En vecka på Instagram

Lite försenat kommer här veckan i mitt Instaflöde. Sista veckan i fotoutmaningen, det finns en fortsättning för april och jag tror faktiskt att jag hänger på den också.
 
Måndagens utmaning handlade om "Min skatt" och förutom det uppenbara, mina barn, har jag en stor skatt under trappan. Alla mina härliga, fina scrap-papper. Kan ibland bli lite som Gollum när det kommer till mina scrapsaker "my precious......". Rätt nördigt när jag tänker efter.
Tillsammans var temat på tisdagen. Och just på tisdagen befann jag mej på Driva-eget-dagen. Inte för att jag har några större planer på att driva eget, inte just nu. Men jag fick möjligheten att gå gratis och det var flera intressanta föreläsare, så det var en givande dag. Så givande att jag nog får ägna ett helt eget inlägg åt detta.
Unnar mej var det dagens foto skulle spegla. Och just på onsdagen unnade jag mej inte ett smack. Så jag fick unna mej lite hårvård av den lilla knäppgöken. Inte någon vidare njutning direkt, men ändå.
Torsdagens foto skulle visa vatten. Och den dagen vräkte det ner vatten från himlen. Så då kändes det mer lämpligt att tänka tillbaka på sommarens Dalarna-semester och ett spegelblankt vatten på Siljan. Det är skillnad på vatten och vatten.
fredagen skulle jag tolka "Växa", en svår utmaning. Men så såg jag molnen växa upp till något som såg ut som oväder. Och så fick jag med påskutsmyckningen nere i centrum här i förorten. Lite lagom groteskt.... Tror det skall vara häxor men det ser mer ut som döda människor....
Temat på lördagen var kärlek och just på lördagen var mitt liv fullt av kärlek. Mr P kom hem efter en veckas skidsemester. Jag var på månadens scrapmara och scrappade vår sommarsemester från 2007. Då var knasbollen knappt 1 år och full av energi och kärlek. Han gungade och jagade katter. Kärlek överallt!
Ljuset föll fint på knäppgökens önsketårta, och passade in på temat Ljussöndagen. Vill man ha en rosa dock-tårta när man har kalas för släkten, ja, så måste man ju få det, eller hur!
 

Annars har mitt insta-flöde mest bestått av olika tävlingar. Trist för alla andra och trist för mej som inte vinner nåt... Mer om det i ett senare inlägg.

Veckans Insta

Jag kör vidare med veckans Insta. En himla kul idé, tycker jag.
 
Fotoutmaningen forsätter under hela mars månad. Den senaste veckan var de olika teman: 
Måndag: Glad, vilket en gammal bild på knasbollen som nyss tappat en tand, fick symbolisera. Vilken tand i ordningen vet jag inte men han är lika glad för varje tand. 
Tisdag: Blått, blev min blå Buddha. Den jag ser varje dag och tycker är så himla fin. 
Onsdag: Utanför var lite svårare. Men ju mer kvällen gick och jag började bli lite smått desperat efter något bra "utanför" fick det bli en bild på vår julbelysning utanför köksfönstret. Vi kommer att bli kända här i förorten för det huset som alltid har julbelysningen uppe. Men det är ju så jäkla fint, precis som en stjärnhimmel. Sen kanske man inte behöver tända den varje morgon eller på eftermiddagen.... 
Torsdag: Innanför tågfönstret, med foto på en av mina favoritvyer: Tjörnbron. Denna gång från fastlandet på väg hem från metropolen Uddevalla, där jag tillbringat dagen på jobb. 
Fredag: Prickigt fick bli min favoritslinga från Irislights. En prickig dekoration på väggen. Och det finns flera prickiga slingor i vårt hem. Jag kan liksom aldrig få nog. 
Lördag: Min utsikt på lördagen var mest TV:n. Jag var trött efter att ha kört Mr P till flyget kl 03.45 på natten, och jag kunde självklart inte somna när jag kom hem. Så jag satt och såg den irländske energiske kocken laga mat på morgon-TV och kände mej själv allt annat än energisk. 
Söndag: Flöde var söndagens tema. Jag tyckte det passade bra med att visa en fontän, för att det symboliserar flödet med vatten som vi i väst slösar med, medan över 400 miljoner männsikor inte har tillgång till rent vatten. Lite pretto så här på en söndag men det var Världsvattendagen så det passade.
 
 
Men mitt Insta-flöde  har bestått av annat än fotoutmaningar. 
 
Jag tjuvåt lite Japp på tåget hem en dag. Det är lite gott med smygätande på tåget ibland. En tjusig dam klev på tåget men nådde inte ner på golvet, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, och det fick mej att bli alldeles full av skratt. Sockorna rockade i fredags, på mej som på många andra. På lördagen besökte vi vår gamla fisk-handlare, vilket också skrivit om denna veckan, och räkor köptes till söndagsmyset. 
 
En dag i veckan som gick gjorde jag och min kollega ett besök i verkligheten. Vi gjorde studiebesök i Östra Sjukhusets produktionskök. Och jäklar, vilket spännande ställe! Logistik och planering är A och O. Och vi fick en klar förståelse över vad våra beslut om deras IT-system kan få för konsekvenser. En nyttig erfarenhet, som vi tänker göra igen, i en annan verklighet och verksamhet. 
 
 
 
Tja, det var min vecka det. Denna vecka blir något helt annat. En ensamvecka med barnen, där vi faktiskt skall vara busiga varje dag, kladdkaka och jordgubbar framför TV:n nästan varje dag, lunch på restaurang på fredag och lite shopping och lite annat kul. För när Mr P är i Alperna och åker skidor måste vi här hemma också få ha det lite kul. 
 
 

En gammal vänskap

När jag flyttade in till stan, i mitten av 1990-talet, flyttade jag till Lunden. Och då började jag köpa fisk i fiskbodarna nere i Olskroken. Av samma fiskarbod som min mormor också handlade i förr i världen. Där fortsatte jag att handla i alla år vi bodde i stan, av samma fiskhandlare och rätt ofta - fisktokig som jag är. Då får man ju en trevlig relation med sin fiskhandlare.
 
Så när knasbollen kom till världen hade vi flyttat ner till Olskroken och vi var ofta där och handlade. Knasbollen och fiskhandlaren utvecklade en vänskap, från det att ungen kunde sitta upp och äta. Han fick räkor, fiskbiffar och annat smarrigt att tugga på där i vagnen. Och den här vänskapen höll i sig genom åren. Varje gång vi kom förbi stannade Fiskar-Kent upp verksamheten och hälsade extra mycket på Knasbollen och Knasbollen var stolt som en tupp. Han visade upp sina pinnar på väg hem från dagis och ibland pärlade han armband till Fiskar-Kents syster Marie-Louise, som också jobbar där. Knasbollen kallade länge Fiskar-Kent för sin bästa kompis.
 
När vi flyttade från stan kom vi dit alltmer sällan. Tyvärr, för jag saknar den fina fisken och Knasbollen sin kompis. Idag skulle kidsen sova hos R och morfar, som bor nere i Olskroken, och då passade vi på att gå förbi och hälsa på. Jag hade förberett knasbollen på att Fiskar-Kent kanske inte känner igen honom, det är mer än ett år sen vi var där sist. Men knasbollen gick fortare än jag och knäppgöken för att komma fram till fiskarboden. Och tro det eller ej, Fiskar-Kent (och Marie-Louise) kände igen knasbollen och stannade upp "Titta vi har storfrämmande" och det var precis som om vi var där förra veckan. Knasbollen var lycklig och knäppgöken pratade på. Räkor fick vi att äta och fisk köptes. Alla var nöjda och glada. Fiskar-Kent och Marie-Louise fick höra att det faktiskt var knasbollens önskan att gå dit och hälsa på.
 
Tänk vilken grej det är för en liten kille på drygt 8 år, att bli ihågkommen och uppmärksammad på ett sånt här sätt. Och tänk vilket intryck ungen måste ha gjort på två personer som dagligen möter mängder av människor, men ändå känner de igen honom efter så här lång tid. Tänk om många fler vuxna kunde uppmärksamma småkillar och tjejer på ett sånt här sätt, vad det skulle göra för dessa små människor. Jag hoppas att den lilla vänskapen mellan dessa två fisktokiga människor fortsätter länge till. Och för mej är faktiskt Fiskar-Kent och Marie-Louise hjältar, som visar som omtänksamhet och uppmärksamhet för en liten kille.
 
 
 
Visa fler inlägg