En dag...

En dag tänker jag att jag åker omkring på gatan hemma så här:
 
 
I mitt huvud ser det ut precis så, jag glider fram, graciöst och ledigt. 
 
Tyvärr lär det nog se ut så här: 
 
 
Och kanske, om jag är uttålig, ser det ut så här.
 

Om inte om fanns

Kommer ni ihåg 90-talsfilmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow? Som handlade om att beroende på vilken dörr hon valde blev utgången av hennes kärleksliv olika. Jag tänkte på den idag, att livet tar olika vägar beroende på vilka val man gör. 


Om inte vi hade lyssnat på min svärfar och åkt till förorten och kollat på det där huset han tjatat om, hade vi aldrig flyttat hit.

Och då hade vi inte träffat världens bästa förskollärare Kerstin, som var orsaken till att vi valde just den förskolan.

Och då hade inte Knasbollen träffat sin kompis Alex och inte hamnat i samma klass i skolan med honom.

Och då hade inte Knasbollen börjat spela innebandy i ortens innebandyklubb. 

Och då hade jag inte varit på den där matchen, för något år sedan där Alex mamma Anna "tvångsanmälde" mej till ett träningspass på vårt lokala gym.

Och då hade jag inte börjat gå på Annas pass och faktiskt tyckt det är kul. 

Så om vi inte hade lyssnat på min svärfar, den där vinterdagen för 6 år sedan, hade jag inte suttit här idag med en begynnande träningsvärk "from hell".

Alltså är det min svärfars fel att jag inte kan gå i morgon. 


Kors i taket!

I går var jag på gymmet här i förorten! Kors i taket! Jag har inte varit på ett gym sen långt innan knasbollen föddes. Och allt är Annas fel! Anna är en kompis som är instruktör på gymmet och är en friskt fläkt, full av energi. Nu säger jag att det är Annas fel, för det är bra att ha någon att skylla på. Fast jag säger det med glimten i ögat, för hade det inte varit för Anna, så hade jag inte ens tänkt tanken på att gå dit. Så egentligen säger jag Tack Anna (fast lite tyst). 
 
Igår testade jag Jumping. Det är typ ett aerobicspass på en studsmatta. Sååå jobbigt och sååå jäkla svårt. Det första Anna sa var: håll er på mattan innanför den gröna linjen! Och det fanns i mitt huvud mest hela tiden. Håll dej innanför den gröna linjen, Pia! Sen var det en massa hoppande, med rätt vinkel på benen och hela foten. Det tog också mycket fokus. Lägg till övningar, som jag har svårt att göra på platt mark, och så förstår alla att jag var helt borta. Det var häl i mattan, tå i mattan och ibland saxen. Allt på en matta som hela tiden studsade. Och hela tiden var jag livrädd för att ramla av mattan.  
 
När jag till slut ändå kände att nu jäklar, nu har jag kommit in i rytmen, tittade jag upp och såg mej i spegeln. Och där stod det en liten rektangulär tant som knappt lämnade mattan i upphoppen. Snacka om att bli nedtagen på jorden. Jag avskyr dessa speglar i träningslokaler, man ser ju inte klok ut någonstans. 
 
Så nu avslutar jag detta inlägg med en liten film om hur det ser ut när man är proffs på Jumping, så som jag i mitt huvud såg ut innan jag började. Innan jag upptäckte att jag var en liten rektangulär tant på en studsmatta. 
 
Visa fler inlägg