ja, men...". Visst låter det trist. Så jag har bestämt mej för att börja säga "Ja" istället, i alla fall lite oftare, livet blir ju roligare om man säger ja. Nu tycker jag att jag är rätt bra på att prova på nya saker, men just ordet Ja, det är svårt att klämma ur sig. Jag läser just nu en bok av Dawn French, den brittiska komikern ni vet, hon som var Prästen i den härliga komediserien "Ett herrans liv". Och boken heter just "Att säga Ja". En bok om att våga säga just det där ordet, att våga prova saker. Kanske har den inspirerat mej lite grann.
Så där satt jag på ett möte för några veckor sen. Ett möte om hur vi skall göra för att utbilda alla beställare inom regionen i ett nytt beställningssystem. Då frågar den utbildningsansvariga "Pia, du har ju en trevlig röst, kan inte du vara berättarrösten på våra utbildningsfilmer?". Här fick jag ett hysteriskt skrattanfall, för just min röst har alltid varit mitt komplex (jag låter som en smurf, om ni frågar mej). Men fler personer på mötet stämde in i hennes kommentar och efter att ha chattat med Mr P och Surasvägerskan, bestämde jag mej, där och då på mötet. Jag skall säga JA! Och då trodde jag bara att jag skulle läsa in texten.
På nästa möte kom det fram att jag också skall filmas. Inte mej personligen, som tur är, utan samtidigt som jag läser manus, skall jag också klicka på skärmen. Allt skall göras samtidigt. Inte riktigt som jag tänkt mej, men nu har jag ju sagt ja, så det är bara att börja plugga manus. Jag har ju en dryg vecka på mej innan inspelningarna börjar. Ett antal timmar är inbokade och jag hoppas att jag inte behöver alla. Det gäller bara att vara fokuserad och inte börja dra några dåliga skämt. Eller att börja skratta.
