Ballerinakex och rök-te
När jag pluggade på juristlinjen hamnade jag i samma grupp som två tanter i ett grupparbete. Den ena tanten minns jag knappast men den andra gjorde ett djupt intryck på mig. Hon och jag gjorde flera grupparbeten ihop under det första året.
Hon var 29 (fatta så oerhört gammal hon var) och hade verkligen levt innan hon började plugga. Hon hade jobbat som radiotelegrafist på fraktfartyg runt om i världen. Bara en sån sak, så coolt. Hon berättade en massa roliga saker hon gjort och jag sög åt mig allt.
Hon bodde i Majorna med utsikt mot hamninloppet och jag var så avundsjuk. Själv bodde jag i en sliten studentlägenhet i Tynnered, en trappa ned i ett slitet hyreshus där jag var rädd varje kväll jag skulle gå ut. Hon hade också en stuga på Öland, där hon kom ifrån. Så vuxet tyckte jag då.
Hon hade lite bohemiska vanor, som en tjej uppvuxen på skaraborgsslätten tyckte var coola men också konstiga. När vi grupparbetade var vi nästan alltid hemma hos henne och då bjöd hon på Ballerinakex och te med röksmak. Jag försökte verkligen tycka om det teet men fy satan vad det smakade. Lång tid efteråt kunde jag inte äta Ballerinakex utan att känna röksmaken.
Jag kan inte heller gå på höstlövutan att tänka på hennes sambo (som jag tror hette Clifford och jobbade också på fartyg, men han kan ju lika gärna hetat Stefan eller Jonas) en gång halkade på löv och bröt benet.
Konstigt med minnen ibland, att de bara ploppar upp. Ibland undrar jag vad hon tog vägen men jag minns inte hennes efternamn, bara att hon hette Ylva, hade svart rakt hår i page och rött läppstift (fast det kan vara nåt jag hittat på i efterhand, i mitt huvud såg hon ut som filmen karaktären "Amelie från Montmartre", fast med glasögon).
