0 Läs mer >>

Eftersom jag är en väldigt blödig människa, tänkte jag redan nu passa på att hylla de som hyllas bör, och det med ett långt inlägg. Jag misstänker att jag under resten av veckan, mest kommer att gå och småsnyfta.

För nu har vi bara fyra dagar kvar med dagisbarn. Fyra dagar återstår av sammanlagt sju år med hämtningar och lämningar, med klädbyten och blöjpåfyllningar, med APT och föräldramöten, med väldigt lite tårar vid lämning och med mycket glädje. För våra kids har älskat sina dagis.

Under våra sju dagisår har vi hunnit med att testa på tre olika förskolor: ett stadsdagis, ett i utkanten av ett mindre samhälle och det vi har idag (som är en sammanslagning av dagis nr två och ett till). Och eftersom vi faktiskt har erfarenhet av några olika kan vi lätt säga att det sista dagiset har varit det klart bästa.

Stadsdagiset var helt okej, personalen vi hade fungerade jättebra med våra barn. Men miljön var inte speciellt kul. En innergård ibland hyreshus, som mest låg i skugga. Dagislokalerna var ombyggda lägenheter. Och den enda gröna oas som fanns, var på en närliggande kyrkogård. När Knasbollen kom hem och berättade att de varit i skogen, när de i själva verket hade varit i en dunge bakom vårt hus, ja då kände vi att det var läge att lämna stan. 

Valet av dagis nr två gick lätt, när vi sen skulle flytta. Det första dagiset vi besökte stannade vi på. Vi behövde inte leta mer, för där var hon. Den bästa förskolefröken man kunde få, härliga Kerstin. ”You had me at hello” säger man ju i sliskiga romcoms på bio, men här kan vi säga samma sak. Lokalerna var inget vidare, tillfälliga lokaler de senaste 7 åren (eller något sånt), en gård som var allt annat än bra och Kerstin berättade att man precis hade haft problem med magsjukeepidemi, men det avskräckte inte oss.  Den värme och förtroende som Kerstin utstrålade gjorde valet lätt.

På det här dagiset gjorde man utflykter, och då pratar jag inte till en gräsplätt på närmaste kyrkogård. Utan pedagogerna tog ungarna på utflykter till lekplatser, till ängar och skogen. Man var ute mycket mer än mina små stadskids var vana vid och de älskade varje sekund. Och sällan har jag sett smutsigare och lyckligare barn när jag hämtade dem. Precis som det skall vara!

Efter första året flyttade barnen in i ett nybyggt dagis, ett sprillans nytt och fräscht. Vi slogs samman med granndagiset och fick andra pedagoger som gjorde Knäppisens liv ännu bättre (Knasbollen hade nu börjat skolan). Härliga människor och underbara lokaler, Knäppisen sprang på ännu lättare fötter till sitt dagis varje morgon.

Frida, Rebecka och Jeanette. Vilket gäng vi fick, kunde inte ha fått några bättre. Sånt engagemang i våra barn, sån värme och trygghet ni utstrålar. Vilka saker ni hittar på med kidsen och alltid är ni positiva. Det som var ett problem för personalen inne i stan, gör ni så lätt som ingenting.

Den pedagog Knäppisen kommer sakna mest: Annette. Alltid leende och som fick alla föräldrar på ett föräldramöte att sjunga Hannibal Trana. Bara en sån sak.

Jag tänker inte heller glömma Tova. Alltid glad och som alltid har tid över att fråga Knasbollen hur hans dag varit, ett barn som inte hon varit pedagog för, då är man bra.

Så jag vill tacka alla er pedagoger (även vikarier som Mikaela och föräldralediga Anna och alla andra pedagoger som kommit och gått under åren) som gjort mina barns dagisår så fantastiska. Jag önskar att alla barn som går på dagis får uppleva den glädje, trygghet och värme som mina barn upplevt hos er. Lycka till med nya utmaningar, nya barn, egna små nya barn och allt annat ni tar er för. Ni är så förbaskat bra att orden inte räcker till!

Tack för dessa år! (sa mamman och fällde en och annan tår)

 
 
 

Tack till världens bä...

0 Läs mer >>
Det här är vår altan. På sommaren är det en av mina favoritplatser här hemma. Tre väggar och tak, vindskyddat och nästan insynsfritt. Svalt och skönt. Med ljusnät uppe året om gör det mysigt på sommarkvällarna. 

Nästan varje dag efter jobbet sitter jag där och andas lite. Så skönt! 


Min favoritplats

0 Läs mer >>
Vad mycket kul saker det händer i vår stad på sommaren. Det har varit West Pride och BBQ VM, Foofighters och 1D. Nu är det Kajfest i Masthugget och självklart Volvo Ocean Race-festen i Frihamnen. Det är så kul med allt som händer, önskar att jag kunde gå på allt. Men i går var vi i alla fall i Frihamnen och kollade på båtar. 
 
Kallt som attan och halv storm (eller i alla fall hemskt blåsigt) var det men kul ändå. Fördelen med vädret var att det inte alls var mycket folk. Massor av tält och företag som delade ut glassar till höger och vänster, kidsen njöt och frös om vartannat. 
 
Vårt främsta mål var att se Ostindiefararen Götheborg. Det är sista gången i Göteborgs hamn på länge, så bäst att passa på kände vi. Lagom med folk i kön, vilket kan bero på att varenda person var på skeppet. Myrsteg genom hela skeppet och kidsen fick inte mycket upplevelse. Bara en massa folk. Ibland var vi lite upproriska och bröt oss ur ledet och kollade på utsikten eller en tamp eller nåt annat. Det bästa för min del var ändå doften. Doften av tjära och hav är oslagbart. Har ni inte sett den, så ta chansen. Den åker upp till Vänern i juli, så passa på vettja!
 
 
  
 
  
 
 
Vän av ordning undrar kanske var Knasbollen är. Jo, han fotovägrar just nu. Man kan se hans kropp i vänstra hörnet på nedersta bilden. Annars får man inte ta kort på honom alls och verkligen inte lägga ut på nån blogg, Facebook eller Instagram. Så det är bara att gilla läget och bombardera med foton på en liten Knäppgök istället. 
 
Efter Ostindiefararbesök hamnade vi i barnområdet med parkour och hoppborgar. Barnen härjade och blev varma medans mamman huttrade och frös. Till slut ville vi gå hem och bestämde oss för att ta snabbfärjan. Och vem står där i kön till färjan om inte pappsen och R! Jag visste inte ens att de skulle gå. Så vi fick sällskap på färjan tillbaka till stan och bort till tåget. En himla trevlig eftermiddag, och lite extra trevligt att ta ledigt från fritids, dagis och jobb mitt i veckan. Lite vardagslyx!
 
Om ni är i stan tycker jag ni skall ta er till Frihamnen och uppleva allt kul som är där (och lukta på tjära och hav). Ni kanske springer på min kompis J som guidar med glatt humör (tror jag i alla fall) eller så springer ni på någon gammal arbetskamrat i ett tält (för det gjorde jag). Vädret skall ju bli bättre i helgen, så passa på. Och från Frihamnen går det en snabbfärja till Masthugget, så får ni vara med på en fest till. Inte illa. Själv börjar jag fundera på vad nästa evenemang blir för vår del. Partille Cup och Gothia Cup missar vi i år, tyvärr. Självklart blir det Kulturkalaset, men det är ju flera veckor tills dess! Någon liten festival måste det väl ändå finnas?
 
 
 
 

Seglarfest!

0 Läs mer >>
Idag dyker de upp överallt. På tåg, bussar och spårvagnar. Nästan alla i samma outfit: jeans, vit tröja och svart skinnjacka. Jag pratar om Tonårstjejerna! När jag såg de första på bussen i morse, blev jag lite förvånad. Vad gör två tonårstjejer på bussen till stationen kl 6.17 på morgonen? På sommarlovet dessutom. Och i väntan på tåget dök det upp fler och fler. Bärandes lite lätt packning med filtar och något att dricka, såg jag. Då slog det mej. One Direction är ju i stan! Och då kände jag att jag nog ville vara tonåring igen. Jag hade garanterat köat utanför Ullevi idag. Och grinat när jag såg grabbarna på scen. Absolut. 
 
På min tid (typ stenåldern) var vi mer galna efter Niclas Wahlgren, speciellt en kompis Camilla. Hon fick t o m sin pappa att köra ut på kvällen och sno affischer. Men attans vad snygg han var, den där Niclas. Och Hasse Carlsson i Noice förstås (fast någon Noicekonsert gick jag inte på). 
 
 
 
 
 
Djupa texter skrev han också. Bara lyssna och njut av Inatt. 
 

De är överallt!

0 Läs mer >>
Eftersom det varit lite tunnt med uppdateringar på sistone blir väl en veckans insta bra, en sammanfattning av den senaste tiden. 
 
Jag började veckan lite hårt med att bränna handen på plattan. Ni vet när man får kortslutning i skallen och även om man vet att det är varmt så lägger man handen där ändå..... Fast Inotyol (som man har på blöj-rumpor) fixade allt, så det är bara lite ömt. Tur. 
 
 
På onsdagen var jag med jobbet på Liseberg och körde femkamp. Regnet öste ner och det var kallt som satan. Men kul hade vi. Och på väg till tåget, jag hade 15 min på mej, stannade jag till vid Polly-hjulet för att spela upp den sista tjugan jag hade i fickan, och vann en stjärnvinst! Trevligt, men jag fick springa ännu mer till tåget och väl hemma fick jag springa till bussen. Sen var jag totalt genomblöt. Men de närmaste veckornas lördagsgodis är fixat. 
 
 
På torsdagen åkte vi ut till pappsen för att fira midsommar. Det var kallt och ruggigt ute, så när vi kom fram tände vi en brasa. I juni! Men mysigt var det. Och varma blev vi. 
 
 
 
Midsommarafton firades på Bräcke Hembygdsgård, tillsammans med många hundra andra. Trevligt och solen sken. Knäppgöken fick dansa och knasbollen åt bullar. Sen åkte vi hem och åt sill och jordgubbar. Vi klarade oss från regnet ända fram till kvällen. En mysig midsommarafton ändå. 
 
 
På midsommardagen sken solen och det var varmt. Jag och R tog tillvara på tillfället och solade i några timmar. På himlen åkte ett hjärt-moln förbi och vad kunde väl passa bättre än att visa att kärleken finns överallt, och inte minst i två personer som står mej väldigt nära och som härligt överraskande förlovade sig i helgen. Kärleken övervinner allt! Älskar er två och lycka till!
 
 
Lite grill måste man ju ha och denna kväll serverades det en härlig grillbuffé med smarrigt kött från den bästa gårdsbutiken Gödebergs. Innanlår, flankstek och ryggbiff, tillsammans med en massa grönsaker och Hallumi. Vi blev så mätta att det säkert tog en timme innan vi kunde äta igen.... 
 
 
Midsommardagens bild hade även kunnat tagits på söndagen, eftersom det då fick bli rester av allt grill som var kvar. Återvinning när det är som bäst. 
 
 

Veckans Insta

0 Läs mer >>
Vi var på plats på Ullevi i fredags, jag och Mr P (tillsammans med 50 000 andra) och upplevde den roligaste, galnaste, sjukaste och en av de bästa konserter jag varit på! Foo Fighters (Varning, det här inlägget innehåller en del svärord)
 
I mitt huvud var inlägget i stort sett redan klart innan konserten. Jag skulle skriva om West Pride och om hur coola Foo Fighters är som har med sina barn på scenen. Men det var innan Dave Grohl snubblade och ramlade av scen och bröt benet. Och innan ordet Hero fick en ny betydelse. Innan "bryta benet" känns lite tamt. 
 
Det började så bra, men en övertänd Dave Grohl rusande ut på scenen, på en utbyggnad som gick ut 40 meter eller så, ut i publiken och tillbaka. Sen snubblade han och ramade ner, över 2 meter. Jag tänkte att det var väl en del av showen, att han kommer dyka upp på scenen bland pubilken. Men när man såg de andra i bandets förvirrande blickar, förstod vi att det här var nog inte så bra. Förvirring uppstod men bandet körde på.
 
Och hjälte nr 1 steg fram: Taylor Hawkins. Vilken jäkla trummis och hjälte. Han driver på bandet, trots att han meddelar att de får ställa in och att de vill köra lite "som plåster på såren" (eller snarare som "gips på benet"). 
 
 
 
Men sen kommer han tillbaka. På bår. Hjälten nr 2. Med en läkare som fixerar foten. Här tänker jag, "det var väl snällt att han kommer in och personligen tackar för sig". Men inte han. Inte en jävla rockhjälte. Han kör igång och drar på, nästan som vanligt. Med enda skillnaden att han sitter ner med foten på en stol och har en läkare som håller fast foten (läste förresten på Facebook att läkaren tydligen är ett stort Foo Fighetersfan, så att sitta och hålla Dave Grohls fot på scen inför 50 000 pers, kanske inte var så stor uppoffring). Efter några låtar ursäktar hjälten sig och blir utburen från scen. För att gipsas! Bandet kör en låt eller två och sen kommer han tillbaka. Denna gång på kryckor och genomför konserten. Mest sittande men också på kryckor. "Dave broke his f***ing leg", den meningen vet jag inte hur många gånger vi hörde, men varje gång fick det mej att le. Inte för att han skadade sig utan för att allt blev så galet och absurt. Så jävla sjukt! 
 
 
 
Aftonbladet skriver så jäkla bra om hur det var här.
 
En så jävla kul kväll! En sån jävla rolig konsert. En Dave Grohl, som troligen fått en och annan morfindos för att kunna genomföra konserten, i toppform och så laddad. Han ville inte sluta och bandet höll på i 2.40! I 2 timmar och 40 minuter med brutet ben, då är man en hjälte som offrar sig för sin publik.
 
Han har nu lagt ribban för vad man kan förvänta sig av musiker som skadar sig på scen. Igår läste jag om något pojkband, där en av sångarna visst kommit för nära pyrotekniken och fattade eld. Inte farligt men tillräckligt för att bandet skulle ställa in. Och då tänkte jag för mej själv "Det skulle aldrig Foo Fighters och Dave Grohl göra, han skulle köra på ändå. The show must go on. There goes my hero!"
 
 
 
 

Vi var där!

0 Läs mer >>
Förra sommaren körde jag och Mr P mycket Gyllene Tider och Robbie Williams, på familjens bilturer. Kidsen älskade GT och lärde sig alla låtar utantill. Nånstans däromkring satte vi också på Galenskaparnas låtar i bilen, och därefter är det kört. Vart vi än skall åka, måste Galenskaparna vara på. Hela tiden.... 
 
Lite kul är det ju förstås, eftersom vi nu gillar Galenskaparna och jag tycker det är extra kul eftersom de också var brorsans favoriter. 
 
Men när den 6-åriga lilla knäppgöken sitter och vrålar "Silla går te...." kan man ju börja undra om för mycket Galenskaparna är farligt för barn? Och hur förklarar man för en 6-åring vad som menas med att just silla går te...
 
Eller knasbollen som tycker "Under en filt i Madrid" är den bästa låten nånsin, jag funderar lite på den dag de undrar över vad som menas med "ligger en flicka på glid"... 
 
Men när båda tar i för kung och fosterland "Det skall vara gött å leva", ja då blir den här mamman aningens rörd. För just den låten är något jag alltid förknippar med brorsan och på något sätt blir cirkeln sluten när mina tokiga ungar tagit över hans Galenskaparna-intresse. 
 
Knasbollen letar också efter låtar med svärord i (och det är många det), som han kan önska på skolan. Tydligen får de önska låtar som spelas från YouTube inför klassen. "Raggarkungen" är en stark kandidat, mycket för en klasskompis gillar raggare.... Undrar vad fröken säger när ungarna börjar lyssna på texten och börjar fråga om hur man gör en ny raggare i baksätet eller vad anatomi är.... Hahaha, det hade varit kul att se. 
 
En annan klar favorit som knäppgöken har är "Svärföräldrarna" från Grisen i säcken. Och här är det roligast att sjunga "Vem i helvete är du?", vilket hon glatt gjorde i p-huset vid GeKås i Ullared. När hon sjunger "Jag vill ha en sylt, pappa" och undrar varför han vill ha sylt, då är det svårt att inte gapskratta. 
 
 
Så när jag tänker efter, kanske det inte är så skadligt med en överdos av Galenskaparna. Bilresorna blir betydligt roligare i alla fall, och barnen betydligt gladare. 
 
För egen del är den här klart bäst: 
 
 
 
 

Kan det vara skadligt...

0 Läs mer >>
Igår gick Knasbollen ut 2:an. Löjligt vad stora ungarna blir. Jag skall försöka uppfinna Pippi Långstrumps Krumelurpiller, så ingen mer blir stor. Fast stora barn är fina också. Och de kan göra saker själva (typ klara av toalettbesök), och det är ju skönt. 
 
Skolavslutningen är som skolavslutningar alltid är: massor av barn, föräldrar, fika och kaos. Härligt tycker jag. Knasbollens fina fröken flyttar till USA till hösten och hon hade gjort ett fint bildspel över de 2 år som hon haft klassen. Attans jobbigt, om ni frågar en blödig småbarnsmorsa. Fick bita mej i tungan och köra naglarna i handen, för att tårarna inte skulle spruta och ögonen skulle bli röda när ljuset tändes. Det hade ju varit pinsamt. Men jag var nog inte ensam. Och stackars fröken hade en jobbig dag. Barnen sjöng vackert för oss föräldrar och sen fikade vi gott. Duktiga föräldrar hade både bakat och fixat fina presenter till pedagogerna. Inte denna mamman dock, inte i år, i år var vi snikare....
 
(Dåligt foto är faktiskt valt medvetet, för jag lägger inte ut andras ungar utan att kolla först). 
 
 
 
Den gemensamma skolavslutningen sker ute på trappan, ute på gården. Där sken solen och det sjöngs fint av alla klasser, körer och pedagoger. Duktiga barn spelade trombon, fiol, flöjt och säkert något mer jag inte minns nu. Men fint var det. Och tre duktiga 3:or var konfrencierer och vågade stå på trappan och prata i mikrofon inför alla barn och föräldrar. Om det är ca 150 ungar med tillhörande föräldrar, syskon, farmödrar och morfäder, kan man ju fatta hur många det var på den här gården. Och där stod de och var duktiga. Det hade jag aldrig gjort när jag gick i 3:an, då vågade jag ju knappast prata med mej själv....
 
Fotobevis på examensbarnet finns,  men den unge mannen är noga med att inte synas på sociala medier just nu, speciellt inte igår i alla fall. Att få ungen att stå still och bli fotad är inte lätt, men den här mamman har tvingat honom att bli fotad första och sista skoldagen varje år, så ibland måste man offra sig för konsten liksom. För det kommer fortsätta genom hela livet!
 
Efter all skönsång och babblande vuxna som störde stämningen, packade vi in oss i bilen, tog med morfar, och åkte till Knasbollens absoluta favvorestaurang: Lindome Saloon. En skolavslutning måste ju firas med stil och maten är supergod där. Fast kött-grabben blev lite besviken att det "bara" var pannbiff på lunchmenyn och inte något KÖTT. Men mätt blev han. 
 
Sen åkte vi på hemlig resa med kidsen (inte morfar dock, som fick dispens från äventyr och fick åka hem)
 
I veckor har vi berättat för kidsen att efter skolavslutningen åker vi på en hemlig resa. Vet inte om det var så smart gjort, för deras förväntningar var skyhöga. Vart var vi på väg?? En djurpark, en simhall, Danmark, Spanien.... Frågorna var många. Inte ens ledtråden att det börjar på U hjälpte.
 
Färden gick på E6 söderut och när vi kom fram till Varberg läste Knasbollen på vägskylten där destinationen stod: 
- "Ullared.... skall vi åka till Ullared.... ?", sa han med en besviken röst. Och Knäppgöken putade intensivt med läppen.... 
- "Men ni har ju tjatat om Ullared i flera år, varje gång ni sett programmet på TV. Och ni får shoppa massor av kläder (där vann jag över Knäppgöken) och ni får köpa leksaker (och där även Knasbollen)". 
 
Varuhuset var nästan tomt och kidsen var duktiga, som inte gnällde mycket utan tålmodigt hängde med på det mesta. Kläder provades och högen i vagnarna växte (japp, vi hade TVÅ vagnar....). Leksaksavdelningen var överväldigande, fikat var gott och Leklandet var ok (fast där var kidsen bara i några minuter innan de ville tillbaka till leksakerna igen).
 
 
De hade var sin slant att shoppa för och det funderades och valdes. Tänktes och jämfördes. Speciellt knasbollen. Till slut fick han ihop matten och var nöjd. Knäppgöken är billigare i drift, så hon fick ihop massor av saker (skit) som t ex en liten hund som "skäller" och gör volter, en katt som "jamar" och gör volter och ett förstoringsglas... Men när hon kom till Barbie/Monster High-väggen blev det för mycket. Då gick hon och köpte ett strandtennisset istället.... (men hon kom tillbaka och köpte vackra Mariposa).
 
 
 
 Fyra timmar senare kom en sliten och trött familj ut. Nöjda och glada. Kidsen vill åka dit igen och mamman också förstås. Och jag och Mr P får nog inte åka dit ensamma mer, på våra halvdagar med egentid (vi är inte vidare romantiska vi), kidsen kommer nog att vilja åka med.
 
Kvar hemma står nu en hög med shoppingpåsar som skall packas upp. Det orkade vi inte med igår. Det får bli en annan gång. 

Skolavslutning och st...

0 Läs mer >>
Igår insåg jag: Allt är mitt fel! Det är mitt fel att våren inte kom igång! Förlåt. 
 
Varje år sen 1976 har jag spelat Lasse Berghagens gamla slagdänga "Det är vår, det är vår, det är mars". Fram tills Mr P kom in i mitt liv (han ifrågasatte om jag var normal). Och fram tills den gamla skivspelaren gjort sitt. Då åkte LP-skivorna upp på vinden och den traditionen fick avbrytas. 
 
För några år sen började jag med en ny tradition. Jag köpte rosa jeans och har haft dem på mej de senaste åren, varje vår. Men inte i år. Har varit lite less på dem.
 
Så ni förstår varför det är mitt fel! Ingen Lasse Berghagen och inga rosa byxor. Tro sjutton att det inte blir någon riktig vår då!
 
 

Det är mitt fel! Förl...

0 Läs mer >>

På jobbet har vi haft stegräknartävling, som många av er nog vet. Jag har suckat över detta högt och ljudligt, så det är svårt att ha missat det.

 

Problemet med mej är att jag är så förbaskat tävlingsinriktad men samtidigt förväntar mej att jag skall vara bäst. Det där med att göra mitt bästa är aldrig gott nog. Min filosofi är att man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag har aldrig varit nöjd med något annat än guld och har jag inte chans på att vara bäst, ja då lägger jag ner. Att kämpa och försöka är inte min grej. Det var redan när jag var runt 7 år och skulle vara med i min första längdskidtävling. Jag gick ut med friskt mod och kom in trea. Vilket är fantastiskt, nu när jag ser tillbaka på det, ett brons i min första tävling är inte illa. Men jag var fly förbannad. Vägrade vänta på prisutdelningen och mina föräldrar fick ta hem en skrikande unge och pappas kollega fick hämta priset (och inte blev det bättre av att min eviga nemesis vann).

 

Och så har det fortsatt i livet, har jag inte chans på guld eller vara bäst, ja så skiter jag i att ens försöka. Till mitt försvar får jag ju ändå säga att jag faktiskt undviker att tävla, och har nog alltid gjort det egentligen, men ibland är man ju tvungen. Jag var aktiv simmare i många år och hamnade alltid långt ner i resultatlistan, för jag försökte inte ens. Intalar mej att det är roligare att träna än tävla.

 

Som nu med den här stegräknartävlingen. Inför tävlingen var jag laddad. Tänkte att det här fixar jag lätt, jag går ju hela tiden och att hoppa över bussen och gå i stället, är ju ingen uppoffring alls. Och att gå minst 10 000 steg varje dag är ju lätt som en plätt. Tänkte jag. Första dagen gick jag långt över 10 000 och det var bra tyckte jag. Tills jag hörde vad mina kollegor gjorde. 23 000 steg! Sen fortsatte de med över 20 000 steg, varje dag. Så då gav jag upp den kampen. Min kompis på jobbet och jag (mest jag) började med en intern tävling istället. Och vi låg jämnt de två första veckorna, men sen stack han ifrån. Och som sista desperata halmstrå till att vara bäst, utsåg jag då en man på avdelningen som min motståndare (fast han visste inget, hahaha) men när även han var bättre än mej, ja då gav jag upp. Så sista veckans tävling har jag, på ren trots, tagit bussen oftare och skitit i att träna. Vilket resulterat i att jag rasat i resultatlistan och presterade nästan hälften så många steg som jag gjorde första veckan.

 

 

 

 

Men nu är tävlingen över och jag kan börja träna igen. Fram till nästa stegräknartävling som är i september. Kanske kan jag slå mina kollegor då. Kanske är det jag som blir "Veckans raket" istället för "Veckans sjunkbomb" som jag blivit nu (Veckans sjunkbomb finns inte, det har jag bara hittat på själv).

 

Äntligen över!