0 Läs mer >>
En dag tänker jag att jag åker omkring på gatan hemma så här:
 
 
I mitt huvud ser det ut precis så, jag glider fram, graciöst och ledigt. 
 
Tyvärr lär det nog se ut så här: 
 
 
Och kanske, om jag är uttålig, ser det ut så här.
 

En dag...

1 Läs mer >>

Kommer ni ihåg 90-talsfilmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow? Som handlade om att beroende på vilken dörr hon valde blev utgången av hennes kärleksliv olika. Jag tänkte på den idag, att livet tar olika vägar beroende på vilka val man gör. 


Om inte vi hade lyssnat på min svärfar och åkt till förorten och kollat på det där huset han tjatat om, hade vi aldrig flyttat hit.

Och då hade vi inte träffat världens bästa förskollärare Kerstin, som var orsaken till att vi valde just den förskolan.

Och då hade inte Knasbollen träffat sin kompis Alex och inte hamnat i samma klass i skolan med honom.

Och då hade inte Knasbollen börjat spela innebandy i ortens innebandyklubb. 

Och då hade jag inte varit på den där matchen, för något år sedan där Alex mamma Anna "tvångsanmälde" mej till ett träningspass på vårt lokala gym.

Och då hade jag inte börjat gå på Annas pass och faktiskt tyckt det är kul. 

Så om vi inte hade lyssnat på min svärfar, den där vinterdagen för 6 år sedan, hade jag inte suttit här idag med en begynnande träningsvärk "from hell".

Alltså är det min svärfars fel att jag inte kan gå i morgon. 


Om inte om fanns

1 Läs mer >>
I går var jag på gymmet här i förorten! Kors i taket! Jag har inte varit på ett gym sen långt innan knasbollen föddes. Och allt är Annas fel! Anna är en kompis som är instruktör på gymmet och är en friskt fläkt, full av energi. Nu säger jag att det är Annas fel, för det är bra att ha någon att skylla på. Fast jag säger det med glimten i ögat, för hade det inte varit för Anna, så hade jag inte ens tänkt tanken på att gå dit. Så egentligen säger jag Tack Anna (fast lite tyst). 
 
Igår testade jag Jumping. Det är typ ett aerobicspass på en studsmatta. Sååå jobbigt och sååå jäkla svårt. Det första Anna sa var: håll er på mattan innanför den gröna linjen! Och det fanns i mitt huvud mest hela tiden. Håll dej innanför den gröna linjen, Pia! Sen var det en massa hoppande, med rätt vinkel på benen och hela foten. Det tog också mycket fokus. Lägg till övningar, som jag har svårt att göra på platt mark, och så förstår alla att jag var helt borta. Det var häl i mattan, tå i mattan och ibland saxen. Allt på en matta som hela tiden studsade. Och hela tiden var jag livrädd för att ramla av mattan.  
 
När jag till slut ändå kände att nu jäklar, nu har jag kommit in i rytmen, tittade jag upp och såg mej i spegeln. Och där stod det en liten rektangulär tant som knappt lämnade mattan i upphoppen. Snacka om att bli nedtagen på jorden. Jag avskyr dessa speglar i träningslokaler, man ser ju inte klok ut någonstans. 
 
Så nu avslutar jag detta inlägg med en liten film om hur det ser ut när man är proffs på Jumping, så som jag i mitt huvud såg ut innan jag började. Innan jag upptäckte att jag var en liten rektangulär tant på en studsmatta. 
 

Kors i taket!

0 Läs mer >>

På jobbet har vi haft stegräknartävling, som många av er nog vet. Jag har suckat över detta högt och ljudligt, så det är svårt att ha missat det.

 

Problemet med mej är att jag är så förbaskat tävlingsinriktad men samtidigt förväntar mej att jag skall vara bäst. Det där med att göra mitt bästa är aldrig gott nog. Min filosofi är att man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld. Jag har aldrig varit nöjd med något annat än guld och har jag inte chans på att vara bäst, ja då lägger jag ner. Att kämpa och försöka är inte min grej. Det var redan när jag var runt 7 år och skulle vara med i min första längdskidtävling. Jag gick ut med friskt mod och kom in trea. Vilket är fantastiskt, nu när jag ser tillbaka på det, ett brons i min första tävling är inte illa. Men jag var fly förbannad. Vägrade vänta på prisutdelningen och mina föräldrar fick ta hem en skrikande unge och pappas kollega fick hämta priset (och inte blev det bättre av att min eviga nemesis vann).

 

Och så har det fortsatt i livet, har jag inte chans på guld eller vara bäst, ja så skiter jag i att ens försöka. Till mitt försvar får jag ju ändå säga att jag faktiskt undviker att tävla, och har nog alltid gjort det egentligen, men ibland är man ju tvungen. Jag var aktiv simmare i många år och hamnade alltid långt ner i resultatlistan, för jag försökte inte ens. Intalar mej att det är roligare att träna än tävla.

 

Som nu med den här stegräknartävlingen. Inför tävlingen var jag laddad. Tänkte att det här fixar jag lätt, jag går ju hela tiden och att hoppa över bussen och gå i stället, är ju ingen uppoffring alls. Och att gå minst 10 000 steg varje dag är ju lätt som en plätt. Tänkte jag. Första dagen gick jag långt över 10 000 och det var bra tyckte jag. Tills jag hörde vad mina kollegor gjorde. 23 000 steg! Sen fortsatte de med över 20 000 steg, varje dag. Så då gav jag upp den kampen. Min kompis på jobbet och jag (mest jag) började med en intern tävling istället. Och vi låg jämnt de två första veckorna, men sen stack han ifrån. Och som sista desperata halmstrå till att vara bäst, utsåg jag då en man på avdelningen som min motståndare (fast han visste inget, hahaha) men när även han var bättre än mej, ja då gav jag upp. Så sista veckans tävling har jag, på ren trots, tagit bussen oftare och skitit i att träna. Vilket resulterat i att jag rasat i resultatlistan och presterade nästan hälften så många steg som jag gjorde första veckan.

 

 

 

 

Men nu är tävlingen över och jag kan börja träna igen. Fram till nästa stegräknartävling som är i september. Kanske kan jag slå mina kollegor då. Kanske är det jag som blir "Veckans raket" istället för "Veckans sjunkbomb" som jag blivit nu (Veckans sjunkbomb finns inte, det har jag bara hittat på själv).

 

Äntligen över!

0 Läs mer >>
Så var äntligen en av de tristaste månaderna över på året. Den månad som i år får heta slappuari. För jäklar vad jag varit slapp. Allt började så bra i december. Tränade och körde plankan var och varannan dag. Men så blev en av mina vilodagar lite mer än en..... Och vips kändes det tungt och trist igen. Och när det känns tungt och trist blir jag sur och grinig och, se där, sur-mamman var tillbaka. När surmamman är tillbaka och livet är tungt och trist, då hjälper det inte att man har en ny fin hårfärg utan livet är bara trist. Jag får inget gjort hemma utan det känns som om högarna växer. Inte ens att pyssla med mina älskade papper hjälper.
 
Men idag börjar pigguari. Jag började med en rask powerwalk på snöiga vägar redan innan klockan var 10 i morse. Väl hemma tvättades det och jag städade undan alla mina scrap-saker som belamrat Knäppgökens rum i två veckor - en lycklig liten tjej kunde äntligen leka med alla sina saker igen. Pigguari kommer fortsätta i samma anda. Slappheten skall fördrivas från mitt hem! Eller i alla fall från mej själv. Mr P får bestämma själv när han vill slappa.
 
 
Och vad gäller vabburai hoppas jag att det fortsätter på samma sätt som januari har gått, noll procent frånvaro pga vab! Fast nu när jag skriver det kommer väl februari gå till historien som den vabbigaste någonsin....

Slappuari

0 Läs mer >>
Det är dags för en liten sammanfattning av året som gått. Att kalla året för det värsta någonsin är att ta i, det finns inget som slår 2005 (då var jag sjukskriven 6 mån, sen bröt jag foten, utreddes för ofrivillig barnlöshet och min mamma gick hastigt bort), men årets sista 3 månader var väldigt jobbiga.
 
Våren präglades av att jag fått nytt jobb inom regionen. Ett jobb som jag fortfarande inte kan förklara vad det innebär.... men det har med IT att göra, för verksamheten (inte IT-sidan). Avvecklande av gammalt jobb varvades med kurser och möten om det nya. Allt var nytt och spännande, det var ingen som haft tjänsten före mej heller så det var verkligen nytt för alla.
 
Sommaren var lång och solig, semester i 6 veckor. Vi åkte till Dalarna på en härlig semestervecka och allt var toppen. Semestern fortsatte med sol och vi var hemma och ute hos pappa, lite då och då. Som avslutning tog hela familjen tåget till Köpenhamn och hade några dagars storstadssemester. Kidsen var så duktiga,de knatade runt i timmar och utan att klaga. Och om vi skulle säga att vi skall flytta dit kommer vi mötas av jubel, för Köpenhamn är numera favoritstaden (fast de har å andra sidan bara sett Göteborg, Kungsbacka, Mora och Fredrikshavn innan....).
 
   
 
Hösten började så bra, med sommarväder och sol. Knasbollen började 2:an och knäppgöken blev äldst av dagisbarnen. Jobbet blev tungt med ett mastodontprojekt som aldrig verkar ta slut. Och så hände de som hände med min bror och allt blev svart, dystert och oerhört ledsamt. Och mastodontprojektet rullade på och jag rullade med. Så december slutade med att jag sniffade på den där väggen som ingen vill möta. Tur att jag fick vara långledig och återhämta mej.
 
Och födelsedagar har det varit, som vanligt. Nästan alla födelsedagar firas i vår familj, så det blir ett fasligt firande. Till det kommer de där speciella personernas födelsedagar, som min fina kusin M som bjöd flott till Trollhättan. Gissa vad som hände - magsjuka på ett barn! Grattis, Tack och Hej fick jag hälsa kusinen. Hon blev lite firad i september sedan, på samma dag som sin systers födelsedag så vi firade henne också. Den lilla knäppgöken blev 5 och huset fylldes av glada och ystra barn som fick ansiktsmålning av duktiga svägerskan och tatueringar i mängder. Knasbollens födelsedagsfirande kom liksom av sig i oktober, mitt i all sorg och elände. Hans barnkalas skall bli snart, i januari har vi tänkt.
 

2014 var året jag faktiskt började träna. Min resa till träningen började egentligen under hösten 2013, när jag kom med i en studie kring stress och träning. Nu misslyckades jag förstås fullkomligt under studien, istället för att bli lugn och harmonisk blev jag totalstressad över alla krav på träning. Men det såddes ett frö och idag kan jag bli på ett väldigt dåligt humör om jag inte kommer ut och tränar. Så jag var lite trög i starten men sen satte jag igång.
 
Tja, det var väl en sammanfattning av mitt 2014. Dags att ta tag i 2015 och jag har lite funderingar och tankar kring framtiden. Det blir ju gärna så, när man hamnar i kris och omvälvande saker händer. Det är då man kan hämta kraft och göra ändringar. Jag tror inte på nyårslöften, så det tänker jag inte avge några. Men jag tänker se till att jag tänker göra det bästa jag kan, i vad jag än företar mej. Att jag skall se till att mina barn och familj minsann inte skall få ta hand om en sönderstressad mamma, utan att jag skall hålla mej långt, långt borta från alla väggar som står i vägen. Och jag tror att jag skall lära mej något nytt som kanske Bollywood-dans, stavhopp eller plattläggning. Vi får se vad det blir. Fortsättning följer......
 
Gott Nytt År!!!!!

Mitt 2014

0 Läs mer >>
Nu jäklar skall denna förortsmorsa komma i form! Jag har pulsklocka, konto på en träningsdagbok på nätet och ett gymkort. Ska man börja skall man väl göra det ordentligt, eller?
 
 
 
Nu låter det som om jag tagit tag i allt detta själv och så är det såklart inte. Jag som är expert på att hitta undanflykter och hatar att träna mej trött. Jag som tycker att den timmen av träning är bortkastad tid där jag hellre kan baka, laga mat eller bara lata mej i soffan (helst när Mr P står på Crosstrainern brevid och svettas). Nej, om jag skulle ta tag i detta själv hade det nog varit läge för Mr P att köpa en lott eller så.
 
Jag har försökt med allt, men tycker inte om att träna och ännu mindre att tävla. Så är det. Och det är väl därför jag inte blev något vidare bra i simning när jag var ung, att jag var riktigt dålig i konstsim och hoppade av fäktning och badminton när det var tal om att börja tävla. Jag har inget emot att gå raska långa promenader, men det skall vara så där lagom raska så att jag blir lite trött och lite svettig men inte helt slut. Är inte sugen på att pressa mej så att jag blir utmattad. Nej, det är inte min grej.
 
Så vad gör jag då med pulsklocka, träningskort och gymkort? Jo, för hur mycket jag än avskyr att träna så vet jag ju förstås att jag måste. Kroppen börjar värka av allt stillasittande och humöret är på bott när inga kläder är snygga och man ser ut som en strandad val på foton. Och för att jag verkligen inte skall komma undan, deltar jag nu i en studie inom Västra Götalandsregionen, där man skall se effekterna av stress genom att börja med konditionsträning. I 6 månader, till en början, skall jag nu genomföra 3 pass i veckan, med konditionsträning i ca 1 timme varje gång.
 
Och här har jag nu pulsklocka som skall laddas in i träningsdagboken, instruktioner och gymkort ingår också. Samtidigt har jag en kontakt inom studien som fungerar som "motivationsstöd" eller som en PT-light och som kontrollerar att jag faktiskt gör det jag skall göra. Så jag kommer liksom inte undan denna gång. Lika bra att sätta igång. Fast jag ångrar mej en liten liten aning, för att lägga sig i soffan när man kommer hem, är allt bra skönt.

Point of no return