0 Läs mer >>
Idag har det varit 9-årskalas här i förorten. Grabbkväll med film, pizza och godis. 10 grabbar såg på film och åt pizza i mängder. Så mycket att de knappt åt nåt godis. Jag hade köpt 3 kg lösgodis och mängder av chips och ostbågar. Men det var inte mycket som gick åt.



Allt började också enligt plan. De satt så tysta och såg på filmen. I en timme. Sen blev det vild lek i en timme. Så vild att den lilla Knäppgöken suckade: "Jag står inte ut en minut till med detta oväsen". Så vi hängde lite för oss själva i sovrummet ibland. 


Nu är min kalas-filosofi att de roligaste kalasen är de med massor av godis och så mycket fri lek som det bara går. Minns känslan när man var hemma hos kompisar och fick leka med alla deras saker. Så vad gör det att ljudvolymen är hög så länge ungarna har kul. Vi pratar ju bara om några timmar av ens liv. 

Visst, vi var strategiskt utplacerade i huset, jag och Mr P. En uppe och en på nedervåningen. För vilda lekar kan ju ibland bli lite väl vilda. Och ibland fick vi säga ifrån. Men 9-åriga grabbar skall låta och springa runt, så det fick Knäppgöken lära sig i kväll. 

Nu vet jag ju inte hur alla världens 9-åriga grabbar är, men detta gäng grabbar är fantastiskt fina. Mot varandra och mot Knäppgöken. Visst går det vilt till men om nån blir ledsen stannar leken upp, och alla försöker trösta. 

De allra flesta ville ha med Knäppgöken på grabbkvällen, som om det vore det mest självklara i världen. Några ville att hon skulle sitta i soffan bland dem. En utsåg sig till hennes försvarare mot de vilda grabbarna. Några busar alltid med henne och får henne att känna sig speciell. Aldrig några kommentarer att hon inte får vara med, varken på kalaset eller när de leker efter skolan. 

Så nu har jag två små kids utslagna i soffan bredvid mej. Knasbollen tyckte att det nog var den bästa dagen hittils i livet, så vad gör det om det inte blev den planerade filmkvällen, så länge som huvudpersonen somnade nöjd. 

Pustar ut

0 Läs mer >>
Idag är det 24 år sen den största rösten tystnade. Freddie Mercury menar jag. En fantastisk röst och låtskrivare. Vars låtskatt håller än i dag. Tycker jag. 
 
Så jag tar en paus i jobbandet och lyssnar på några favoriter från hans solokarriär. För jag tänker inte ens välja ut någon av alla Queenlåtar som jag gillar. Det skulle bli ett alltför långt inlägg. 
 
Tack för låtarna, Freddie! Jag tar en pepparkaka och lite te och hyllar dej idag, som jag alltid gör denna dag. 
 
 

Den störste av dem al...

1 Läs mer >>
I går var jag på gymmet här i förorten! Kors i taket! Jag har inte varit på ett gym sen långt innan knasbollen föddes. Och allt är Annas fel! Anna är en kompis som är instruktör på gymmet och är en friskt fläkt, full av energi. Nu säger jag att det är Annas fel, för det är bra att ha någon att skylla på. Fast jag säger det med glimten i ögat, för hade det inte varit för Anna, så hade jag inte ens tänkt tanken på att gå dit. Så egentligen säger jag Tack Anna (fast lite tyst). 
 
Igår testade jag Jumping. Det är typ ett aerobicspass på en studsmatta. Sååå jobbigt och sååå jäkla svårt. Det första Anna sa var: håll er på mattan innanför den gröna linjen! Och det fanns i mitt huvud mest hela tiden. Håll dej innanför den gröna linjen, Pia! Sen var det en massa hoppande, med rätt vinkel på benen och hela foten. Det tog också mycket fokus. Lägg till övningar, som jag har svårt att göra på platt mark, och så förstår alla att jag var helt borta. Det var häl i mattan, tå i mattan och ibland saxen. Allt på en matta som hela tiden studsade. Och hela tiden var jag livrädd för att ramla av mattan.  
 
När jag till slut ändå kände att nu jäklar, nu har jag kommit in i rytmen, tittade jag upp och såg mej i spegeln. Och där stod det en liten rektangulär tant som knappt lämnade mattan i upphoppen. Snacka om att bli nedtagen på jorden. Jag avskyr dessa speglar i träningslokaler, man ser ju inte klok ut någonstans. 
 
Så nu avslutar jag detta inlägg med en liten film om hur det ser ut när man är proffs på Jumping, så som jag i mitt huvud såg ut innan jag började. Innan jag upptäckte att jag var en liten rektangulär tant på en studsmatta. 
 

Kors i taket!

0 Läs mer >>
Igår hade vi en liten aktivitet efter jobbet. Vi gick till Sibräcka Choklad (tidigare Göteborgs Choklad och karamellfabrik) i Kronhusbodarna. Bara känslan när man går in på gården vid Kronhuset är ju fantastisk. Och sen att gå in i denna underbara butik, när man flyttas tillbaka i tiden, det är en sån härlig känsla. 
 
Vi fick först en genomgång om olika kakaosorter, hur frukterna skördas och hur bönorna kommer till oss. Under tiden fick vi äta massor av olika chokladbräck och dricka ett sött vin till. Därefter blev det tryffel-trillande. Alltså vi rullade tryffelkulor som vi sedan fick dekorera. 
 
Så dagens rekommendation är att gå till Kronhusbodarna och gå in i den underbara miljön och sup in atmosfären. Passa på nu när julmarknaden sätter igång. Själv skall jag dit och köpa fin blockchoklad och annat som behövs till årets julgodis. I år blir det fingodis här i förorten. Det är vi värda!
 
 
 
 
 
 

Choklad och vin en on...

0 Läs mer >>
Som nog de flesta vet, är jag inte din största fan, Vintern. Och jag gnäller något så in i bänken över dej, både utanför och på sociala medier. Men jag lovar, det skall bli ett slut på det. Den här vintern skall jag minska ner mitt gnällande. Det blir ju inte bättre av att jag gnäller, våren kommer ju inte fortare för det.
 
Vad det var som gick fel mellan oss, det vet jag inte. Bara för några år sen gillade jag dej skarpt. Det upptäckte jag när jag såg gamla inlägg på Facebook. Tydligen jublade jag när du kom redan i november. Och konstigt nog har jag alltid gillat att skotta snö. När vi bodde i stan blev vår bil ofta översnöad och instängd av vallar när plogbilen kom (eller snarare, den kom aldrig till vår lilla gata, inte förrän resten av hela stan var klar). Då gick jag glatt ut och skottade fram den och hade det kul i snön.
 
Kanske var det när vi flyttade till radhuset, som det gick fel? Jag minns inte riktigt. Det är klart att när man måste ha bilen och bilen inte går att köra (starta har den alltid gjort, men att stänga dörrarna har vi haft problem med), så blir man irriterad. Men huset har ju klarat alla möjliga stormar och varmt och skönt har vi, så det är inte heller det som är problemet.
 
Grejen är att jag hatar att frysa, och jag fryser nästan alltid. Igår frös jag så hemskt att jag på lunchen mellan mötena på stan, sprang in på Lindex och köpte en tjock lång stickad tröja. Och det är lite så jag tänker den här vintern. Jag får köpa lite snygga och väldigt varma kläder. De senaste åren har jag bara tagit på mej kläder för att bli varm, och det har inte alltid varit speciellt snyggt. Så i år blir det ändring. Varma kläder som är snygga får det bli.
 
Så om du Vinter lovar att ha lagom med snö och bara några minusgrader, så skall jag nog kunna gilla dej också. Det är när det blir kallare än -5 som jag inte gillar dej, vi skall inte prata om när det när mer än -10. Nej, då vill jag bara gå i ide. Och så här en dag efter 20-årsdagen av snöovädret 1995, kan jag känna att det hade varit lite trevligt med en snöstorm då och då. Jag lovar att jag nog hade njutit lite mer av det denna gång, till skillnad från 1995.
 
Då var jag en väldigt plikttrogen medarbetare på mitt första jobb och fick panik när jag inte fick upp porten till huset. När jag ringde växeln blev jag dock lugnad, av flera hundra medarbetare hade bara 14 tagit sig dit. Problemet då var att jag dagen innan hade kommit hem sent på kvällen, efter mitt jobb som simlärare på Kristinedalsbadet i Gamlestan, och inte orkat handla. Jag hade varken te eller mat (och som te-galning var det jättejobbigt) och affärerna var ju stängda. Men till slut öppnade en liten närbutik och det var en härlig stämning i den del av Lunden jag bodde i då. Barnen åkte pulka i de branta backarna och livet var trevligt igen.
 
Så här är mina löften till dej Vinter! Jag lovar att tycka om dej lite om du håller kylan borta och fixar lagom med snö, och en liten snöstorm ibland. Jag lovar också att inte gnälla så mycket över dej, jag paltar på mej lite nya varma kläder och gillar läget. OK?
 
 
En bild från baksidan av vår lägenhet i Lunden, en av de där snöiga vintrarna 2009-2010. Då jag fortfarande tyckte om vinter och snö. 
 

Du och jag, Vintern!

0 Läs mer >>
Kanske en vän av ordning undrar. Jag menar med mina foton från förr på Scrapmaran. Jo, tack. Alldeles utmärkt om jag får säga det själv.
 
Min plan med detta gamla foton är att göra det så enkelt som möjligt. Och att göra dem i nytt format, alltså 8"'x8". För den som inte är en nörd, kan jag berätta att det vanligaste formatet att scrappa i är 12"x12" (ca 30,5x30,5 cm). Men eftersom fotona från förr är mindre storlek och att det inte finns så många av varje motiv så det är svårt att få ihop ett uppslag (en riktig scrap-nörd tänker uppslag, alltså 4-10 foton, ungefär, som hänger ihop på något sätt).
 
Jag trodde att jag skulle få gjort en jäkla massa uppslag, nu när jag jobbar med färre foton och mindre format, men så blev det inte. Att jobba på annorlunda sätt kräver lite mer tankearbete. Men nu är jag inne i tänket och är sugen på att fortsätta med dessa gamla foton. Med tanke på att jag under en hel kväll fick gjort 8 månader, kan man ju förstå att det är ett långt arbete kvar innan pappas alla foton är scrappade. Fast det är ju klart roligare att ha fotona i album i bokhyllan än i en skolåda i förrådet.


Vissa foton har blivit tråkigt orangea, beroende på viket fotopapper som användes på den tiden. Och färgläran säger ju att grönt är en bra färg för att dämpa just orange. 



Vita cardstock använder jag mycket med dessa foton. Och ju mer jag använder det, desto mer tycker jag om det. Det blir renare på något sätt.


Men ett papper i annan färg funkar också bra. En enkel bas gör mycket för helheten. 

Ett litet smakprov av vad som gjordes i lördags. En fortsättning kommer en annan dag. 

Hur gick det??

0 Läs mer >>
Ett alldeles för långt blogguppehåll denna gång. Ibland kommer liksom livet emellan. Men nu är jag tillbaka och lovar att skärpa mej.

Förra veckan blev jag utmanad av en kompis på Facebook, att lägga ut gamla bilder på mej själv som är minst 15 år gamla. Alla mina bilder från min uppväxt är ute hos papps, så jag kunde bara lägga ut bider från min studenttid och därefter. Så när jag kom ut till papps i helgen, blev jag sugen på att kolla på hur man såg ut på det glada 70-talet. 

Och så blev jag sugen på att ta hand om alla dessa foton som både papps och farmor tagit. Så nu förbereder jag mej inför kommande lördags scrapmara. Gissa vad jag skall scrappa? 

Förberedelser