Vårtecken
Det första vårtecknet där jag bor, är nog alla cyklister som dyker upp. Då menar jag inte de som cyklar till jobbet utan de som elakt kallas för Mamil, män i lycra. Som små svampar dyker de upp, oftast i grupp.
Sen kommer nästa grupp, oftast på luncher ser man dem och även de kommer i grupp. Löparna. Ofta är det inte de som springer året om, snarare är de mer såna som mig. Smålunkande, inte sällan medelålders kvinnor som inte har de där coola träningskläderna utan har hittat en sliten tisha och några tights (som kan vara aningens för trånga, talar av egen erfarenhet). Dessa utövare är inte sällan kollegor, där chefen, eller någon träningsivare på arbetsplatsen, tycker det är bra för gemenskapen. Det är dags för Vårruset.
Och tro inte att löparna försvinner när Vårruset är över, en del fortsätter och många fler tillkommer. Nu ser man alla möjliga sorters löpare: unga, gamla, erfarna, nybörjare och motionärer. Man ser dem kämpa på, sneglande på sin träningsklocka. Tiden måste pressas och orken måste trimmas. Det är dags för Göteborgsvarvet. Årets mål och höjdpunkt.
Idag går Varvet inne i Göteborg, stan kokar av förväntan. Gator stängs av, bussar och spårvagnar går andra sträckor. Hela stan fokuserar på Varvet. Såna saker tycker jag om, även om det var länge sedan jag var på plats och kollade. Jag följer ändå loppet, särskilt när jag känner nån som springer. I år hejar jag på min kompis Per. Heja heja!
