1 Läs mer >>

....denna har jag gjort i slöjden. 


Knasbollen kom hem för några veckor sen, med sin senaste skapelse från träslöjden. Han har tidigare gjort en hylla och två fina metallhjärtan-halsband. Denna gång var det den här han kom hem med. En käpp! Där handtaget kan fällas ner och med en hållare till. 


Han har också lagt ner tid på att dekorera sin skapelse. Eller vad sägs om detta. 

Stolt sa han: "Visst är detta det mest onödiga du sett!". Och ja, det kan jag hålla med om. 

Ära vare gud i höj...

0 Läs mer >>

Den lilla knäppgöken har en fantastisk lärare, en Fröken Rasmus (eftersom han själv skriver under veckobreven med det har vi börjat kalla honom så). Och fröken Rasmus spelar handboll i allsvenskan.

Efter jul började kom jag på att det hade varit så kul att samla klassen och överraska honom på en handbollsmatch. Jag kollade med den lilla knäppisen och hon köpte min idé. Därefter tog jag den vidare till en kompis, tillika mamma till Es klasskompis och även hon handbollsspelare (mamman alltså). Även hon köpte idén. Och en inbjudan lades ut på FB i klassens egna grupp.

Idag var det den stora dagen. Utanför hallen samlades det barn, föräldrar och några syskon. Åtminstone halva klassen var med, större uppslutning än vad jag trott. Kidsen skrek på "Rasse" och Rasse såg förvånad (och glad hoppas jag) ut när han såg oss. Några hade skyltar som det viftades med. Ungarna jublade och var engagerade, några mer än andra. Även föräldrarna drogs med i stämningen. 

Matchen var en spännande historia och en viktig sådan, fick jag berättat för mig av en dam som satt bredvid mig. Hon var väldigt inne i matchen och skrek "Järnspikar!" när det blev mål för motståndarna och busvisslade så mycket att jag blev lomhörd. 

Efter matchen fick Fröken Rasmus ställa upp på idolbilder med sina barn, ett lagfoto med de barn som inte hade hunnit åka hem än hanns också med. Och han fick skriva autografer minsann.

Tja, sånt har jag sysslat med en vanlig lördag i mitten av mars. Och nu när jag ligger i sängen börjar jag fundera lite på vad som skall planeras härnäst. Nån som fyller år snart som kanske skall överraskas lite. Eller nån som bara behöver muntras upp och få lite kärlek. Ja, vem vet. Vi får se vad jag kan hitta på.


Kan någon förresten, förklara varför min scrapinspiration sätter igång när jag skall somna? Var dödstrött alldeles nyss och somnade på soffan, men nu tänker jag bara på scrap... 

Lördag och Fröken ...

0 Läs mer >>

Den här helgen kan det hända att vi prioriterade aningens fel. Kanske. Men det blev bra ändå.

Igår, på sommarens sista dag, tyckte vi att det var lämpligt att gå på bio. Resten av befolkningen hängde på uteserveringar, stranden eller Liseberg. Vi gick på bio kl 14.45. "Hitta Doris" såg vi, som var riktigt bra. Inte riktigt i klass med "Hitta Nemo", men uppföljare är sällan bra (Det är bara Terminator 2 med min husgud Arnold, som är en bra uppföljare).

Idag skulle vädret bli mulet, så då tänkte vi gå på Liseberg. Det hade vi planerat innan vi visste att det skulle komma oväder söderifrån, när det fortfarande skulle vara uppehåll. En koll på väderspparna (japp, jag har flera) och det stod bara att det kunde bli skurar, stod det även i morse. Regnjackor på, men bara långärmade t-shirtar under (alla vet ju hur varm man blir i regnkläder). Mr P tog en fleece också men jag skrattade åt honom, så här efteråt är det han som skrattar.

Vi var på Liseberg innan kl 11, så vi fick köa lite vid ingången till attraktionerna. Jag och Knasbollen sprang upp till Helix och Mr P och Knäppisen tog Lisebergsbanan (hon är för kort för Helix). Vi kom med det andra tåget. Härlig start på dagen. Sen fortsatte det med nån barngrej för kidsen, sen Balder för grabbarna och Jukebox för oss tjejer, två gånger till och med. Slänggungan, Flumride två gånger och sen Lisebergsbanan. Och det hade inte ens gått två timmar.

Nu började det dugga, så vi gick och åt lunch på Järnvägsrestaurangen. När vi kom ut var det ösregn. Vi kollade in Frölunda Indians, som hade fanday på Polketten. Jätteköer i ösregnet för att få spelarnas autografer, så det hoppade vi över. Kidsen fick posera med SM-bucklan istället.

Nu var vi så blöta, att det inte längre var nån idé att torka sitsarna på attraktionerna eller att stå under tak. Men inga köer alls, vi fick åkt ännu mer. Fast trots att vi fick åka massor, började det bli kallt. Knäppisen huttrade och skakade tänder och jag själv frös riktigt mycket. Nu ångrade jag att vi inte tog fleece på oss.

Vi avslutade med lite spel på godishjulen. En stjärnvinst Geisha och en liten vinst på Centerhjulet fick det bli innan vi huttrande åkte hem. Elementen och värmefläkten fick sättas igång. Och vi sitter med våra onepiecar (inte Mr P) och äter godis. Är Geisha godkänd middagsmat?

Sista helgen i aug...

1 Läs mer >>
Eller ja, natten till igår om jag skall vara ärlig. Och eftersom jag fortfarande går och småfnissar åt drömmen måste jag ju dela med mej. 
 
Det handlade om min coola kompis Catarina (läs hennes roliga blogg Cath's corner, så förstår ni kanske också det hysteriskt roliga i min dröm) och mannen i hennes liv (nedan kallad Tomten, eftersom han var tomte hos oss i radhuset ett år, en tomte som satte spår i barnen). Detta par körde bussresor, Tomten var chaufför och Catarina var reseledare. Tomten hade tomtekläder på sig, men ingen mask. Vart bussresan gick, det vet jag inte, men Tomten var en förskräckligt otrevlig busschaufför, ingen busschaufför med glatt humör, här inte. 
 
 
 
C hade en gnällig röst som påminde om en tant från den amerikanska södern och hade fotriktiga skor. I bussen spelades det dansbandsmusik. Och mina medresenärer var som tagna ur en film på 70-talet i beiga terylenebyxor med sydda pressveck. Självklart hade de matchande västar till. Damerna hade kjol i samma material. Tjusigt värre. 
 
Bussen gjorde ett stopp på en restaurang, typ en äldre och slitnare version av Rasta. Och här fanns det så klart buffé. Tomten trängde sig fram, förbi alla passagerare, för att hinna först till den flottiga maten (som säkert hade en äcklig hinna på sig, efter att ha stått framme hela dagen). En passagerare sa åt Tomten att ställa sig i kön. Då blev tomten förbannad och tog bussen och åkte iväg. Kvar stod ett gäng teryleneklädda passagerare och en reseledare med gnällig röst. 
 
Tja, det kanske bara är jag som tyckte den här drömmen var rolig, men jag ser framför mig min coola kompis, i fotriktiga skor och i en klädsel som jag inte riktigt kan återge. Och hennes man, som är en urtrevlig person, i rollen som den arga chauffören. Tänk vad drömmar kan ställa till det, att det blir liksom tvärt om mot verkligheten. 
 
 

I natt jag drömde....

0 Läs mer >>
Idag dyker de upp överallt. På tåg, bussar och spårvagnar. Nästan alla i samma outfit: jeans, vit tröja och svart skinnjacka. Jag pratar om Tonårstjejerna! När jag såg de första på bussen i morse, blev jag lite förvånad. Vad gör två tonårstjejer på bussen till stationen kl 6.17 på morgonen? På sommarlovet dessutom. Och i väntan på tåget dök det upp fler och fler. Bärandes lite lätt packning med filtar och något att dricka, såg jag. Då slog det mej. One Direction är ju i stan! Och då kände jag att jag nog ville vara tonåring igen. Jag hade garanterat köat utanför Ullevi idag. Och grinat när jag såg grabbarna på scen. Absolut. 
 
På min tid (typ stenåldern) var vi mer galna efter Niclas Wahlgren, speciellt en kompis Camilla. Hon fick t o m sin pappa att köra ut på kvällen och sno affischer. Men attans vad snygg han var, den där Niclas. Och Hasse Carlsson i Noice förstås (fast någon Noicekonsert gick jag inte på). 
 
 
 
 
 
Djupa texter skrev han också. Bara lyssna och njut av Inatt. 
 

De är överallt!

0 Läs mer >>
Förra sommaren körde jag och Mr P mycket Gyllene Tider och Robbie Williams, på familjens bilturer. Kidsen älskade GT och lärde sig alla låtar utantill. Nånstans däromkring satte vi också på Galenskaparnas låtar i bilen, och därefter är det kört. Vart vi än skall åka, måste Galenskaparna vara på. Hela tiden.... 
 
Lite kul är det ju förstås, eftersom vi nu gillar Galenskaparna och jag tycker det är extra kul eftersom de också var brorsans favoriter. 
 
Men när den 6-åriga lilla knäppgöken sitter och vrålar "Silla går te...." kan man ju börja undra om för mycket Galenskaparna är farligt för barn? Och hur förklarar man för en 6-åring vad som menas med att just silla går te...
 
Eller knasbollen som tycker "Under en filt i Madrid" är den bästa låten nånsin, jag funderar lite på den dag de undrar över vad som menas med "ligger en flicka på glid"... 
 
Men när båda tar i för kung och fosterland "Det skall vara gött å leva", ja då blir den här mamman aningens rörd. För just den låten är något jag alltid förknippar med brorsan och på något sätt blir cirkeln sluten när mina tokiga ungar tagit över hans Galenskaparna-intresse. 
 
Knasbollen letar också efter låtar med svärord i (och det är många det), som han kan önska på skolan. Tydligen får de önska låtar som spelas från YouTube inför klassen. "Raggarkungen" är en stark kandidat, mycket för en klasskompis gillar raggare.... Undrar vad fröken säger när ungarna börjar lyssna på texten och börjar fråga om hur man gör en ny raggare i baksätet eller vad anatomi är.... Hahaha, det hade varit kul att se. 
 
En annan klar favorit som knäppgöken har är "Svärföräldrarna" från Grisen i säcken. Och här är det roligast att sjunga "Vem i helvete är du?", vilket hon glatt gjorde i p-huset vid GeKås i Ullared. När hon sjunger "Jag vill ha en sylt, pappa" och undrar varför han vill ha sylt, då är det svårt att inte gapskratta. 
 
 
Så när jag tänker efter, kanske det inte är så skadligt med en överdos av Galenskaparna. Bilresorna blir betydligt roligare i alla fall, och barnen betydligt gladare. 
 
För egen del är den här klart bäst: 
 
 
 
 

Kan det vara skadl...

0 Läs mer >>
Den lilla knäppgöken fyllde 6 år i mars, men eftersom påsk och en hemskans massa andra kalas kommer samtidigt, bestämde vi oss för att skjuta på barnkalaset. Knäppgöken kom då på att hon minsann ville ha disco och då helst en Mellofest. Så då fick det bli en Mellofest samma dag som Eurovision-finalen, som en liten förfest för de små kidsen (som troligen ändå skulle sova när finalen satt igång).
 
Knäppgöken började genast att skriva en lista över alla kompisar som skulle bjudas. Det blev en lång lista. 26 barn var önskelistan och för varje dag växte den. Förhandlingarna startade och till slut fick det bli 18 barn som skulle bjudas. Alla -09:or på dagisavdelningen, en och annan -10:a, några småsyskon till 09-orna, granntjejerna och två kompisar till knasbollen (den ena kompisen "för han är så snygg, mamma, han är snyggare än både Eric Saade och Måns Zelmerlöv" och den andra kompisen "han är den roligaste i hela världen, han måste komma!".).
 
Kalasplanerande går jag igång på. Jag älskar temafester och planerar hej vilt. Tur att Mr P lugnar ner mej.
- Vi måste ha en ljudanläggning och en ljusanläggning!
- Nej, sa Mr P, vi pratar om dagisungar på ett 2-timmarskalas.
- Ok, sa jag, men en rökmaskin bara måste vi ha! Det finns billiga på BR!
- Nej, sa Mr P.
- Men hallå! En bubbelmaskin är ju helt underbart. Och den kan vi ju ha nytta av även efter kalaset!
- Nej, sluta nu, sa Mr P.
- Så då får jag väl tänka om, muttrade jag lite surt.
 
Vi bestämde att själva discot skulle vara inne i knasbollens rum. Dels för att det är stort, det är svarta rullgardiner där och han behöver inte bekymra sig så mycket om att småkillarna pillar på alla hans saker. Smart tänkt där, kände jag. Jag lånade en discolampa av min kära kollega och köpte två billiga på rea. Tre discolampor i hans rum blev alldeles perfekt. Av en annan kollega lånade jag högtalare till surfplattan, så det blev lite tryck i musiken. Vi lånade också in Mr Ps syster, B-svägerskan, som fotograf och det är hon som tagit alla fotona här. Det är lite lyxigt och kul att ha en egen fotograf på kalaset.
 
En Mellofest måste ju köra hårt med Mellolåtarna. Så jag gjorde en lista över alla mellolåtar som är bra. Men när jag spelade upp listan för mina kids, fick jag radera alla godingar som Carola, Charlotte Perelli och andra låtar som vi tycker är Mellolåtar. Det fick bli kidsens favoriter från de tre senaste årens mello. Och Diggilo Diggiley, som knäppgöken älskar. Och eftersom Måns gick till final hade vi Måns-hattar och flaggor, som jag hittade hos Kreativa Karin.
 
 
Eftersom det bjöds en massa kids bestämde vi för att vi kör godis- och kakbuffé och ingen mat. Lite kontroversiellt kanske men ungarna älskar det. Och kalas är till för ungar och inte föräldrar tycker jag. Hade nån unge velat ha en korv, hade vi haft det också. Självservering av saft och små pappersskålar att ta godis i och vips hade vi en hel hög nöjda kids.
 
 
Glasstårta av den enklaste sorten fick det bli - två byttor glass trycktes ut i en form (som upp och ned blev som en kjol) ner med vår tårtdocka och på med strössel. Lite överbliven marsipan fick bli en topp till dockan och vips var den en tårta som såg mer avancerad ut än vad den var.
 
En av småkillarna vägrade äta glassen "För du förstår, att jag tycker verkligen inte om Barbie". "Fast, det är vanlig glass med en docka på bara", "Jaha, jo men då kan jag äta. "
 
 
Vädret var toppen och de flesta kidsen var ute under hela kalaset. Många tillbringade tiden i vårt klätterträd. Några dansade, några lekte och några satt i soffan intill godisbordet och åt godis hela tiden ("Va! Får man äta tills det tar slut??!). Kort sagt, ett lyckat kalas för kidsen. Och jag tror nog att den enda föräldern som behövde stanna också var lite nöjd. Vuxenfika vid köksbordet och obegränsat med chokladbollar, får väl vilken vuxen som helst att vara nöjd. Sen att hon fick vara safthjälpare, var nog inget betungande.
 
 
Jag gillar kalas där man faktiskt har fokus på att det är kidsen som skall ha kul, inte att föräldrarnas bild av ett lyckat kalas får råda. 6-åringar är fullständigt nöjda med godisbuffé (vi hade chips, popcorn, chokladbollar, kanelgifflar och kex), frilek och kanske lite disco i ett hörn. Mer behöver inte de för att det skall vara ett lyckat kalas. Man kan låna ihop prylar och man kan faktiskt stå ut med ett kaos i två timmar, och ha kalaset hemma. Sen behöver man inte bjuda 18 ungar, som vi gjorde, men varför inte, det är kul att träffa alla kompisar och att se alla ungar ha det kul. Och man behöver inte heller ha kalaset precis när barnet fyller år, vi väntade i nästan två månader för att ta kalaset på våren, så att man kunde vara ute. Knasbollens kalas hade vi drygt tre månader senare.
 
Det är så kul med barnkalas, att jag nog får ägna ett annat inlägg om alla mina idéer och kanske inspirerar det någon. Avdramatisera hela skiten, tänker jag. Kalas skall vara kul för alla!

Mellofesten 2015

0 Läs mer >>
Längst fram och längst bak på de gamla pendeltågen, är det fällstolar där sätena lite högre än vanliga säten (ni vet vilka jag menar?). Störigt tycker jag som är kort, för benen når inte ner till golvet liksom. 

Idag klev det på en fin dam på tåget. Välklädd och proper, drygt 60. Men kort. Och när hon satte sig på sätet och fötterna började dingla när tåget krängde, ja då fick jag en akut fnissattack. För att se en välklädd 60+ dingla med benen på tåget, så tidigt på morgonen, blev för mycket för mej. Fick bita mej i tungan för att inte fnissa högt. Och var samtidigt väldigt nöjd med dagens skoval, där jag nådde ner till golvet tack vare klackarna.

Så tack du okända, stiliga kvinna, på Kungsbackapendeln i morse, som gjorde min morgon lite roligare. Självklart tog jag en smygbild.... 

Tågkul

1 Läs mer >>
Emellanåt blir jag rastlös och uttråkad, på det mesta faktiskt. När det blir för mycket vardag och när det inte händer något, när jag känner mej tråkig och otålig. Då kan det hända att jag klipper mej, läser nya kurser, hittar en ny hobby eller byter jobb. Och just nu är jag oerhört uttråkad, mycket på grund av årstiden men också av många andra orsaker. Höstens händelse och alla funderingar kring det, får mej att känna att det är dags för något nytt i livet. Livet är för kort för att ha det långtråkigt.
 
Och gissa om jag blev glad när jag såg en efterlysning på Facebook av min frisör.
 
 

Eftersom jag bestämt mej för att vara mer spontan och modig, så skickade jag över ett meddelande och fick chansen.
 
Så idag har jag varit färgmodell och fått en helt ny hårfärg. När jag kom satt vi tre på rad och väntade på att få sätta igång. Jag var hungrig och mest sur över att jag inte tagit med en bok att läsa, men det gick över. En banan i magen och lite Hänt Extra och sen gick det som en dans.
 

Väldigt spännande att bara sitta där och låta proffsen bestämma vilken färg jag skulle ha. Eftersom jag litar på min frisör var jag inte det minsta orolig. Men lite spännande var det ändå. Det är kul att sitta och lyssna på proffsen prata med varandra och jag inser att det inte bara är IT-språk som jag inte fattar, frisör-språk är också obegripligt för en oinsatt. Speciellt med alla färgkoder som de använder för alla nyanser. Hur kan man komma ihåg vad som är vad undrar jag.
 
Slutresultatet blev i alla fall rött. Kopparrött. Och det känns inte alls konstigt. Knäppgöken fick ännu mer fnatt än vanligt, när jag hämtade henne på dagis: "Titta, mamma har rött hår! RÖTT HÅR!!! RÖTT HÅR!!!" gastade hon glatt till alla föräldrar vi mötte. Jag såg på papporna att de funderade på hur jag såg ut innan, för de såg väldigt förbryllade ut.
 
Hur som helst blev resultatet så här. Tycker inte att bilderna visar färgen ordentligt, det är mer kopparfärg, mer mörkt.
 
 
 
När slutresultatet av oss modeller skulle utvärderas, och alla frisörerna gick runt och kollade in oss, var det nån som sa att när sommaren kommer jag att se ut som Nicole Kidman. Jag fattar att hon menade i håret men blev lite full i skratt, för det är inte mycket som är Nicole-Kidman-aktigt med mej, jag är varken lång eller sval utan snarare motsatsen till det. Och jag kan konstatera att jag har en lång väg kvar till jag blir lika bra på att ta selfies som Kim Kardashian....

Lite nytt

0 Läs mer >>
Ni vet när man har en låt i skallen, som inte vill försvinna. Ni vet hur irriterandet det är och ofta är det inte någon bra låt heller. Min kollega gick och sjöng på en trudelutt en hel dag innan vi kom på att det var telefonsignalen från en kollegas telefon.
 
I min hjärna just nu låter det just nu (och har gjort sen i går): "Kunskap, glädje..... och så lite tango". Minns ni? Från den tiden Lasse Berghagen ledde Allsång på Skansen. Om han inte sjöng den stumpen kunde liksom inte Allsången komma igång. Vi snackar 90-tal alltså.... Hur sjukt är detta? Nog för att jag har varit ett stort fan av Allsången och Lasse Berghagen var min första idol (jag var 6 år och sparade ihop till min allra första LP-skiva "Tacka vet jag logdans", som jag tvingade med mej pappa att köpa. Pappa försökta övertala mej att åtminstone köpa en ABBA-LP men icke, Lasse B var min första stora kärlek), men ändå.... Varifrån kommer den??? Och varför??
 
En annan goding som ofta dyker upp i skallen är denna:
 
 
Varför??? Jag är visserligen uppvuxen med Svensktoppen men denna är från 1975! Tror inte ens att min mamma spelade denna hemma.
 
Ibland får jag in denna:
 
 
Jag känner mej inte som mest vältränad när jag sjunger på denna, om jag säger så....
 
Minns ni Ally McBeal som gick på TV på 90-talet? När hon gick hos en terapeut fick hon rådet att ha en "theme-song" och sjunga på i huvudet när livet behövde det. Och min "theme-song" är denna (all övrig likhet med Ally McBeal kan bli ett annat inlägg, eller kanske flera...):
 
 
Min gladlåt, min räddare-i-nöden-låt, min bästa låt när jag behöver piggas upp eller när jag är på ett strålande humör. Men inte fasiken hjälper den mot "Kunskap, glädje..... och så lite tango"! 
 
 

I mitt huvud

0 Läs mer >>
Jag gillar ju inte riktigt att göra som alla andra och jag vill inte göra något bara för att det förväntas av mej. Det ligger väl i min flummiga hippie-personlighet (enligt ett väldigt tillförlitligt test på Facebook...). Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, är ju en av mina favoritlåtar från 80-talet "Jag vill inte va som alla andra" med Noice. Men nu var det ju inte min personlighet inlägget skulle handla om, utan årets gran här i radhuset.
 
Självklart köpte vi den av fotbollsklubben, för lite lokalpatriot måste man ju ändå vara. Tidigare år har vi köpt en gammal vanlig gran, som barrar så fort den kommer in i värmen men i år blev det en av de lite finare sorterna. Inte för att vi egentligen tyckte att det är bättre, utan mest för att Knasbollen helt enkelt hade bestämt sig för att just den här granen var den finaste. Och i år orkade vi inte bråka så det fick bli en dyrare sort. Den barrar inte ett smack och är tät och fin, så egentligen är ju mamman också nöjd.
 
Vi har ledsnat på vanliga guld och röda kulor, så de senaste åren kör vi med rosa, gröna och blå kulor i pastelliga färger. Och i år kompletterade vi med ytterligare en ljusslinga som består av stjärnor som lyser så fint. Och jag och Knäppgöken har gjort tjusiga smällkarameller. Men inte heller här är den här mamman som alla andra, utan årets smällkarameller går i pastellrosa och turkost och...... just det: zebra! Så jäkla läckert.
 
 
 
Mamman är så nöjd! Knäppgöken tyckte ju att det hade varit lite roligare om hon fått välja färgerna men klippte duktigt det jag veckat (tydligen är det jättesvårt att vika när man snart är 6 år, eller så drabbades hon av latmask för hon gjorde minsann flera stycken fina innan hon blev trött...). Snyggt blev det i alla fall, tycker jag! Och det syns att min inspirationskälla är underbara Fröken Turkos, (som också har ett underbart Instagramkonto, väl värt att leta upp).
 
Så nu ligger jag i soffan och kollar in årets gran, som står fint bredvid min turkosa Buddha-figur, och känner mej riktigt nöjd med resultatet (den är klart mysigare och finare när det är mörkt men då funkar det inte att fota med telefonen)
 
 

Årets gran

2 Läs mer >>
I år kan det vara det sista året som kidsen tror på tomten. Så då vill jag ju att det skall bli en bra tomte. Lika bra att börja jakten nu, tänkte jag. 
 
Förra året jagades tomten fram från andra sidan ån. Det var en riktigt bra tomte, som i och för sig pratade någon konstig sorts småländska, men ändå. Barnen tyckte dock att det var konstigt att tomten hade en lösnäsa på sig, men just då köpte de villigt att det var tomten. Men när vi pratade tomte häromdagen sa den lilla knäppgöken "Hoppas att den riktiga tomten kommer i år, han som var hos oss förra året var ju bara en utklädd människa".... Så sorry Jocke, du blev genomskådad :-). 
 
 
I år har vi "den stora julen" och det innebär att kusinen också är med (den mindre kusinen pratar jag om nu. Kidsens stora kusiner är också där, men de tror inte på tomten. Man gör visst inte det när man är 12- 17 år...). Och det innebär ju att det är tre kids som skall luras, och inte fråntas barndomens tomte-skimmer. Inte än i alla fall. Den stora knasbollen är ju 8 och har nog passerat "tro-på-tomte-stadiet" men han vill ändå inte ge upp hoppet liksom. Så det vore kul att ge kidsen en sista, riktigt cool tomte-upplevelse. Undrar bara vem vi skall påtvinga detta uppdrag. "Andra-sidan-ån-tomten" krävdes det inte någon vidare övertalning (inte från mej, kanske från hans sambo, vad vet jag) men han har flytt fältet och bosatt sig inne i stan. Och inte kan man begära att en tomte, med skum småländsk dialekt, åker ändra från stan för att glädja några små kids. Nej, jag får jaga tomten på hemmaplan. Så passa er, alla som bor i närheten, nästa gång kan det vara just dej jag dyker på och frågar. En sista gång. Kanske... 

Tomtejakt