0 Läs mer >>

Så var juli över och halva min semester. Om man bortser från de sista dagarna, när jag varit förkyld (och jag vet precis hur en man mår när han är förkyld, för i vår familj är det jag som får "mancold"), har det varit en bra ledighet. London toppar ju den och det lär den ju göra, för vi har inga andra planer.

Jag, och hela familjen faktiskt, är ju lite rastlösa, så idag åkte vi till Naturhistoriska Muséet och Slottskogen. Plikta (en stor lekplats om ni inte visste det, väl värt ett besök), sälarna och pingvinerna hör till. Jag och min förkylning satt på en bänk i solen. En trevlig dag. Sen somnade jag i soffan när vi kom hem.

Nu kollar vi på Wild Hogs och vips börjar tänka, som gubbarna i filmen: "Vad har jag gjort med mitt liv?" Fast sen blev jag trött och tänker att såna tankar orkar jag inte med nu. Två och en halv veckas ledighet kvar. Inte dåligt. Och jag skall njuta. Sen kan jag tänka över mitt liv och vad jag åstadkommit. Det kan man göra på hösten (på jobbet höll jag på att skriva, men det är ju lite tokigt om chefen läser detta). Nu skall jag ha roligt, mysigt, göra saker, träffa folk och fylla på med energi.

Semesterhalvtid

0 Läs mer >>

Varning, för här kommer ett gnällinlägg.

På semestern skall man göra saker. Ut och upptäcka världen. Njuta av solen. Umgås och ha trevligt. Vara hemma med ett korsord kan man ju vara resten av året.

Nu har vi varit hemma i fem (!) dagar och jag klättrar på väggarna. Familjen var iväg på fotboll men jag låg hemma med förkylning. Det enda jag gjort dessa dagar var en tur till ICA Maxi. Ni fattar hur trist det är.

Förkylningen är klart bättre men orken saknas för att börja med något. Kanske jag orkar mej ut på en träningsrunda i morgon. För nåt måste jag göra. Annars spricker jag nog.

Lite vin på kylning piggar väl upp lite, men rastlösheten kryper i kroppen. Måste göra nåt!! Men det enda är väl att fortsätta lösa det förbaskade korsordet och känna att jag kanske missar den sista soliga dagen...

Sååå trist

0 Läs mer >>

Åter till verkligheten efter underbara dagar i London. En verklighet, som när vi kom hem vid midnatt, kom hem till ett ekande tomt kylskåp. Fick fortsätta med den kontinentala frukosten en dag till, torrt bröd och te.

Londonresan kan sammanfattas i några punkter:
- Att semestra i en storstad under en värmebölja är svettigt men trevligt. Vi hade nog aldrig annars suttit i parker och bara kollat på folk annars.
- Mitt i sommaren är det löjligt många turister i London. Mest asiater, italienare (mängder av skolklasser med tonåringar överallt. Hånglande i köer, fnissande och så många av dem. Vi hamnade mitt en klump med 40-50 av dem och höll på att inte komma ut) och amerikaner, många många amerikaner.
- Av all personal på pubar och restauranger vi träffade var det bara en handfull som pratade brittisk engelska. Förvånandsvärt många amerikaner. Tur är kanske det för när vi var i Newcastle förstod man inget av den dialekten.
- I parkerna vimlar det av hundar och alla är lösa men inte en enda hund sprang från sin matte eller husse. Inga hundar skällde på varandra utan när de träffades så lekte de. Och inga hundar sprang fram till folk och hoppade eller så. Trevlig upplevelse tycker jag. Glada och trevliga hundar. Och om man inte plockar upp efter sin hund kostar det 60 pund, så det var väldigt rent. Sånt gillar jag.
- Våra kids har hängt på pubar (säkert 3-4 stycken... alltså inte så farligt om nån skulle oroa sig). Saknade det där hjärtliga bemötandet som man ser på brittiska serier, men det är väl mer sånt ute på landsbygden. Och kidsen har nog målat på de flesta ställena.
- Det finns många trevliga lekplatser till barnen. Sandlådor och en del vattenlek. En trevlig stad för barn tycker vi.
- Knasbollen blev utslängd från en bar, vilket han nu tycker är lite coolt, fast då var det lite jobbigt. Det var en stor brysk vakt och knasbollen förstod inte riktigt vad som hände.
- Kmäppisen är också lite stolt över att ha åkt fast i säkerthetskontrollen, så här efteråt. Inte alla som gjort det på Gatwick.
- Det är jäkligt dyrt att äta i London. Dyrare än här hemma ibland. Den billigaste maten åt vi på puben på Gatwick. Det säger ju lite om priserna. Men vi har ätit bra och god mat, inget att klaga på där inte.
- Det funkar alldeles utmärkt att traska runt i London med kids. När vi åkte sa folk att vi inte skulle klara oss med 40 pund på våra Oystercard (typ kontantladdning på lokaltrafiken här hemma). Vi använde inte ens upp 30 pund, och då åkte vi ändå rätt mycket. Kidsen åker gratis på kollektivtrafiken där men inte på tågen, men ändå.
- Det var inte så många pokemonjägare som vi trott. Bara en handfull i parken. Vad vi vet i alla fall.
- Väldigt många poliser överallt, vilket gjorde att det kändes tryggt och bra.
- Jag har gjort min debut som gatuartist men det är inget som kidsen lagt på minnet. När folk frågar dem vad som var roligast med London, svarar de "Att shoppa!". Hmmm, borde inte deras mammas uppträdande vara något de minns? Jag lär i alla fall aldrig glömma det.
- Att ha med knäppisen som smakråd när jag shoppar är ingen bra idé. Vi har inte riktigt samma smak. Hon tycker jag kan ha vad som helst "Du är ju fin i allt, mamma", trevligt att höra men när hon plockar fram midjetröjor i stl 32 blir det lite tokigt. Aldrig några kritiska eller konstruktiva kommentarer, men vad kan man förvänta sig av en sjuåring. Det kommer väl sen när hon blir tonåring.

Tja, det var väl allt om London för den är gången. Vem vet vad som händer mer den här semestern. För alla vet att den här rastlösa familjen har lite svårt att sitta still. Och det är tre veckor kvar på semestern. Mycket kan hända!

Det blir kul till vintern att scrappa alla fina bilder Mr P tagit. Alla lyktstolpar och tunnelbaneskyltar. Alla byggnader och statyer. Han vet vad jag gillar, min man.

 
 

London Baby! - The...

0 Läs mer >>
Sista dagen i London. Vi checkade ut tidigt och ställde in väskorna i hotellets bagagerum. Målet med dagen var att gå till Naturhistoriska muséet. Dinosaurieskelett och fjärilar lockade. Vi tog en promenad genom härliga Kensington Garden. Ett stort monument till minne av drottning Victorias make, i glimmande guld mötte oss på andra sidan (parken alltså, vi hade inte gått och dött). Enastående vackert, tycker jag som är skulpturälskare.
 
När vi närmade oss muséet fick vi lite panik. Vilka köer! Det var fler än vi som ville se skelett. Minst 45 minuters kö var inget vi orkade med. Lite tårar från några som sett fram emot detta men det var inget att göra åt. Vi fick tipset att komma efter lunch, så det får vi göra nästa gång. Så vi tänkte besöka Science muséet, som ligger bredvid. Men där ville de ha 20 pund för oss komma in, så det var vi för snåla för.
 
Vi kollade på kartan och insåg att Harrods låg i närheten. Så vi tillbringade 30 minuter i löjlig lyx innan vi letade upp en pub för lunch. 
 
 
Sen var det dags att gå tillbaka till hotellet, genom parken förstås. En halvtimme under ett träd, medan kidsen fick springa av sig lite, och sen till hotellet. Vi blev lite lata och tänkte ta taxi till flyget, men eftersom det skulle kosta 90 pund, tog snålheten över och vi tog tunnelbanan till Victoria station. Sen hoppade vi på ett lokaltåg till Garwick. Ett tåg som var smockfullt, men vi fick sittplatser i alla fall. 
 
Säkerhetskontrollerna var rigorösa (men ingenstans behövde vi visa upp våra pass förrän vid gaten). Jag och knäppgöken gick tillsammans men den stackars lilla knäppisen pep i metalldetektorn. Här på Gatwick fick hon, den lilla stackaren, ställa sig i en egen kö för att bli scannad. Hon stod där så ensam och liten utan att förstå vad som sas eller hände, med en mamma som (antagligen) ropade lite hysteriskt "Det går bra, älskling!", "Följ efter den där killen, gumman!" och "Jag är här!". Säkerhetspersonalen lät mej stå där och gasta, de kanske är vana vid hysteriska mammor. Men sen kom ju våra väskor ut från bandet och då fick jag ju ta dem. Med en barsk blick på Mr P kom han springande och fick ta väskorna. Under tiden hade den duktiga knäppisen tagit av sig skorna (de nya bootsen med nitar som gjorde att hon pep) och lagt den på ett band ("För det gjorde killen framför mej"). Sen fick hon gå in i en liten tub och ställde sig precis som killen framför gjort. De barska säkerhetsgubbarna berömde henne med ett leende, men hon var väldigt spak efteråt. Inte illa att ha en unge utslängd från en pub och en annan åkte dit i säkerhetskontroll på flygplatsen. På en och samma resa. 
 
Vi hann med en middag på puben på Gatwick, som faktiskt var den billigaste på hela resan. Men sen började en lång väntan. Förseningar, förstås. Runt en timme. Det är segt när ordinarie landningstid var 22.25. Just nu längtar jag efter att få ta av mej mina johgingskor, som jag gått i varje dag, i gassande värme, utan strumpor i sex dagar! Fast om jag gör det här och nu på planet, går väl nåt gaslarm och vi får nödlanda. Så jag får vänta till jag kommer hem. Då däckar resten av familjen snabbt. 
 
Dagens steg hittills: 25 550
 

London Baby! - dag 6

0 Läs mer >>

Söndag och vi tog lite sovmorgon. Lämnade hotellet vid 10-tiden och tog tunnelbanan från Bayswater till Tower Hill. Målet var att gå upp på Tower Bridge. Jag som är höjdrädd skulle upp 42 meter med bara ett glasgolv under mej.

Hela bron var en utställning om hur Tower Bridge byggdes och om hur broar i olika delar av världen ser ut. Och sen kom glasgolvet. Jag vågade gå ut på golvet och blev bara lite yr. Sen poserade kidsen på golvet, knäppisen som inte är rädd poserade glatt och villigt medan knasbollen, som är lite höjdrädd, poserade mer motvilligt. Därefter fick man gå och se på maskinrummet under bron. Rätt fascinerande att se att den gamla konstruktionen fortfarande fungerar.

Därefter letade vi upp en buss för att åka till Trafalgar Square och där byta till en annan, mot shoppingen. När vi väl var där, bestämde vi oss för att äta innan vi bytte buss. Och sen var det förstås fotoläge för fotogalningen. Mitt på Trafalgar Square pågick en festival för gatuartister. Kidsen har verkligen fått smak för gatuartister, de är ju överallt här och här var det en kille som var jätterolig och kidsen satte sig ner på marken och kollade. Tyvärr har jag inga foton på honom, för.....

Jag vände mej till P och sa: "Bäst vi backar, för han plockar upp folk". Och mer hann jag inte säga, förrän jag stod där, mitt på Trafalgar Square, med en låtsasbomb i ena handen och en tändare i andra. Jag hade blivit en del av showen! Mr P hade skrattande dragit sig bakåt med kameran i högsta hugg. Knäppisen fick vara min väskhållare och knasbollen höll på att skratta ihjäl sig. Jag var en del av avslutningsakten, jag skulle tända bomben och ge den till Mr TNT (som han kallade sig för) när han balanserade på ett torn av något slag. Så nu har jag gjort min gatuartistdebut.

Utmattad av chock tog vi tunnelbanan till Oxford Steet och lite shopping. Vi gick till en butik och shoppade en del, men sen tröttnade vi på alla turister och gick ner mot Soho istället. Slutligen hamnade vi på Carnaby Street och smet in på en pub. Där satt vi till vi kom på att vi kan äta på puben. Så kidsen har upplevt typiskt engelskt med publiv i några timmar.

Efter lite letande hittade vi en buss hem till Baydwater. Och på bussresan hem såg jag många butiker som jag missat, på vår korta shoppingrunda, så det får bli ett nytt shoppingbesök här om ett tag igen (när jag sparat ihop mer pengar förstås).

Väl på hotellet avslutade kidsen dagen med badkarsbad och Emil i Lönneberga. Mr P har också lagt sig i badet, med en öl och en bok, så honom lär jag inte se mer i kväll. I morgon är det sista dagen för oss här i London. Då skall vi se på dinosaurieskelett och hitta ut till tunnelbanan.

Dagens steg: 14 486

London Baby! - dag 5

0 Läs mer >>
Vi vaknade till en strålande morgon. En perfekt dag att traska bort till Notting Hill och besöka Portobello Market på Portobello Road. Tusentals människor i en allt mer tryckande värme. Atiktviteter och gamla saker i en salig blandning. Kul att uppleva men inte som jag trott. Jag var inställd på mer kläder och vintage men det var tydligen mer av sånt på fredagar. Det blev i alla fall ett nytt kuddfodral, lite lagom kitchigt och kul. Grösaksstånden var förstås mysiga och vi köpte lite jordgubbar längs vägen.
Vi såg den blå dörren och bokhandeln från filmen och det var lite av målet med utflykten också. Vi satte oss vid en var på ett litet torg, för lite vätskepaus och kidsen ritade lite. Nu var det varmt, säkert närmare 30 grader och bland alla människor och trånga gränder rann svetten längs ryggarna. Till slut gick vi tillbaka till Notting Hill Gate för att åka buss in till city. Som tur var för kidsen var platserna längst fram på andra våningen lediga, så de fick åka dubbeldäckare och gå bra sikt. 
 
Målet var att sätta oss i Hyde Park och vila i värmen. Hyde Park var rätt trist, inte lika lummig som Kensington Gardens. Vi åt luch på en liten restaurang innan vi vilade i skuggan någon timme. Det var väldigt skönt och vi hade med oss en filt (fick ju använda den vi släpat med oss den hit). Kidsen ritade förstås igen. 
 
Därefter tänkte vi hälsa på drottningen. På väg dit gick vi förbi olika krigsmonument och genom Green Park. Vi kan konstatera att namnen inte alltid är så kreativa. Green Park, The Round Pond (en rund damm i Kensington Gardens), och The Long Water (en avlång damm i samma park). Buckingham Palace var väl fint men det var finare utanför med statyer och monument.
 
 
Dags för vätskepaus igen. Vi smet in på en pub alldeles vid Victoria Station. Trevligt när man går på pubar i London och hittar Kopparbergs cider, många av de engelska är lite för snarlika öl och det gillar jag inte. Och även här ritade kidsen. De släpar med sina väskor med ritsaker överallt. 
 
Nu hade jag börjat få migrän, så vi tog tunnelbanan tillbaka till Bayswater. Här råkade vi kliva på fel tåg (vi tog grön istället för röd linje, de har samma slutstation så det blev lite tokigt). Men då fick vi ju se en annan station och det var ju lite trevligt det med. 
 
Efter lite vila gick vi till en pub som ligger en bit från hotellet, puben som ligger på samma gata var rätt tråkiga och vet inte vad service är, så de går vi inte till mer. På puben The Swan (typiskt namn, eller hur) testade jag en kycklingpaj, med sås och pommes till. I alla brittiska filmer äts det ju paj, så jag var tvungen att testa. Kan säga att jag är glad att jag gjorde det, jag blev mätt men kommer nog inte äta det igen.
 
 
Dagens steg: 24 326

London Baby! - dag 4

0 Läs mer >>

När man vaknar och benen ömmar, då vet man att dagen blir tung. Vi hade tänkt vara super-turistiga idag men kände snabbt att det funkar inte med kidsen, så vi tänkte att vi bara kör på London Eye (med tanke på att det kostar en förmögenhet för fyra pers att åka det där hjulet, var det lika bra det).

Vi åkte tunnelbana (japp, vi börjar bli riktigt bra på det nu) till Westminister och knasbollen blev överlycklig när den första byggnaden vi såg var Big Ben. Han har längtat efter att se den i evigheter, så redan här var hans lycka gjord.

Vi vandrade över till andra sidan Themsen för att åka det där hjulet. Ett tips är att gå dit före kl 11, för sen växer köerna. Vi var där strax innan och det gick riktigt smidigt. Själva hjulet var större och stabilare än det hemska Lisebergshjulet, som jag fick panik i förra året. Man kunde gå runt och se ordentligt. Familjer fotograferade varandra, på ett riktigt turistigt vis. Men emellanåt var det riktigt jobbigt, då fick jag sätta mej ner lite och andas.

Vandringen längs Themsen fortsatte. Vi gick tills vi kom till Golden Jubilee Bridges (och den där järnvägsbron mellan dem som jag inte minns namnet på). Nu var vi hungriga och här under bron fanns ett litet hamburgerställe. Så coolt och mysigt. Ur högtalarna dunkade det hiphop-musik och burgarna var de godaste vi ätit, om inte nånsin så i alla fall ligger de i topp. McD släng dej i väggen!

Laddade med ny energi fortsatte vi vår vandring längs floden (som för övrigt är väldigt smutsig). För er som nu förfasas över att vi tvingar med barnen på långa promenader, kan jag lugna er med att det är gott om lekplatser längs vägen. Vi tar många pauser, både med fika och bara vila för att se på folk. Det är en anledning en tre kilometers vandring tar sex timmar.

Vid en av lekstoppen ramlade knäppisen och skrapade upp sitt knä, samma knä hon skrapade upp dagarna innan vi åkte. Blodet ran och tårarna med. Men självklart hade vi varken näsduk eller plåster. Det enda som fanns var trosskydd, så det fick funka. Nej, jag klistrade inte fast trosskyddet på ungens knä, torkade bara blod med det (vad trodde du?).

Efter sex broar var vi framme vid Tower Bridge. Nu var alla trötta och det kom lite regnstänk, så det var dags för en vätskepaus igen (vi har också väldigt varmt här, ovanligt varm sa en man i dag). Och här fanns en oas, en tropisk bar där 60-talsmusiken (den med lite bosanova och annan 60-talspop som är härlig) dånade från högtalarna. Allt var pastelligt och man kunde ta sin vätskepaus i solstolar. Underbart. Det är sånt här som är kul, att hitta lite annorlunda ställen.

Efter en promenad över Tower Bridge tog vi tunnelbanan till Tottenham Court Road. Här råkade knasbollen smutsa ner händerna och vad gör man? Jo, man tar fram ett nytt trosskydd och vatten och tvättar hans händer. Trosskydd är väldigt bra på resor. Målet med trippen hit var ett besök i paradiset för en pappersnörd: Paperchase. Tre våningar med papper och pennor. Kidsen gick bananas och jag höll igen, hade jag varit ensam där kunde jag köpt hur mycket som helst.

Slutligen tog vi tunnelbanan "hem", för nu var klockan sju. Trodde vi, klockan var åtta! Inte konstigt att knäppisen var trött, hon brukar ju somna då. På vår gata finns det två grekrestauranger, den ena var full och den andra tom, och dit ville vi ju inte gå. Så vi fick ta oss till huvudgatan igen, men nu svängde vi höger istället för vänster. Lite uppgivna, för en fredagskväll här är samma som hemma, det är smockfullt överallt. Trötta, hungriga men väldigt tåliga barn knatade på. Till slut kom vi till en indisk restaurang som vi gick in på. Och vilken god mat! Knasbollen njöt högljutt och krävde ett återbesök innan vi åker hem.

Efter kl tio på kvällen på vi till hotellet, trötta och utmattade. Kidsen orkade lyssan på saga innan de somnade på tre sekunder. Själv ligger jag i sängen och orkar inte röra mej. Fattar inte hur vi skall orka göra Notting Hill i morgon.

Dagens steg: 26 084! (Stackars lilla kmäppisen har väl gått runt 30 000 med sina korta ben. Och hon har skuttat och dansat nästan hela tiden)

London Baby! - dag 3

0 Läs mer >>

Det sköna med en stadssemester, till skillnad mot en solsemester när man måste upp tidigt för att få en solstol före alla pensionärer, är att man kan ta det lugnt på morgonen. Det är ju ändå inget som öppnar förrän vid 10-tiden. Så igår gick vi upp vid 8 (det är faktiskt sovmorgon när msn har morgonpigga barn), duschade och gick ner till frukosten.

Vi tog tunnelbanan in till Covent Garden och tillbringade nästan hela dagen där. Kollade butiker, fikade, tittade på några av alla dessa gatuartister som finns där. Vi såg en galen engelsman, med blått hår, kalsonger med brittiska flaggan på och med brittiskmönstrade tofsar på tuttarna. Han gjorde nåt trick med spikmattor. Sen var det en annan kille som tryckte in sig i en liten låda, en tjej som gjorde utbrytartrick och ett dansande skelett. De finns överallt och är väldigt underhållande.

 

Innan vi åkte hade vi hittat en bild på en gränd med färgglada hus, som vi letade efter. Och vi hittade den! Neals Yard hette den och var supermysig. Fullpackad av folk men klart sevärd.Vi gick och gick och gick. Kidsen var tåliga som aldrig förr. Mr P fotade som värsta galningen. Vädret var precis lagom varmt. Vi vilade i gräset på Leicester Square och kidsen lekte i fontänen.
Vi tog en drink på en uteservering i en gränd, intill Regent street, granne med en av Gordon Ramsyes restauranger. Här var det en hård och allvarlig vakt, som barskt sa att kidsen bara fick vara på uteserveringen till kl 19. När sen knasbollen gick med in för att hjälpa Mr P att bära ut drickorna, rusade vakten in och körde ut honom, för barn får inte vara vid en bar. Knasbollen kom gråtande ut och förstod inte varför. Inte illa att ha blivit utslängd från en bar vid knappa tio-årsålder.

 

Vi avslutade med berömda Carnaby Street. Väldigt mysigt men oj vad mycket folk! Det var dags för alla kostymmänniskor att ta en öl efter jobbet. Spontana utserveringar överallt. Självklart gick vi utanför det berömda varuhuset Liberty (har ni sett TV-serien därfrån?).

När vi tog tunnelbanan tillbaka insåg vi att det var en korkad sak att göra. Det var ju mitt i rusningen, vi fick knappast plats. Men "hem" till Bayswater kom vi och åt middag innan vi gick till hotellet. 11.5 timmar från det vi lämnade hotellet på morgonen återvände vi. Två extremt trötta (men väldigt duktiga) kids somnade väldigt fort.

Dagens steg: 17 358

London Baby! - dag 2

0 Läs mer >>
Vi drog till London. Spontant, i alla fall för att vara oss. Bokade resa och hotell för drygt två veckor sen. 
 
Eftersom Mr P och jag älskar att uppleva nya saker, har vi sett fram emot att dra med kidsen på en storstadssemester. Och i år, när de är 7 och nästan 10, var det dags (och det tackar vi Brexit för). Knasbollen har haft lite resfeber men Knäppgöken har haft det desto värre. Nattskräcken, som har varit borta i evigheter, kom tillbaka och hon har inte sovit ordentligt på flera dagar, den lilla stackaren. 
 
Men i går morse kom vi i väg. Frukost på Lanvetter (inga barn åt nåt). Flygresa som gick fort, där vi åt löjligt dyra (och torra) kanelbullar men ingen sov nåt. Och sen tog vi tåget från Gatwick in till city. Kidsen var så tåliga och duktiga, kämpade på med sina väskor. Vi skulle hitta ett ställe och luncha på, när vi kom till Victoria Station. Efter många långa vändor utanför, gick vi tillbaka till Victoria och körde en McD. Ibland måste även en McD-motståndare ge med sig för det smidiga. 
 
Sen tog vi tunnelbanan till Bayswater, där vi bor. Hotellet och området var en chansning, ingen hade rekommenderat detta men vi är vrålnöjda. Och vi kom till hotellet en timme innan ordinarie incheckning, men fick vårt rum ändå. Sånt gillar man, när man rest med trötta kids i timmar och kommer till målet när det är 29 grader varmt. 
Vi bor nära Kensington Gardens. Vilken underbar park det är! Vi blev glatt överraskade. Folk ligger och solar och skolklasser leker. En oas verkligen.
 
I parken finns det en lekpark (alltså park, inte lekplats). Vi hade läst om Princess Diana Memorial Playground, en lekpark till minne av Prinsessan Diana. Och detta var också fantastiskt. Så många barn som lekte i vatten, klättrade och lekte överallt. Lekparken är lummig och indelad i många olika små rum. Våra tyckte det var för lite mindre barn, men vi rekommenderar ändå ett besök. 
Så här dags började värmen bli jobbig och då fick manman ett sug av att se palatset, ni förstår vilka glada tillrop det kom från kidsen. Kensington Palace, där prins William och Kate bor (vet inte om de var hemma), ett fint palats som vi får gå tillbaka till igen. För nu hade kidsen verkligen ledsnat och surade på en bänk. Så vi fick avsluta parkbesöket under ett träd i skuggan. 
Efter lite vila på hotellet, gick vi till huvudgatan i Bayswater, för att hitta en restaurang. När man går på huvudgatan känns det inte som om man är i London. Det är mer som en liten småstad. Jättemysigt. 
Vi hittade en italiensk restaurang som serverade suveränt god pasta. Knäppgöken var nu så trött att hon inte orkade äta nåt. Så det fick bli en kort middag innan två trötta kids somnade innan huvudet träffade kudden.
 
Så nu ligger jag här och väntar på att familjen skall vakna. I den hårdaste sängen jag sovit i (och jag gillar vanligtvis hårda sängen). Tur att det blir en dag där vi går mycket, för annars lär jag bli helt ledbruten. Dagens mål blir Soho och Cavent Garden.
 
Och för er som undrar över titeln på den här resan, här måste man kunna sina Vänner-avsnitt. När Ross skall gifta sig i London.... 
 
Antal steg (måste ju ha nåt återkommande, förra året var det myggligan): 18 890

London Baby! - dag 1

0 Läs mer >>
Hoppade ni över A-brunnar när ni var små? Och hoppade tre gånger på K-brunnar samtidigt som ni tänkte på nån ni var kär i? V-brunnarna klev man väl bara på, utan att man gjorde nåt. Råkade man trampa på en A-brunn fick man knacka sig själv (eller sin kompis om man såg att hon klev på en A-brunn) på ryggen tre gånger för att häva förbannelsen. 

Gör kids det idag? Om inte är det ju en väldigt viktig kunskap som vi måste förmedla till dem. För de kan ju inte lära sig att K står för kloak, när det faktiskt betyder Kärlek. Och A betyder ju Avundsjuka och inte något så trist som avlopp. V förstår ju alla att det är Vänskap och inte vatten.


Och, eftersom jag tydligen gillar att exponera mina pinsamma sidor, så kan jag avslöja att jag fortfarande hoppar på K-brunnar. När ingen ser. Och bara i huvudet, "hopp, hopp, hopp" tänker jag då. Men jag hoppar inte över A-brunnar längre. Det hade ju varit pinsamt. 

K som i kärlek

0 Läs mer >>
I går lyssnade vi på skidåkaren Johan Olssons sommarprat (älskar SR-play så man kan lyssna på vad man vill, när man vill). Han berättade om sin första skiva han köpte: U2. Coolt, fast när den släpptes var jag ju rätt gammal förstås. När man pratar med folk om deras första skivor (LP-skivor alltså) kommer alla med något coolt eller bra. Jag är däremot rätt pinsam. 
 
När jag var 6 år hade jag sparat pengar för att köpa min första LP-skiva. Pappa följde med mej till Janssons skivaffär i Vara, där jag växte upp (alltså jag växte inte upp i skivaffären utan i orten). Och jag hade bestämt mej redan innan vilken skiva det skulle vara. Till min pappas fasa, det är inte ofta han har skämts över mej (vad jag vet i alla fall) men här har han erkänt att det var skämmigt. För min första skiva skulle bli: Lasse Berghagen "Tacka vet jag logdans"! Jo, jag vet, inte så coolt eller hippt. Men jag var lycklig. Och jag tyckte att Lasse Berghagen var så snygg. Kunde inte alls förstå varför min pappa tyckte jag skulle köpa något annat. Han föreslog Abba och annat som var inne, men nej, Lasse Berghagen skulle det vara (mamma köpte ju såna där moderna skivor, så de fanns ju redan hemma - jag var ju inte dum jag).
 
 
 
 
Min andra skiva var Baccara, snygga tjejer där minsann.
 
 
Så vad kan vara bättre, så här en seg måndagseftermiddag, två dagar innan min semester början, än att bjuda er på båda mina första skivköp (fast något gammalt klipp från 1976 hittade jag inte, så det fick bli ett på Lasse Berghagen från kl 2001). Enjoy!
 
 
 
 
 
 

Pinsamt erkännande

0 Läs mer >>
Fredag o jag på soffan på altanen med ett glas bubbel och en sprillans ny Allt i hemmet, som låg i brevådan idag. Kidsen sparkcyklade iväg till nån lekplats en bit bort, så skönt när de är lite större och kan klara sig själva lite mer.




Även om semestern är en bit bort, infinner sig ändå semesterkänslan. Kidsen gick på efterlängtat sommarlov idag och värmen är tillfälligt på besök. 

Och man kan ligga och fundera på handstilar och tapeter, typ sånt som nästan alltid upptar mina tankar. Snart kommer också Mr P hem, och då firar vi sommarlov med räkor och kräftor. Ja, lite sånt upptar min tid här på soffan denna sköna eftermiddag. Ha en skön helg, mina vänner!




Äntligen fredag