Livet suger
Jag tänker på alla kulturarbetare som anpassat sig och kommit på nya sätt att jobba på. Allt bara slogs undan. Alla småbutiker som kämpat på, som inte vet om de kommer överleva. Alla små foodtrucks och cateringfirmor vars alla bokningar i ett slag blivit avbokat. Och alla ensamma människor som blir ännu mer ensamma.
Men så tänker jag att det faktiskt inte är synd om mig. Visst, jag saknar att umgås med min pappa och R något så fruktansvärt. Och jag saknar att krama folk. Så den dag som det är ok att kramas får ni passa er! Men jag har ett jobb där jag kan sitta hemma och jobba. Jag är inte ensam, Mr P sitter hemma hela dagarna och kidsen kommer hem efter skolan. Ingen i min närhet har varit sjuk heller.
Och så tänker jag på min husgud Jonas Gardell. Han har ett citat som är min ledstjärna.
(Bilden snodde jag från hans Insta.)
Fy fasen vad vi ska dansa disco nästa år! Jag ska ha en försenad 50-årsfest nästa sommar och jäklar vad det ska bli kul. För jag hoppas innerligt att det går att ha en fest utomhus nästa år. Och jag hoppas verkligen att catringfirman överlever detta skitår.
Så nu biter vi ihop allihop och följer restriktionerna. Ge fan i att ha middagar eller gå ut och bara ta en öl. Bara håll er hemma och mys i soffan. Så att julen kan bli halvok och att mina kollegor i vården inte går under.
För glöm inte att LIVET SUGER OCH SEN DANSAR VI DISCO.