Mitt 2016

Årets näst sista dag och då passar det väl bra med en sammanfattning av året som gått. 
 
2016 var året då kidsen fick smak på resor.
 
På sportlovet tog farmor och farfar med dem ner till Kanarieöarna. Jag och Mr P var kvar hemma med deras tre hundar. Och jäklar vad jag var orolig och saknade mina små kids. En vecka är länge och det längsta jag varit ifrån mina små vildar. En och annan tår föll under den veckan kan jag säga. Men kidsen hade det bra och det är det viktigaste. 
 
I maj drog hela familjen till Kreta för en veckas sol, bad och slappande. Så härligt trots att vädret inte var på topp, som alltid i maj där nere. Jag hade lätt kunnat ha mer sol och mer värme, men det var skönt ändå.  
 
Sommarsemestern var ännu oviss när vi närmade oss midsommar. Och då inträffade Brexit. Pundet sjönk och vi bestämde oss hastigt och lustigt att vi drar till London på semester. Jäklar vilken bra idé det var! Det var helt klart en av våra bästa resor (även om alla hittills varit bra). Kidsen knatade på och gnällde bra lite. Vi promenerade, fotograferade, lekte på lekplatser, parkourade (med lite tillhörande skrapsår), turistade, pubade och shoppade. Alla var nöjda och glada, trots att knasbollen blev utslängd från en bar och knäppgöken åkte fast i säkerhetskontrollen på flygplatsen. 
 
Vi har firat födelsedagar som vanligt. Knäppisen fyllde 7 år och firade med hela klassen i gympasalen. Tur att en snäll mamma stannade kvar och hjälpte till med att styra upp det hela, för de var rätt vilda de där små liven. Knasbollen firade sina 10 år med att, tillsammans med en kompis, ha grabb-kalas på Laserdome. Nöjda och svettiga killar åkte hem efteråt. 
 
I övrigt kan jag inte påstå att jag minns något speciellt med året. Det var ett år där jag tog tag i min träning, scrappade på och bestämde mej för att scrappa upp det jag har innan jag köper nytt (det gick rätt ok). Nya utmaningar med jobb har jag också hunnit med. Vi har umgåtts med så många härliga och trevliga människor. Och jag har fått flera nya trevliga kollegor som gör att det blir ännu roligare att gå till jobbet (de gamla kollegorna är självklart trevliga också). 
 
Jag tänker inte lägga energi på att minnas det som var trist, även om 2016 innehöll en massa tråkigheter, alla hjältar inom musik och film som gick bort, alla stackars människor och främst barn som flyr från helveten på jorden och alla som är fast där, och USA-valet. Jag vill hellre tänka på de barn som Love Nepal kunnat rädda, som Rädda Barnen, UNICEF och UNHCR har kunnat hjälpa. Att det någonstans har börjat växa en värme bland medmänniskorna, som t ex Facebookgruppen "jag är här" som går in och dämpar hat och rasism i kommentatorsfälten på Facebook. Att så många äntligen börjar reagera och säga ifrån när hatet tar fart. Att Österrike bröt trenden med högerpopulistiska ledare och valde att rösta annat.
 
Detta har jag nu tänkt färdigt på och tänker mer på vad sjutton vi skall äta på nyårsafton. 
 
GOTT NYTT ÅR!!!
 
 

Skitåret 2016

Det har skrivits så mycket om det här skitåret 2016. Så många hjältar som gått bort, så många att det börjar bli löjligt. Bowie, Prince, Professor Snape, ja listan är ju fånigt lång. Och igår fick vi höra att Prinsessan Leia också lämnat oss. Knasbollen blev riktigt ledsen, som det stora Star Wars-fanet han är. Och även jag blev nedstämd. 
 
Fast för mej kom den stora nedstämdheten på annandagens morgon, när jag vaknade till nyheten att min stora favorit sen tonåren gått bort. Min tonårsidol George Michael. Åh, vad jag hade velat se honom på scen en gång till. Vad jag kommer sakna rösten och sakna ny musik från honom.  
 
Första gången var på Scandinavium med min kusin Anna på 80-talet. Faith-turnén var det. Och sista gången var 25-turnén år 2006. 20 oktober, en fredag. Och det minns jag för jag var höggravid med knasbollen. Han kom ut några dagar efter den konserten. 
 
Så nu lyssnar jag, som så många andra med mej, på min hjälte, kollar lite på Youtube och lyssnar på Spotify. Och inser att jag inte har någon stor idol kvar att längta efter att se. Visst finns det många fantastiska musiker som jag vill se, men den där stora idolen, den finns inte mer. Lite sorgligt faktiskt. Men sånt är livet. Jag får glädjas över all fantastisk musik som han skapat och se till att kidsen lär sig låtarna. Vi är på god väg, de kan redan "Wake me up before you gogo" och "Last Christmas". Nästa steg får bli "Wham rap!", den enda raplåten jag kan. Tack för musiken, George! Nu skall jag leta upp hans självbiografi och läsa om den.
 
Svårt att lista alla favoritlåtar men här är några.
 
 
 
 
 
 
 

Ingenting

Jag står vid spisen med en klump i magen. En klump som brukar komma när sorgen efter brorsan och mamma slår till. Men idag är det inte sorgen efter mina kära som gör sig påmind. Idag är det bilderna från Aleppo som jag får ont i magen av. 


Bilderna sköljer över oss och det går inte att värja sig. Jag försöker bläddra förbi, för jag orkar inte ta till mej det hemska som sker. Just nu. Hela tiden.

Jag tänker på alla stackars barn som förtvivlat försöker att ta sig ut från helvetet. Eller på de barn som gett upp och som bara väntar på att dö. Ett barn skall vara fullt med glädje och liv, inte vänta på döden.

Idag kände jag att jag måste göra något. Jag köpte Ingenting på Rädda Barnen. Ett sovpaket, så att några barn på flykt kan få sova, och att matpaket till en familj som inte har något. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Nu önskar jag bara att alla som klagade högt förra året, när flyktingvågen var som störst, gör något. Ni som inte tyckte att vi kunde eller skulle ta emot flyktingar hit till Sverige utan att vi skulle hjälpa på plats. Nu har ni chansen. Hjälp barnen i Aleppo nu! Kom igen! Eller var det bara tomma ord?


Gå in på UNICEF, UNHCR, Rädda barnen, Läkare utan gränser eller Warchild. Gör något nu! Som sagt: ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Visa fler inlägg