0 Läs mer >>

I ett helt år har jag längtat och planerat. Ända sen mina scrappisar J och J var på Design in Papers Meet and Greet förra året. Vad är detta, undrar ni nog. Ni som känner mej anar nog vad det är, något med scrapbooking tänker ni. Och visst har ni rätt. En hel helg med scrappande, en hel helg med den bästa sortens nörderi. En lokal full med hundratalet lika underbart nördiga som vi är. Fatta vilken helg det skulle bli!


Jag och scrappisen S var aldrig med förra året, men som vi längtat. Och när platserna släpptes anmälde vi fyra oss på studs. Sen dess har vi planerat, längtat och funderat. Ju närmare helgen vi kommit, desto mer har vi chattat med varandra. 20-30 meddelanden om dagen kunde det bli. 

Och nu är den över. Värsta bästa nördhelgen. Som inte alls blev som jag tänkt mej, den blev om möjligt så mycket bättre (här passar det att sjunga på signaturmelodin till just Så mycket bättre: så mycket bättre när vi är tillsammans, så mycket bättre för oss allesammans, så mycket bättre för oooooooss!). 

Klockan nio hängde jag på låset till lokalen på Lindholmen i Göteborg, fick min goodiebag (jovisst fick vi en maffig sån) och letade upp min plats. Strax efter kom S (J och J var lite sena) och vi kunde börja med frukost (japp, frukost i stil med hotellfrukost dukades upp). 

Förutom Meet and greet var det också en mässa, som vi fick förtur till. Vi kollade in utbudet innan vi gick på kurs. I nåt som heter Mixed media layout. Här lärde vi oss nya tekniker (och fick även här en maffig goodiebag) och fick oss att lämna våra trygghetszoner. Skrämmande men kul. Rätt nöjd med mina alster, men vet inte riktigt om det är nåt för mej.

Vi fick smarriga luncher båda dagarna. Och fika. Och frukost även på söndagen. Så gott och mycket. Helt fantastiskt lyxigt, äta så gott och göra det jag älskar. Och som om det inte vore nog, fanns det också en bar där man kunde köpa vin! Ni fattar ju lyckan. 

Det har varit tävlingar, utlottningar och utmaningar med fantastiska priser (jäklar vad jag tävlade men inte vann jag ett smack. Inte S heller, men vi gladde oss åt J som vann en gång och den andra J som vann inte mindre än två priser). Det låter ju himla fint, men lite sur är jag allt. Nästa gång skall jag tävla ännu mer och satsa på vinst (ok, lotten avgjorde en del tävlingar men ändå). 


Men nu sitter jag här hemma, i soffan med te och Sagan om kungens återkomst på TV. Och känner mej lite tom och deppig. I ett helt år har vi längtat och nu är det över. Ett helt år till nästa gång (jo, Cissi, det måste bli en till nästa år!). Vad skall vi nu chatta om 20 gånger om dagen? Vad skall vi nu planera? En scrapresa till Utah, scrapbookingens mekka? En tur till England för en helg med nån scrapguru? Vad skall vi hitta på??? 

Det är en förbaskad tur att vi har våra vanliga härliga scrapmaror, på Scrapbook etc inne i stan. Annars hade jag nog gått under. 

22 timmars scrappande, som inte ens kändes som 10, har fått mej full av inspiration. Så kul att kolla in alla duktiga tjejers (vore kul med en och annan kille också) alster på plats och på instagram (kolla in #DiPMeetandGreet2017 så får ni se). Jag har inte tid att jobba i morgon och inte heller resten av veckan om jag tänker efter. 


Bästa helgen eller en...

0 Läs mer >>

Jag har gjort en djupdykning i pappas fotogömmor och kollar igenom året 1961. Det var då pappa så ut så här.

Och mamma såg ut så här

Min faster och farbror så här

Och farmor och farfar såg ut så här. 

Det finaste stället jag vet, såg ut så här innan det nya huset byggdes.

Nu har jag den luriga uppgiften framför mej, att få ihop alla foton till ett album. För ingen blir ju glad av en massa foton i en låda. Problemet är bara att det var rätt klurigt att få ihop rätt papper till fotona. Med färgfoton har man just färger att gå efter, för att få till det. Men med svartvitt var det lite klurigt. Fast en utmaning är ju bara kul och det växer man av. Så det blir nog bra det med. 


Så småningom kanske fotona visas upp här på bloggen. Men alldeles säkert kan ni se dem på min Instagram @fruhallonapelsin. Om några veckor, när de är klara förstås. 

Året var 1961

0 Läs mer >>

Ibland tröttnar även den mest inbitne scrapnörden på det man gör. Ibland behöver man utmanas lite. Så i höstas slängde jag ut en fråga till mina scrapnördvänner: Ge mej en utmaning till nästa mara! Och vilken utmaning jag fick....

Detta skall jag tydligen göra om två veckor. Jag som hatar cirklar, i alla fall det förbaskade verktyget som man gör cirklar med... 


När jag fick utmaningen visste jag i alla fall vilka foton jag skulle använda. Alltid något.

Så här sitter jag nu och funderar. Jag har funderat rätt mycket på hur jag skall lösa detta uppdrag. För att få ihop det måste jag räkna lite, så jag får rätt mått. Och det är här det skiter sig. För jag gillar verkligen inte siffror och matte. Trots toppbetyg i just matte från gymnasiet och trots en Fil kand i ekonomi är siffror nåt jag avskyr. Och jag har glömt allt, och på kuppen blev jag nog världens sämsta ekonom. Knasbollen är numera bättre på matte än vad jag är.


Till råga på allt kan jag inte heller bestämma mej för vilket papper jag skall börja med. 

Så tack för utmaningen, Suz. Skall fundera ut något utmanande till dej snart. 

Omöjligt uppdrag

0 Läs mer >>

En nästan ledig helg, bortsett från träning, match, scrapmara och innebandyträning. Ja just det, vi är hundvakter också. Men bortsett från det har vi haft en ledig helg. Och då hade jag tänkt att göra en massa saker. Förstås. Vad är en ledig helg utan planer, liksom. 


Vad fick jag gjort? Knappast något. Seghet och latmask tog över. Jag fick visserligen gått på min smått heliga scrapmara. Men i övrigt, nästan inget. 

Jag började att slå in julklappar, men gav upp för att det var så trist men också att etiketterna inte hade något klister kvar. Sånt får mej att tappa sugen. 

Sen tänkte jag baka, men somnade på soffan en stund. Och när jag väl vaknat upptäckte jag att vi hade varken jäst eller florsocker. Och det var bara de kakorna jag kände för att baka. 

Men jag hann att leka lite med snapchat, och utbyta några roliga bilder med Sura-svägerskan. Det är ju rätt viktigt, att vårda de sociala kontakterna, menar jag.

Jag har faktiskt varit ute i det fina vädret med hundarna. Lite. I något som liknar vårväder. Underbart. Med sådana vinterdagar kan till och med jag älska vinter.

Och kidsen har gjort årets marsipanfigurer. Gjort på överbliven marsipan från årets tårtor, därav de otroligt juliga färgerna (obs ironi). I år kommer vi att äta skräcködlor, Darth Vader och olika typer av bollar.

Och i veckan som kommer lär jag inte hinna något. Så jag får satsa på nystart nästa helg. Då har vi bara gymnastikuppvisning, köpa och klä julgran, julbrunch på restaurang med svärföräldrarna och innebandyträning. Vad jag vet. Just nu i alla fall. Då kanske jag får bakat lite, slåtg färdigt julklapparna, skrivit julkorten och kanske julstädat. Annars får det faktiskt vara. Jag bryr mej faktiskt inte i år. Kanske latmasken vinner helt och hållet. Och det kanske är skönt  

Så jäkla seg

0 Läs mer >>

En solig dag för 12 år sen var vi på Öland, jag och Mr P. Närmare bestämt i Ekerums golfby, där vi genom vårt jobb hyrde en jättefin stuga. Stuga var väl en underdrift. Vår Renault, som då var ny, kändes lite fel där bland alla Mercerdersar och Audisar och andra dyrare bilar.

Vi hade en gammal karta över ön, som min mamma sparat sen långt tillbaka. På kartan var varenda sevärdhet utmarkerad, varenda liten runsten och ruin. Så vi följde kartan och bockade av sevärdhet efter sevärdhet, "ok, en gammal runsten i en fårhage - check!", upp på Allvaret "check!". Så höll vi på. Öland är ju inte större än man hinner med det på några dagar. De övriga dagarna hängde vi på nån strand vid Ekerum eller på Böda Camping.

Och idag, då för 12 år sen, förlovade vi oss på Ekerums golfkrog. Inte någon spontan förlovning, vi är ju inte vidare spontana eller wild'n'crazy. Vi beställde ringarna och fick dem ingraverade med den förbestämda datumen, veckor innan vi åkte till Öland och annonsen i GP beställdes i god tid.

Grattis Mr P och tack för du stått ut med mej i alla dessa år (hela 17 år nu). Tack för du orkar med min snurrighet och virrighet och mina infall.

Jag älskar dej för att du drar ner mej på jorden när jag fladdrar iväg. Jag älskar dej för att du är så lugn och stabil när jag inte är det (det är bara två gånger jag behållt lugnet och du blivit snurrig och det var när vattnet gick och kidsen skulle komma). Jag älskar dej för att du står ut med mina scrapsaker som är överallt och för att du tänker i uppslag när du fotar, mitt scrappande blir ju så mycket roligare då.

Grattis älskling!!! Nu satsar vi på 12 till.

Grattis för oss!

0 Läs mer >>
I sommar har jag gett mej själv en uppgift. Jag skall hitta min gamla snygga handstil! Någonstans under åren har den försvunnit och ersatts av en slarvig, knappt läslig, handstil. 
 
Nu undrar ni förstås om jag har blivit helknäpp. Nej, då, inte mer än vanligt. Men när man skriver på sina scrapuppslag, s k journaling, så vill man ju skriva snyggt. Med min nuvarande handstil undviker jag att skriva på uppslagen, för att jag alltid tycker det ser ut som skit. Så i sommar skall jag öva på att skriva snyggt. Som min kompis Josefine, hon skriver snyggt. Se själva.
 
 
 
Och kolla in på Scrapbook.etc:s idéblogg Scrapbalans om ni vill se snygga uppslag och handstilar. Några av mina uppslag finns där också, ni kan ju själva se hur taskig min handstil är jämfört med de andra. 
 
 

Semestergöra

1 Läs mer >>
I helgen var det månadens höjdpunkt: Scrapmara i butiken Scrapbook etc i Göteborg. Jag hade förberett 13 uppslag med foton från sommarens underbara resa i Norrland. Och jag fick minsann gjort alla. Det trodde jag inte när jag åkte dit. Här kommer ett litet urval. 

Kvaliteten på fotona är nog inte den bästa, fotade med mobilen och med uppslagen kvar i plastfickorna, men så fick det bli idag. 







Och nu är det bara 83 kvar att göra i år för att nå mitt mål. Jag börjar redan ladda för nästa mara, full med energi och inspiration. 

Helgens scrappande

0 Läs mer >>
Barnens kusin har fyllt 18 och idag har det varit kalas. Numera gör jag kort alltför sällan, men idag behövdes det ett personligt kort.

18-åringen gillar rena linjer, enkelt och färger som svart, vitt och grått. Lite rött funkar också. Det är kul att anpassa kortens utseende efter mottagaren tycker jag. 

Och på bussen hem igår, kom jag på att det skulle ju vara kul att småkusinerna fick beskriva 18-åringen. Mina var inte hemma men jag fick tag på dem på telefon. Och den andra småkusinen fick tycka till på sitt håll. Vi körde "två snabba" på frågan "Vad tänker du på när du tänker på Julia?"

Framsidan gjorde jag med block i samma färg (och serie), med lite rött för mer effekt (nördvarning i resten av texten...) Arton stansade jag ut med Lawn Fawns underbara bokstäver. Och det gjorde jag i sammetspapper. Kusinen är inte så glittrig och blingig, så sammet kändes mer rätt. Fast lite mörkrött bling fick det bli ändå. 


Insidan använde jag samma papper som framsidan (grundpappret är dubbelsidigt) och även här är bokstäverna i sammet. Sen skrev jag småkusinernas citat på pilar som jag riktade mot namnet. Och självklart deras namn under (annars hade hon kanske trott att det var jag som sagt detta fina). På motstående sidan blev det mer traditionellt grattiskort. 


Själv var jag inte med på kalaset, men jag hoppas hon blev glad. Kidsen (mina och den tredje småkusinen) avgudar 18-åringen och det är kul att hon får veta det. Och om hon är väldigt glad över detta, kanske vi har en barnvakt framhöver (man får inte vara dum...)

Dagens kort

1 Läs mer >>
På förra scrap-maran hände det otänkbara - min scrapväska gick sönder. Botten ramlade igenom..... Jag lyckades ändå trycka ihop den och få med mej hem. Allt detta hemska hade jag förstås förträngt inför lördagens mara. Tills jag bar upp väskan till hallen och botten föll ut. Bara att ta fram silvertejpen och tejpa. Undersidan, insidan, botten och ja, överallt. Den håller ihop si så där nu. Men nu måste jag bara ha en ny väska. Det är ju jätteviktigt, eller hur!
 
Det finns några att välja på: 
 
Antingen kan man ta samma som jag hade denna gång, från Slöjddetaljer. Fast det är inte riktigt scrapväska och eftersom den bara hållit i två år, kanske inte den mest stabila väskan. Och så är den rätt ful. Men billigast. 
 
 
Jag har alltid drömt om en riktig scrapväska. Men mängder av fack och fina färger. Och minsann, i en butik på Backaplan, CiLi in papers, finns det 3 olika varianter! 
 
Det finns denna från Everything Mary:
Rätt fin, många fack och rätt stor. 
 
 
 
Sen finns denna fina från We R Memorykeepers. Så himla fin i turkost.... Och den har hjul som kan snurra 360 grader. Bara en sån sak! 
 
 
 
Och så finns ju denna, också från We R Memorykeepers. Den allra senaste finaste modellen The New 360 Crafters Rolling Bag. Du hör ju på namnet hur fantastisk denna är! Och färgerna! Tänk dej när jag går till mina scrapmaror med en rosa väska! Det kan ju inte bli mer rätt.
 
Och om du inte tror mej, kolla in Youtube-klippen där man visar hela tjottafräset! Hur mycket som får plats, hur smidigt den kan vikas ihop och i det andra klippet ser ni det mest nödvändiga med hela grejen. Ser ni det?
 
 
 
Såg ni det? Mugghållaren?? Jag menar, vem behöver inte ha med sig en mugghållare när man skall scrappa. Det säger ju sig självt, eller hur! Det verkar ju jättesmidigt att ha vätska just där..... 
 
 
Men med eller utan mugghållare så är jag förbaskat sugen på en rosa, randig New 360 Crafters Rolling Bag.... Och efter en hel del tvång har även Mr P tvingats se på klippen, och oerhört entusiastiskt håller han med. Klart du skall ha en sån ("så slipper jag se mer filmer från tråkiga mässor och höra mer tjat"). Och jag måste ju ha den typ nu, innan nästa mara..... Måste bara åka till Backaplan. 

Superviktigt och nörd...

0 Läs mer >>
Den sista lördagen i månaden samlas vi ett gäng scrap-nördar i stans mysigaste scrapbutik Scrapbook etc. Då är det dags för 9 timmars scrappande, babblande, fikande, ätande, trånande och fullt av inspiration. Det är dags för scrapbook maraton, eller scrapmara som vi brukar säga.
 
Vi är ofta samma tjejer som träffas (inga killar än då länge) men en och annan ny dyker också upp. Det är då vi har tid att scrappa våra foton, en del gör receptböcker andra gör olika typer av kort. Vi går i butiken och trånar efter alla fina papper och prylar som vi vill köpa. Vi spenderar mycket tid till att prata av oss lite (i alla fall vissa av oss) och vi fikar och äter gott. I 9 timmar håller vi på som sagt.
 
Skeptikerna undrar ibland: kan man verkligen sitta i 9 timmar och scrappa. Och svaret är: Självklart! Man går in i scrap-bubblan och bara kör på. I scrapbubblan finns alla scrapvänner, som jag bara träffar på maran. Vi vet inte mycket om varandra utanför dessa dagar, förutom det vi ser på varandras foton. Ålder eller bakgrund spelar ingen roll, vi är bara där för vårt intresse av scrapbooking. Och det är så skönt, att bara vara en scrappare och inte mamma, sambo, kollega mm. Inga krav på prestation förutom det jag själv ställer på mej.
 
Jag brukar lägga tid på förberedelse, jag sitter hemma och väljer foton och ser om jag har lämpliga papper hemma, eller om jag måste komplettera (jag har så mycket papper att jag nu försöker arbeta ner lagren innan jag köper nytt - det går väl sådär kan jag säga. Det kommer ju så mycket fina nya papper hela tiden...). Jag kollar mycket på Pinterest för at få inspiration till hur uppslagen skall se ut. Jag har även några böcker som jag tittar i. Ibland ritar jag upp på ett kladdpapper, så jag minns hur jag tänkte.
 
På maran välkomnas vi av ett välkomstkit, som Gisela i butiken väljer utifrån humör och säsong, i går var det tema romantik. Sen kör vi på. Tack vare att jag ofta är förberedd får jag också väldigt mycket gjort. Rekordet är 18 uppslag men igår lyckades jag bara klämma ur mej 5.
 

 
Eftersom vi ofta är samma tjejer, som sagt, och vi har hållit på med scrappandet i många år, har man fastnat i samma stil. Vi jobbar med fotona på samma sätt, uppslag efter uppslag och mara efter mara. Så därför har vi de senaste gångerna börjat ge varandra utmaningar. Det kan vara att göra ett uppslag på ett sätt som man aldrig gjort, en teknik som man avskyr eller undviker, eller att helt enkelt tänka tvärt om mot vanligt. Det är riktigt kul och samtidigt väldigt utmanande. Jag själv kan inte påverka utmaningen som mina scrapkompisar ger mej, men självklart är det frivilligt. Denna gång gav vi också varandra en gemensam utmaning: vi skulle ta med foton som nån annan skulle scrappa utan att veta vems foton det var. Jättekul och jättesvårt. Resultatet av vår utmaning var riktigt kul att se.
 
 
Min utmaning denna gång var att använda ett verktyg som jag undviker: ShapeCutter. Jag skulle använda den till att skära runda foton. Och då gick jag "all-in" och gjorde ett helt uppslag med bara runda former. Tror inte att jag gör ett sånt igen, men jag kom över mitt motstånd mot ShapeCuttern och det är ju bra. Min utmaning till nästa gång är att skriva en liten notering till mina foton, journalling som det heter på scrap-språk. Den oroar jag mej redan för.
 

Vi arbetar på olika sätt när vi scrappar. Eftersom jag är så väl förberedd, har jag rätt god ordning (för en gångs skull) medan andra mer kör på kreativt kaos.
 
 
Sen äter vi också. Godis- och fruktskålen är alltid välfylld, och chipsskålen likaså. Framåt 19-tiden är det dags för middag. Det kan vara att vi beställer pizza eller att Gisela lagar något. Denna gång var det smarriga pajer, sallad och salami. Ibland bjuds det på vin. Nästa gång hoppas vi alla på Giselas supergoda couscous med kycklingspett. Ofta dämpar vi ljuset och har det lite avkopplande en stund. Tills någon börjar ledsna och tycker det är dags att fortsätta. Då kör vi några timmar till. Fram till midnatt.
 
 
Vill man ser bilder från våra maror lägger alltid Gisela ut foton på sin Facebooksida, gå in och gilla den tycker jag. Och våra alster hittar man ibland i idébloggen Scrapbalans.
 
Sen framåt midnatt åker jag hem på en ganska öde motorväg. Och i går var det så bra musik på radion att jag nästan åkte en omväg. För trots 9 timmars kreativt skapande, och att jag aldrig annars är uppe till midnatt eftersom jag är så kvällstrött, är jag full av energi efter en mara. En energi som oftast håller mej igång i en hel månad, till nästa gång.

Nördigt på hög nivå

1 Läs mer >>
I helgen har jag gjort något som mina scrap-kompisar alltid kommenterar. Jag har förberett vårens maror i butiken (Scrapbook etc på Danska Vägen i Göteborg, om någon undrar).
 
Jag har tagit mina foton, letat upp vilka papper jag skall ha. Jag har också skissat på hur uppslagen skall vara och letat fram de dekorationer jag vill ha. Ibland kan jag tycka att själva förberedandet är mer än halva nöjet. Att sitta och bläddra igenom alla mina fina papper och tänka ut och planera. Det är så underbart avkopplande, men det är nog bara en scrapnörd som riktigt kan förstå mej där. Och snart är jag klar med de uppslag jag tänker göra under våren. I alla fall de två första tillfällena, för ibland tröttnar jag på de foton jag har förberett och får ta några nya. Och ibland hinner jag faktiskt klart med allt jag förberett mej.
 
Det är så skönt att komma dit och faktiskt veta vad jag vill göra. Och inte att behöva släpa på allt, som jag annars släpar på. Visserligen kommer en del av uppslagen att ändra utseende när jag väl är i butiken. Alla nya fina papper brukar ställa till det för mej.
 
Sen är det ju skönt att använda upp mina papper, det gör ju ingen glad i lådan under trappan. Och om jag gör av med några kan jag alltid köpa nya. Det är ju så det funkar.
 
Snart har jag förberett 30 uppslag, det bör ju räcka 1 eller 2 maror framöver, eller vad tror ni?
 
 
 

Lite scrapnördigt

0 Läs mer >>
Årets adventskalender är klar! Den hänger fint på väggen och ser så där julig ut. Synd bara att juligheten snart försvinner, när kidsen börjar ta sina presenter. 
 
Den är gjort av toarullar, som jag klätt i fina julpapper. Rullarna limmades ihop, lite oregelbundet (för vem vill ha det rakt och trist). Ett kraftigt band klistrades fast på baksidan, dubbelt för säkerhets skull, plus att jag då fick en naturlig ögla att hänga den i. 
 
Presenterna är inslagna i silkespapper med snören i olika färger, så att rätt barn får rätt present (tror inte att Knasbollen vill ha små söta hårspännen - även om han nog skulle behöva det, så långhårig som han nu är). Och resultatet blev en lång radda av smällkarameller! (Inspirationen fick jag från Slöjddetaljer, även om jag alltid måste göra på mitt sätt.) 
 
Men det här med att köpa presenter var en utmaning. För hur lätt är det att hitta små presenter som passar i en toarulle - och ännu svårare att hitta så små, och inte alldeles onödiga, där två små skall passa en samma toarulle. Jag vill inte att kidsen skall äta godis varje dag, så jag valde inte den lätta vägen, om man säger så. Men efter lite trixande fick jag in nästan alla presenterna i rullarna, och de som var för stora får kidset i fråga vid sidan av den dagen det inträffar. 
 
Och ikväll är det dags att öppna. Kidsen öppnar sina Lego-kalendrar på morgonen och paket-kalendern på eftermiddagen, så har de själva bestämt.
 
 

Adventskalender