0 Läs mer >>
Jag älskar Hemnet, som så många andra. Klicka runt på olika områden och drömma sig bort. Kanske få lite inspriation ibland. Det är så skönt och avkopplande. 
 
Som idag, har olika Excel-listor som skall jämföras och prioriteras och jag vet inte ens vart jag skall börja. Och när det är dags för att vila hjärnan, kollar jag lite på Hemnet. 
 
Under ganska lång tid har jag haft ett drömhus på Klädesholmen på Tjörn, som jag har drömt om. Karga klippor och milsvidd utsikt, ända bort till Marstrand. Så jäkla underbart. Jag har inrett och tänkt, men inte kommit på något bra scrapställe. Men ändå. Så jäkla vackert det är med hav och klippor. 
 
Jag älskar de vita husen och den klassiska skärgårdsmiljön. Kanske lite nära grannarna men ändå. Så vackert. 
 
 
Alltså kolla in utsikten. Jag kan känna vindarna på vintrarna slå mot rutorna. Som jag älskar vindarna från havet. Året om. 
 
 
Tänk att äta frukost här, eller middag, eller fika. Eller bara sitta här och njuta. 
 
 
Som sagt, detta hus har varit mitt drömhus i månader. Tills idag, när jag såg HUSET. Det ligger i Skåpesund, ett stenkast från pappas ö. Otaliga gånger har jag åkt genom Skåpesund, på väg ut med båten till någon av våra badöar i Stigfjorden. Och varje gång man åker till pappa, passerar man sundet och varje gång kastar jag längtande blickar åt husen som ligger där. Så området är inte något okänt för mej, tvärt om. 
 
Fatta att bo så här!
 
 
Utsikten, sundet, havet där borta, bron och båtarna. Strax bortanför bron är målgången för Tjörn runt, bara en sån sak.  
 
 
Åt andra hållet ser man Askeröfjorden och där har jag seglat runt i vår lilla örnjolle. Och åkt med våra båtar till småöar som ligger närmare hem. Och om man fortsätter en bit bort åt detta håll, kommer man till Tjörnbron. Och där har vi fiskat vitling mängder av gånger. 
 
 
Kolla in huset från vattnet. Utsikt men ändå insynsskyddat. Så perfekt att jag nästan mår illa. Och ser ni den lilla fina röda sjöboden, den hör till huset! En sjöbod! Det har jag aldrig i min vildaste fantasi drömt om, men en sjöbod och egen badbrygga. Jag smäller av, så fantastiskt. 
 
 
Ser ni övervåningen på sjöboden, ett rum! Genast började min skadade scraphjärna fundera på om det kunde vara något rum för scrap. Tänk att sitta där och skapa och höra vågorna skvalpa nedanför. Hur underbart är inte det!
 
 
Men sen såg jag detta rum. Det ultimata scraprummet i det ultimata drömhuset. Ever! Här vill jag sitta och scrappa. Och kanske skriva den där boken, som jag vill skriva. Eller bara sitta här och njuta och sippa på lite bubbel. 
 
 
Förstår ni hur gärna jag vill bo här! Inte permanent, men som fritidshus. Ett ställe att åka till på somrar, lov och helger. När man behöver åka bort. Och det ligger ju så nära pappa, så då har jag ju någon som kan se till det när vi inte är där, någon som vattnar blommor och skottar när det är vinter och tänder i kaminen (jag såg i och för sig ingen kamin på bilderna, men det kan man ju lätt sätta in) tills vi kommer. Här vill jag fira jul och nyår. Här vill jag vara all min lediga tid. Jag bortser till och med från att det ligger på Orust och då är det verkligen ett drömhus (en Tjörnbo kan ju inte tänka sig att bo på Orust, det är ju sen gammalt ;-)). 
 
Så nu kvarstår bara ett problem, pengarna. Hur vi än sparar och snålar kommer vi ju aldrig att få ihop 9,5 miljoner till nästa vecka. Inte ens till semestern, hur gärna vi än vill. Om jag inte vinner på Lotto, förstås. Jackpotten kanske räcker till det. Och annars kanske jag kan vinna på Eurojackpot. Bäst att börja spela, för jag vill så hemskt gärna ha detta hus. 
 
 

Ultimata drömhuset

0 Läs mer >>

När vi var små lekte vi popband på bergen här ute på ön. Vi hette Hemlisarna och nästan alla ungar i området var med. Jag var yngst och var doa.


Det är nåt konstigt med de där bergen, för våra kids står nu och underhåller omgivningarna på berget. Tyvärr finns det nästan inga andra barn i området, men våra låter som ett helt kompani. Hoppas att alla grannar uppskattar underhållningen. 

Precis som förr

1 Läs mer >>

Med kidsen hos farmor och farfar tog vi pendeln in till stan. Bokmässan here we come, liksom. Jag hade två klara mål med dagen, att lyssna på Malin Wollin och få böcker signerade till kidsen av favoriterna Anders och Sören (Bert och Sunes författare ni vet).

Vi såg kändisar till höger och vänster, spännande små förlag här och där, hörde folk bli intervjuade högt och lågt, och vi kollade böcker. Förstås. Det är ju bokmässan. Knasbollen fick äventyrsböcker (nån signerad, om nu författaren sitter där får man ju passa på) och knäppisen fick (förstås) en Frost-bok.

Vi gick runt där med en blick på klockan, fick ju inte missa våra (läs mina) mål. Mr P:s mål med dagen var att köpa böcker, främst deckare, så han stannade i typ varje monter och köpte nåt.

12.45 fick vi plats vid den lilla scenen i Piratförlagets monter. Fredrik Belfrage presenterade Malin Wollin och intervjuandet kunde börja. Jäklar, vad hon är rolig, den där Malin. Den där kvarten gick alltför fort. Vi hade kunnat lyssna mer, även Mr P faktiskt. Signeringsdags och jag skyndade mej att ställa mej i kön. I mitt huvud hade jag tänkt ut en massa saker att säga, bäst att vara förberedd. Men när det blev min tur blev jag alldeles starstrucked. Fick knappt fram mitt namn.

Så jag fick inte fram att jag beundrar hennes sätt att skriva. Humorn är fantastisk. Att jag börjar varje morgon på jobbet med att läsa hennes blogg. Att jag vill bli som hon (alltså hennes karriär, inte så där "Ensam kvinna söker"-aktigt och jag vet ju att jag inte kan bli så där lång och smal). Att hon är en inspiration alltså. Allt det här skulle jag sagt men fick knappt fram mitt namn. Men jag fick boken signerad och det är alltid något.

Som en extra bonus fick jag också Martina Haags bok signerad. Tänk vad glad man blir av vissa personer, bara man ser dem. Martina är en sån. Jag blir bara glad av henne.

Signeringen till kidsen gick smidigt. Trodde nog att kön till Anders och Sören skulle vara längre. Knasbollen fick en alldeles unik signering. Hoppas han tycker om den. Knäppisen fick också en. Förstås. Annars hade det nog tagit hus i h-te här hemma. Varje gång jag ser de killarna blir jag lika glatt överraskad hur trevliga de är. Inspirerande det också. Glada och trevliga människor gillar jag!

Efter allt detta starstruckande och köande och signerande var vi trötta. 2.5 timmes bokmässa var allt vi orkade med. Rätt dåligt, om man tänker efter. Och vi som skaffat barnvakt ända tills i morgon för detta. Aningens onödigt kanske. Vi hade ställt bilen nära thaien, så vi lätt skulle kunna ta med mat hem, när vi kom på kvällskvisten. Nu när klockan var halv tre, var det långt till bilen och för tidigt för thai, så vi åkte hem och åt godis. Sånt kan man göra när kidsen inte är hemma.

Får nog ta ett glas vin och kolla över inköpen. Vilka böcker som skall bli julklappar och vilken bok jag skall börja med. Och beundra min nya fina Filofax. För är man pappersnörd och scrapnörd, ligger det nära till hands att bli en plannernörd också.

Starstucked på bokmäs...

0 Läs mer >>

Helgen skulle, som vanligt ute hos papps, bestå av en massa jobb. Vi skulle flytta stenar och bygga en mur, vi skulle röja sly och börja med den där vedboden som vi tänkt på i ett år. Av allt detta blev det ingenting. Det var ju så underbart väder, så vi har promenerat massor, suttit i solen och fikat och papps och knasbollen tog årets kanske sista dopp i havet.

Brorsan har födelsedag idag och det började vi fira igår med kladdkaka och Christers äppelpaj (brorsans bästa kompis Christer introducerade detta recept för oss nån gång på 80-talet, därav namnet). Det är den absolut godaste paj jag vet.

Vi plockade sommarens sista blommor och åkte till graven. Det känns extra bra att sätta egna blommor på graven hos mamma och brorsan, som var såna trädgårdälskare.

 

Vi fortsatte den här fina höstdagen med att gå Sundsbyleden, som går på Mjörn vid Sundsby Säteri. Det är en oerhört vacker (och rätt jobbig) vandring på ca 5 km, genom en underbar skog. Kidsen gick hela vandringen utan att klaga och det är så mysigt att göra sånt tillsammans.

På säteriet var det höstmarknad. Jag älskar såna marknader. Provsmaka havtornsmarmelad och honung, bröd och köttbullar. Och allt är lokalt producerat. Och de allra flesta säljare tog swish (vad gjorde man innan swish? Den bästa uppfinningen på länge!), så vi fick köpt lite smått och gott. Kidsen red på ponny och åsna.

 

Totalt blev det 7 härliga kilometer i dag, härligt när jag nu inte kunde gå och träna. Det var mysigt att göra något av den här annars så sorgliga dagen. Ibland måste man ersätta sorgliga minnen med glada, och det gjorde vi idag. Skönt att ha en sån dag för jag vet att tisdagen blir väldigt sorglig och jobbig.

Firande och marknad

0 Läs mer >>

Den här helgen kan det hända att vi prioriterade aningens fel. Kanske. Men det blev bra ändå.

Igår, på sommarens sista dag, tyckte vi att det var lämpligt att gå på bio. Resten av befolkningen hängde på uteserveringar, stranden eller Liseberg. Vi gick på bio kl 14.45. "Hitta Doris" såg vi, som var riktigt bra. Inte riktigt i klass med "Hitta Nemo", men uppföljare är sällan bra (Det är bara Terminator 2 med min husgud Arnold, som är en bra uppföljare).

Idag skulle vädret bli mulet, så då tänkte vi gå på Liseberg. Det hade vi planerat innan vi visste att det skulle komma oväder söderifrån, när det fortfarande skulle vara uppehåll. En koll på väderspparna (japp, jag har flera) och det stod bara att det kunde bli skurar, stod det även i morse. Regnjackor på, men bara långärmade t-shirtar under (alla vet ju hur varm man blir i regnkläder). Mr P tog en fleece också men jag skrattade åt honom, så här efteråt är det han som skrattar.

Vi var på Liseberg innan kl 11, så vi fick köa lite vid ingången till attraktionerna. Jag och Knasbollen sprang upp till Helix och Mr P och Knäppisen tog Lisebergsbanan (hon är för kort för Helix). Vi kom med det andra tåget. Härlig start på dagen. Sen fortsatte det med nån barngrej för kidsen, sen Balder för grabbarna och Jukebox för oss tjejer, två gånger till och med. Slänggungan, Flumride två gånger och sen Lisebergsbanan. Och det hade inte ens gått två timmar.

Nu började det dugga, så vi gick och åt lunch på Järnvägsrestaurangen. När vi kom ut var det ösregn. Vi kollade in Frölunda Indians, som hade fanday på Polketten. Jätteköer i ösregnet för att få spelarnas autografer, så det hoppade vi över. Kidsen fick posera med SM-bucklan istället.

Nu var vi så blöta, att det inte längre var nån idé att torka sitsarna på attraktionerna eller att stå under tak. Men inga köer alls, vi fick åkt ännu mer. Fast trots att vi fick åka massor, började det bli kallt. Knäppisen huttrade och skakade tänder och jag själv frös riktigt mycket. Nu ångrade jag att vi inte tog fleece på oss.

Vi avslutade med lite spel på godishjulen. En stjärnvinst Geisha och en liten vinst på Centerhjulet fick det bli innan vi huttrande åkte hem. Elementen och värmefläkten fick sättas igång. Och vi sitter med våra onepiecar (inte Mr P) och äter godis. Är Geisha godkänd middagsmat?

Sista helgen i august...

0 Läs mer >>

Min kusin och jag tog kidsen och drog till metropolen Sollebrunn. Närmare bestämt till en skog där vi tillbringat våra barndoms somrar (i alla fall jag när vi inte var på Tjörn) och där min mammas släkt förr bodde i nästan varje liten stuga. Min mormor bodde i en stuga, som min morbror har idag, och på andra sidan en liten bergsknalle, bodde mormors bror, Gunnar, på den stora gården (som togs över av hans barn). När man gick till morbror Gunnar sa vi alltid att "vi går fram" och så säger vi fortfarande.

Skogen är stor och gränsar till Kobergs ägor och deras hjortar strövar på våra föräldrars kusiners marker. Där får de ströva bäst de vill och vara lyckliga.

Här finns de bästa svampskogarna. Ibland i alla fall. Kanske inte idag men vi fick lite i korgen i alla fall. Mammas kusin hade tydligen häromdagen plockat 17 liter med kantareller, så han kanske tog de flesta.

Men vilken härlig dag vi fick. Solen sken och kidsen höll sams. Vi åt vår medhavda matsäck, min kusin hade gjort fantastiska wraps som vi åt i skogsbrynet på en sten. Att gå i denna skog, som är så full med minnen och som tidigare var så vacker (innan de började avverka) ger så mycket energi och jag blir så lycklig.

När man är i dessa skogar måste man "gå fram" till gården och hälsa på och få smaka på mammas kusins fantastiska fika. Det är det enda ställe jag vet där inget ändras, man får sju sorters hembak (fast i dag var det bara sex) och hemgjord saft, som man får blanda till själv vid bordet. Precis som det alltid varit.

Varje gång jag är där tänker jag att jag måste dit oftare. Gå i skogen och plocka svamp. Hälsa på "där framme", innan det är för sent. Så kanske tar jag mej en tur dit senare i höst.

Mysdag med kusinhäng

0 Läs mer >>

En solig dag för 12 år sen var vi på Öland, jag och Mr P. Närmare bestämt i Ekerums golfby, där vi genom vårt jobb hyrde en jättefin stuga. Stuga var väl en underdrift. Vår Renault, som då var ny, kändes lite fel där bland alla Mercerdersar och Audisar och andra dyrare bilar.

Vi hade en gammal karta över ön, som min mamma sparat sen långt tillbaka. På kartan var varenda sevärdhet utmarkerad, varenda liten runsten och ruin. Så vi följde kartan och bockade av sevärdhet efter sevärdhet, "ok, en gammal runsten i en fårhage - check!", upp på Allvaret "check!". Så höll vi på. Öland är ju inte större än man hinner med det på några dagar. De övriga dagarna hängde vi på nån strand vid Ekerum eller på Böda Camping.

Och idag, då för 12 år sen, förlovade vi oss på Ekerums golfkrog. Inte någon spontan förlovning, vi är ju inte vidare spontana eller wild'n'crazy. Vi beställde ringarna och fick dem ingraverade med den förbestämda datumen, veckor innan vi åkte till Öland och annonsen i GP beställdes i god tid.

Grattis Mr P och tack för du stått ut med mej i alla dessa år (hela 17 år nu). Tack för du orkar med min snurrighet och virrighet och mina infall.

Jag älskar dej för att du drar ner mej på jorden när jag fladdrar iväg. Jag älskar dej för att du är så lugn och stabil när jag inte är det (det är bara två gånger jag behållt lugnet och du blivit snurrig och det var när vattnet gick och kidsen skulle komma). Jag älskar dej för att du står ut med mina scrapsaker som är överallt och för att du tänker i uppslag när du fotar, mitt scrappande blir ju så mycket roligare då.

Grattis älskling!!! Nu satsar vi på 12 till.

Grattis för oss!

0 Läs mer >>

Idag har vi firat pappsen. Han fyllde i maj och i år fick han en middag på mysiga Åstols rökeri. Då, i maj, tänkte vi oss en solig dag. En dag då man kan strosa runt hamnen och gränderna. Se alla fina hus och njuta av havet. Vi bokade in idag som en lämplig dag.

Åstol är en underbar ö, som alla borde besöka minst en gång i livet. Oavsett väder är det underbart vackert.

När vi planerade den här dagen hade vi inte tänkt att hamna i en tidig höststorm. Jäklar vilket väder! Spöregn och blåst. Inte alls mysigt. Vi kämpade på i blåsten, regnet varierade i styrka. Efter en halvtimme, när vi var genomblöta och frusna, gav vi upp och gick till Rökeriet. Det var en halvtimme kvar tills vi hade vårt bord, men det var inga problem att komma in.

Rökeriet är supermysigt och maten är bra. Extra mysigt är det förstås att sitta på uteserveringen i hamnen. Men så blev det inte idag. Jäkla skitväder.

Inte heller på hemvägen var vädret bra. Regn och blåste så färjan gungade rejält. Men pappsen är nöjd om än väldigt blöt, som vi andra. Nu väntar en brasa och mys framför TV:n.

Sent födelsedagsfiran...

0 Läs mer >>
Sista dagen i London. Vi checkade ut tidigt och ställde in väskorna i hotellets bagagerum. Målet med dagen var att gå till Naturhistoriska muséet. Dinosaurieskelett och fjärilar lockade. Vi tog en promenad genom härliga Kensington Garden. Ett stort monument till minne av drottning Victorias make, i glimmande guld mötte oss på andra sidan (parken alltså, vi hade inte gått och dött). Enastående vackert, tycker jag som är skulpturälskare.
 
När vi närmade oss muséet fick vi lite panik. Vilka köer! Det var fler än vi som ville se skelett. Minst 45 minuters kö var inget vi orkade med. Lite tårar från några som sett fram emot detta men det var inget att göra åt. Vi fick tipset att komma efter lunch, så det får vi göra nästa gång. Så vi tänkte besöka Science muséet, som ligger bredvid. Men där ville de ha 20 pund för oss komma in, så det var vi för snåla för.
 
Vi kollade på kartan och insåg att Harrods låg i närheten. Så vi tillbringade 30 minuter i löjlig lyx innan vi letade upp en pub för lunch. 
 
 
Sen var det dags att gå tillbaka till hotellet, genom parken förstås. En halvtimme under ett träd, medan kidsen fick springa av sig lite, och sen till hotellet. Vi blev lite lata och tänkte ta taxi till flyget, men eftersom det skulle kosta 90 pund, tog snålheten över och vi tog tunnelbanan till Victoria station. Sen hoppade vi på ett lokaltåg till Garwick. Ett tåg som var smockfullt, men vi fick sittplatser i alla fall. 
 
Säkerhetskontrollerna var rigorösa (men ingenstans behövde vi visa upp våra pass förrän vid gaten). Jag och knäppgöken gick tillsammans men den stackars lilla knäppisen pep i metalldetektorn. Här på Gatwick fick hon, den lilla stackaren, ställa sig i en egen kö för att bli scannad. Hon stod där så ensam och liten utan att förstå vad som sas eller hände, med en mamma som (antagligen) ropade lite hysteriskt "Det går bra, älskling!", "Följ efter den där killen, gumman!" och "Jag är här!". Säkerhetspersonalen lät mej stå där och gasta, de kanske är vana vid hysteriska mammor. Men sen kom ju våra väskor ut från bandet och då fick jag ju ta dem. Med en barsk blick på Mr P kom han springande och fick ta väskorna. Under tiden hade den duktiga knäppisen tagit av sig skorna (de nya bootsen med nitar som gjorde att hon pep) och lagt den på ett band ("För det gjorde killen framför mej"). Sen fick hon gå in i en liten tub och ställde sig precis som killen framför gjort. De barska säkerhetsgubbarna berömde henne med ett leende, men hon var väldigt spak efteråt. Inte illa att ha en unge utslängd från en pub och en annan åkte dit i säkerhetskontroll på flygplatsen. På en och samma resa. 
 
Vi hann med en middag på puben på Gatwick, som faktiskt var den billigaste på hela resan. Men sen började en lång väntan. Förseningar, förstås. Runt en timme. Det är segt när ordinarie landningstid var 22.25. Just nu längtar jag efter att få ta av mej mina johgingskor, som jag gått i varje dag, i gassande värme, utan strumpor i sex dagar! Fast om jag gör det här och nu på planet, går väl nåt gaslarm och vi får nödlanda. Så jag får vänta till jag kommer hem. Då däckar resten av familjen snabbt. 
 
Dagens steg hittills: 25 550
 

London Baby! - dag 6

0 Läs mer >>

Söndag och vi tog lite sovmorgon. Lämnade hotellet vid 10-tiden och tog tunnelbanan från Bayswater till Tower Hill. Målet var att gå upp på Tower Bridge. Jag som är höjdrädd skulle upp 42 meter med bara ett glasgolv under mej.

Hela bron var en utställning om hur Tower Bridge byggdes och om hur broar i olika delar av världen ser ut. Och sen kom glasgolvet. Jag vågade gå ut på golvet och blev bara lite yr. Sen poserade kidsen på golvet, knäppisen som inte är rädd poserade glatt och villigt medan knasbollen, som är lite höjdrädd, poserade mer motvilligt. Därefter fick man gå och se på maskinrummet under bron. Rätt fascinerande att se att den gamla konstruktionen fortfarande fungerar.

Därefter letade vi upp en buss för att åka till Trafalgar Square och där byta till en annan, mot shoppingen. När vi väl var där, bestämde vi oss för att äta innan vi bytte buss. Och sen var det förstås fotoläge för fotogalningen. Mitt på Trafalgar Square pågick en festival för gatuartister. Kidsen har verkligen fått smak för gatuartister, de är ju överallt här och här var det en kille som var jätterolig och kidsen satte sig ner på marken och kollade. Tyvärr har jag inga foton på honom, för.....

Jag vände mej till P och sa: "Bäst vi backar, för han plockar upp folk". Och mer hann jag inte säga, förrän jag stod där, mitt på Trafalgar Square, med en låtsasbomb i ena handen och en tändare i andra. Jag hade blivit en del av showen! Mr P hade skrattande dragit sig bakåt med kameran i högsta hugg. Knäppisen fick vara min väskhållare och knasbollen höll på att skratta ihjäl sig. Jag var en del av avslutningsakten, jag skulle tända bomben och ge den till Mr TNT (som han kallade sig för) när han balanserade på ett torn av något slag. Så nu har jag gjort min gatuartistdebut.

Utmattad av chock tog vi tunnelbanan till Oxford Steet och lite shopping. Vi gick till en butik och shoppade en del, men sen tröttnade vi på alla turister och gick ner mot Soho istället. Slutligen hamnade vi på Carnaby Street och smet in på en pub. Där satt vi till vi kom på att vi kan äta på puben. Så kidsen har upplevt typiskt engelskt med publiv i några timmar.

Efter lite letande hittade vi en buss hem till Baydwater. Och på bussresan hem såg jag många butiker som jag missat, på vår korta shoppingrunda, så det får bli ett nytt shoppingbesök här om ett tag igen (när jag sparat ihop mer pengar förstås).

Väl på hotellet avslutade kidsen dagen med badkarsbad och Emil i Lönneberga. Mr P har också lagt sig i badet, med en öl och en bok, så honom lär jag inte se mer i kväll. I morgon är det sista dagen för oss här i London. Då skall vi se på dinosaurieskelett och hitta ut till tunnelbanan.

Dagens steg: 14 486

London Baby! - dag 5

0 Läs mer >>
Vi vaknade till en strålande morgon. En perfekt dag att traska bort till Notting Hill och besöka Portobello Market på Portobello Road. Tusentals människor i en allt mer tryckande värme. Atiktviteter och gamla saker i en salig blandning. Kul att uppleva men inte som jag trott. Jag var inställd på mer kläder och vintage men det var tydligen mer av sånt på fredagar. Det blev i alla fall ett nytt kuddfodral, lite lagom kitchigt och kul. Grösaksstånden var förstås mysiga och vi köpte lite jordgubbar längs vägen.
Vi såg den blå dörren och bokhandeln från filmen och det var lite av målet med utflykten också. Vi satte oss vid en var på ett litet torg, för lite vätskepaus och kidsen ritade lite. Nu var det varmt, säkert närmare 30 grader och bland alla människor och trånga gränder rann svetten längs ryggarna. Till slut gick vi tillbaka till Notting Hill Gate för att åka buss in till city. Som tur var för kidsen var platserna längst fram på andra våningen lediga, så de fick åka dubbeldäckare och gå bra sikt. 
 
Målet var att sätta oss i Hyde Park och vila i värmen. Hyde Park var rätt trist, inte lika lummig som Kensington Gardens. Vi åt luch på en liten restaurang innan vi vilade i skuggan någon timme. Det var väldigt skönt och vi hade med oss en filt (fick ju använda den vi släpat med oss den hit). Kidsen ritade förstås igen. 
 
Därefter tänkte vi hälsa på drottningen. På väg dit gick vi förbi olika krigsmonument och genom Green Park. Vi kan konstatera att namnen inte alltid är så kreativa. Green Park, The Round Pond (en rund damm i Kensington Gardens), och The Long Water (en avlång damm i samma park). Buckingham Palace var väl fint men det var finare utanför med statyer och monument.
 
 
Dags för vätskepaus igen. Vi smet in på en pub alldeles vid Victoria Station. Trevligt när man går på pubar i London och hittar Kopparbergs cider, många av de engelska är lite för snarlika öl och det gillar jag inte. Och även här ritade kidsen. De släpar med sina väskor med ritsaker överallt. 
 
Nu hade jag börjat få migrän, så vi tog tunnelbanan tillbaka till Bayswater. Här råkade vi kliva på fel tåg (vi tog grön istället för röd linje, de har samma slutstation så det blev lite tokigt). Men då fick vi ju se en annan station och det var ju lite trevligt det med. 
 
Efter lite vila gick vi till en pub som ligger en bit från hotellet, puben som ligger på samma gata var rätt tråkiga och vet inte vad service är, så de går vi inte till mer. På puben The Swan (typiskt namn, eller hur) testade jag en kycklingpaj, med sås och pommes till. I alla brittiska filmer äts det ju paj, så jag var tvungen att testa. Kan säga att jag är glad att jag gjorde det, jag blev mätt men kommer nog inte äta det igen.
 
 
Dagens steg: 24 326

London Baby! - dag 4

0 Läs mer >>

När man vaknar och benen ömmar, då vet man att dagen blir tung. Vi hade tänkt vara super-turistiga idag men kände snabbt att det funkar inte med kidsen, så vi tänkte att vi bara kör på London Eye (med tanke på att det kostar en förmögenhet för fyra pers att åka det där hjulet, var det lika bra det).

Vi åkte tunnelbana (japp, vi börjar bli riktigt bra på det nu) till Westminister och knasbollen blev överlycklig när den första byggnaden vi såg var Big Ben. Han har längtat efter att se den i evigheter, så redan här var hans lycka gjord.

Vi vandrade över till andra sidan Themsen för att åka det där hjulet. Ett tips är att gå dit före kl 11, för sen växer köerna. Vi var där strax innan och det gick riktigt smidigt. Själva hjulet var större och stabilare än det hemska Lisebergshjulet, som jag fick panik i förra året. Man kunde gå runt och se ordentligt. Familjer fotograferade varandra, på ett riktigt turistigt vis. Men emellanåt var det riktigt jobbigt, då fick jag sätta mej ner lite och andas.

Vandringen längs Themsen fortsatte. Vi gick tills vi kom till Golden Jubilee Bridges (och den där järnvägsbron mellan dem som jag inte minns namnet på). Nu var vi hungriga och här under bron fanns ett litet hamburgerställe. Så coolt och mysigt. Ur högtalarna dunkade det hiphop-musik och burgarna var de godaste vi ätit, om inte nånsin så i alla fall ligger de i topp. McD släng dej i väggen!

Laddade med ny energi fortsatte vi vår vandring längs floden (som för övrigt är väldigt smutsig). För er som nu förfasas över att vi tvingar med barnen på långa promenader, kan jag lugna er med att det är gott om lekplatser längs vägen. Vi tar många pauser, både med fika och bara vila för att se på folk. Det är en anledning en tre kilometers vandring tar sex timmar.

Vid en av lekstoppen ramlade knäppisen och skrapade upp sitt knä, samma knä hon skrapade upp dagarna innan vi åkte. Blodet ran och tårarna med. Men självklart hade vi varken näsduk eller plåster. Det enda som fanns var trosskydd, så det fick funka. Nej, jag klistrade inte fast trosskyddet på ungens knä, torkade bara blod med det (vad trodde du?).

Efter sex broar var vi framme vid Tower Bridge. Nu var alla trötta och det kom lite regnstänk, så det var dags för en vätskepaus igen (vi har också väldigt varmt här, ovanligt varm sa en man i dag). Och här fanns en oas, en tropisk bar där 60-talsmusiken (den med lite bosanova och annan 60-talspop som är härlig) dånade från högtalarna. Allt var pastelligt och man kunde ta sin vätskepaus i solstolar. Underbart. Det är sånt här som är kul, att hitta lite annorlunda ställen.

Efter en promenad över Tower Bridge tog vi tunnelbanan till Tottenham Court Road. Här råkade knasbollen smutsa ner händerna och vad gör man? Jo, man tar fram ett nytt trosskydd och vatten och tvättar hans händer. Trosskydd är väldigt bra på resor. Målet med trippen hit var ett besök i paradiset för en pappersnörd: Paperchase. Tre våningar med papper och pennor. Kidsen gick bananas och jag höll igen, hade jag varit ensam där kunde jag köpt hur mycket som helst.

Slutligen tog vi tunnelbanan "hem", för nu var klockan sju. Trodde vi, klockan var åtta! Inte konstigt att knäppisen var trött, hon brukar ju somna då. På vår gata finns det två grekrestauranger, den ena var full och den andra tom, och dit ville vi ju inte gå. Så vi fick ta oss till huvudgatan igen, men nu svängde vi höger istället för vänster. Lite uppgivna, för en fredagskväll här är samma som hemma, det är smockfullt överallt. Trötta, hungriga men väldigt tåliga barn knatade på. Till slut kom vi till en indisk restaurang som vi gick in på. Och vilken god mat! Knasbollen njöt högljutt och krävde ett återbesök innan vi åker hem.

Efter kl tio på kvällen på vi till hotellet, trötta och utmattade. Kidsen orkade lyssan på saga innan de somnade på tre sekunder. Själv ligger jag i sängen och orkar inte röra mej. Fattar inte hur vi skall orka göra Notting Hill i morgon.

Dagens steg: 26 084! (Stackars lilla kmäppisen har väl gått runt 30 000 med sina korta ben. Och hon har skuttat och dansat nästan hela tiden)

London Baby! - dag 3