En magisk man!

December 2017 var en riktig pissmånad. I slutet av november skulle min pappa opereras, ett rätt enkelt rutiningrepp, men något gick fel och han fick akutopereras efter två dagar. Därefter låg han på IVA och bokstavligen svävade mellan liv och död i två veckor. Vi hade dagliga samtal med läkarna som sa att vi fick ta utveckligen från timme till timme. En läkare berättade om den smala vägen tillbaka, som pappa var tvungen att ta sig igenom för att klara av det kritiska läget. I min hjärna såg pappas väg till att bli frisk ut precis som i Sagan om ringen, när Frodo och Sam leddes genom de döda träsken av Gollum. Minsta felsteg och det var slut. Behöver jag säga att ångest och panikångest blandades med förtvivlan under dessa veckor. Precis som för Frodo och Sam. 
 
 
 
Men nu skall inte detta inlägg handla om min pappa, även om han är förbaskat magisk han också. Detta inlägg skall handla om en annan man, som jag nog tror har magiska förmågor. Jag pratar om Niklas Strömstedt. Denna man som verkar så trevlig och rolig, och som har en väldigt rolig Insta, hur kan han vara magisk? Vad sjutton har han med min pappa att göra? Nu tänker ni nog att jag fått mej en knäpp, men häng med här så förstår ni. 
 
Nästan varje gång jag satte mej i bilen för att åka till pappa på sjukhuset, eller därifrån, så spelades det antingen Tänd ett ljus eller Ett ljus i mörkret på radion, med just Niklas Strömstedt. Nästan varenda gång. Antingen när jag åkte dit eller hem så spelades Niklas Strömstedt när jag började köra. Som jag har gråtit och varit förtvivlad till Niklas Strömstedt denna december. Och ändå så fick jag rätt myckt tröst där i Tänd ett ljus. Texten passade så bra in på hur jag kände det. Och Ett ljus i mörkret vad ju precis vad jag behövde. För de gånger hans låtar inte spelades, då var läget för pappa lite sämre men när de spelades, ja då var det bättre. Fattar ni? Niklas Strömstedt är ju magisk!
 
Så därför tänker jag att det är läge att hylla denna magiska man. För om han kan fixa min pappa så kan han ju fixa allt annat elände i världen tänker jag. Visst håller han på helt fel lag i fotboll, men även en magisk man kan ju ha sina brister. Så jag tänker att om alla spelar Niklas Strömstedt-låtar på samma gång, kanske det händer stora magiska saker. En hjälte skall ju hyllas. Så in och lyssna på Niklas Strömstedt. Låtar som Sista morgonen och Förlorad igen kanske vi skall låta bli, men vi kan ju lyssna på Oslagbara eller När vi gräver guld i USA om inte jullåtarna passar. Och så kan vi ju skriva om låten Varför är du i Göteborg? till Varför är du inte i Göteborg?, för här vill ju alla vara, eller hur!
 
 

Språknörd

Jag älskar det svenska språket. Förr kunde jag sitta med rödpenna och rätta språkliga fel i tidningen, så nördig var jag. Numera är jag inte lika nördig och måste erkänna att jag slarvar rejält med hur jag hanterar språket, speciellt när jag skriver. Jag skriver gärna dej och mej istället för dig och mig för att bara nämna ett exempel. Det kanske skall bli mitt nyårslöfte, att skärpa till mig i mitt språkliga användande. 
 
Min nya favorit på språkhimlen är GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson. Vilken underbar människa! Jag läser hans artiklar i Språkspalten med glädje och känner mej så där löjligt nöjd, som bara en liten nörd kan känna sig när man läser om saker man gillar. Han blandar språkregler med språkhistoria på ett sätt som är så underhållande. 
 
Se där, ett tisdagstips här på bloggen. Mycket nöje!
http://www.gp.se/om/Lars-Gunnar%20Andersson

Hundar över allt!

I julklapp fick Knäppgöken en biljett till My Dog, den stora hundmässan här i stan. Hon var ju förstås överlycklig och Knasbollen var lite lätt besviken. Nu fick ju han gå på hockey med sin kusin (och Mr P och en svägerska), men båda grabbarna var lite sugna på att byta ut sin hockeybiljett mot en hundbiljett. 
 
Problemet är ju att jag är hundrädd och lite allergisk mot dessa djur. Och jag gillar ju inte heller hundar speciellt mycket, De skäller, hoppar, luktar äckligt och är allmänt jobbiga. Skall jag då gå med henne själv på detta hemska ställe, tänkte jag. Nej, det går ju inte, så jag frågade min andra svägerska (hon som inte skulle gå på hockey med grabbarna) som gärna följde oss. Och hon älskar hundar, vilket passade mej alldeles perfekt. Även stora-kusinen hängde på. 
 
Laddad med allergitabletter tog vi tåget in till stan och redan här började hundspanandet,ör det var många hundar på tåget. Man får ju ta med sig sina egna hundar på mässan, så bara på tåget var det 7 hundar. Hade man sen inte vetat vart mässan låg, var det bara att följa efter alla hundar så kom man rätt. Jag har aldrig sett så många hundar på samma gång. Och vi hade inte ens kommit innanför dörrarna! 
 
Inne var det kaos, hundar överallt. Men den hundrädda människa jag nu är, var inte alls rädd. Här var det ju ingen hund som hade tid att attackera mej, de hade fullt upp med att undersöka allt annat. Det var tävlingar på många olika banor och uppvisningar och vad nu allt heter. Det stod pudlar på podier som stylades av sina mattar och hussar, ibland var människorna mer stylade än sina hundar. Och många gånger blev jag full i skratt eftersom det man säger om att hundarna liknar sina mattar och hussar (eller om det är tvärt om) stämmer, man kunde i många fall precis se vem som var matte/husse till hunden. Sen fanns det i och för sig biffiga gubbar med små pyttehundar. Väldigt underhållandet var det i alla fall. 
 
Jag fick veta att jag hade en barndomskamrat som ställde ut sina hundar och kan ni tänka er, mitt i allt kaos stod han där. Nu har han ju inte en liten knähund, utan en irländsk varghund (tror jag det är) så hunden syntes ju rätt tydligt. Väldigt trevligt att ses så där mitt bland folk och hundar. 
 
Svägerskan var en van hundmässebesökare och styrde oss mot de olika rasbåsen, där alla raser visade upp sig och där det var fritt fram för att klappa. Här stanande vi större delen av tiden. Knäppgöken klappade och klappade. Och blev ren i ansikte och öron av alla glada hundar som pussade henne. Och hon sken som en sol hela tiden. Men efter två timmar hade till och med hon fått nog (jag hade ledsnat efter en halvtimme), så då åkte vi äntligen hem. Med en nöjd och lycklig liten tjej, som nu längtar ännu mer efter en egen hund. Vilken tur, tänker jag, att jag är allergisk så det inte blir aktuellt här. Nästa år får familjen gå igen, för grabbarna här hemma blev lite sugna, och då stannar jag nog hemma. Nu har jag ju gjort det och överlevde. 
 
 
Visa fler inlägg