0 Läs mer >>
Idag fyller Mr P år! Det där ångestladdade året är här, the big 40!. Vi alla har väl haft mer eller mindre ångest för detta år. Och om Mr P har haft någon ångest? Nja, det tänker jag inte berätta om. Min egen 40-årsångest minns jag inget om, men enligt Mr P hade jag visst en släng av det.... Vi köpte hus i den vevan, det kanske är ett ångesttecken?
 
Men grattis älskling på din stora dag! Jag är glad att jag kom över att jag tyckte du var för ung, där på jobbet vi jobbade på förr. Och jag kanske skall vara glad att jag hängde med till Harrys de där gångerna, så vi började prata.
 
För du är helt klart den bäste sambo och pappa man kan tänka sig! Du är den lugna när jag är allt annat än det. Du är den stabile när jag fladdrar iväg (och det gör jag ofta). Du är rolig och snäll. Du är klippan i vår familj av virrhjärnor och snurrskallar, även om du är lite virrig själv.
 
Kidsen har tänkt länge på sina presenter. Av Knasbollen fick du målvaktshandskar "För pappa får så ont i händerna när vi är ute och spelar fotboll. Jag vill inte att han skall få röda händer". Och av Knäppgöken fick du en tub med kaviar. Hon heter ju inte Knäppgöken för inte, precis. Oj, vad hon har skrattat åt sin idé. Men inte ett ord har hon sagt på hela tiden. "Jag vill ge pappa en tub kaviar för att det är det värsta han vet. Jag vill busa lite med pappa!"
 
Grattis igen på din stora dag! Vi fortsätter att fira lite i kväll. Favoriträtten serveras i kväll, vår egen skavade renskav. Extra gott när man gjort arbetet själv, eller hur. Och vem vet vad kidsen hittar på för bus!
 
 
 
I helgen blir du mer firad av resten av familjen och släkten. För en födelsedag är alltid värd att fira!
 

Grattis och hurra!

0 Läs mer >>
Med barnen hos farmor och farfar tog jag och Mr P en promenad i vår fina skog. 7,5 km var planen. Syftet med promenaden var inte bara att njuta av vackert väder och natur, lite foton skulle också tas. 

Så vi startade med raska steg och kameran i högsta hugg. Vår skog är verkligen enastående vacker. Solen sken och vi traskade på. Ibland hittade jag en fin svamp eller så, som jag ville ha kort på (har en massa fina papper som passar till svampar att scrappa, så om jag har chans att önska motiv så får man ju passa på!). 


Ibland gick jag och pratade om något viktigt, typ om kommande helgs kalas eller nåt viktigt som inredning, och vips var Mr P borta. Då hade han hittat en liten bäck eller en svamp (utan att jag bett om det) och det enda man kunde se var en hukande figur i en buske.


Efter några kilometer blev det varmt och då kom törsten...För inte hade vi tänkt på att vi skulle bli törstiga. Och sen började magen att kurra. Det var länge sen jag var så hungrig. Och när vi sen knatade på började jag känna mej som Kapten Haddock i "Krabban med guldkrona", när han och Tintin gick igenom öknen. "Töstens rike" började jag mumla för mej själv. Som tur var fanns det blåbär kvar i skogen, så jag tryckte i mej en del. Inget av det här berättade jag självklart för Mr P, han undrar ändå alltsom oftast hur min hjärna fungerar, man behöver ju inte förvärra det liksom. 


När vi gått 6 km började båda tröttna. Jag blir alltid uttråkad efter 4 km när jag är ute och PW:ar, så 6 km är en framgång för mej. Och då orkade vi inte längre leta efter motiv utan vi bara gick. Och hela promenaden slutade i ett bra tempo, nästan i klass med ett vanligt PW-pass. 

Och nu ligger jag här i soffan. Har en massa saker jag måste göra men förtjänade lite vila efter dryga 8 km, som slutresultatet blev efter alla avstickare på jakt efter motiv. 

Höstpromenad och Kapt...

0 Läs mer >>
25 år har jag och min kompis Anna hängt i hop. 25 år! Det är en halv evighet och lite skrämmande att vi inte träffades på dagis utan på Universitets första skoldag. Självklart var vi fler som träffades då. Vi var ett stort gäng som hängde ihop mer eller mindre under dessa år. Men Anna och jag har hängt ihop sedan dess. 
 
Anna har en förkärlek till stadsvandringar. Vi har genom åren gått på en mängd olika vandringar i vår fina stad och har sett så mycket kul detaljer. Stadsvandringar är faktiskt jättekul. Så igår gick vi på stadsvandring i Olskroken/Bagaregården och den här gången ingick 2 ölstopp längs vägen. Området är extra kul för mej, som bodde där i ca 20 år. Intressant att få veta mer om mina gamla hoods. 
 
På en stadsvandring sänker alla under 50 snittåldern väsentligt och i går var det inget undantag. En tjej var yngre än oss, men annars var medelåldern säkert 70 +. Vi vandrade i Olskroken och fick höra om hyresupproret på 1800-talet, om varför Redbergsvägen heter just det (det var en man som hette Anders Rebba på 1700-talet som hade en krog uppe på det som idag är Rebergsplatsen. Vägen upp, alltså Redbergsvägen, kallades i folkmun för Rebba-liden. Det tyckte Anders var inte fint nog, så han döpte om det till Redbergsliden. På ett ungefär i alla fall), vi var i Redbergsparket och såg på utsikten, och kollade in alla gamla skolor i området. Vi kom till Halta Lottas och fick en liten lektion i vem damen i fråga var. Sen gick vi in och drack öl.
 
 
 
Väl där inne fick vi ett papper i handen och "Nu skall vi sjunga om Halta Lotta, alla 14 verserna". Då trodde jag att jag skulle smälla av. Anna var övertygad om att det var ett skämt. Men inte då. Vi, stackars chockade stadsvandrare, fick snällt ställa upp oss i ett hörn och sjunga. Inför ett fullsatt Halta Lotta, för självklart var det Quiz-kväll. Hu vad hemskt. Nog för att jag gillar överraskningar men inte den sorten. Och självklart går jag idag och sjunger "15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen. Uppå Halta Lottas krog i Göteborg".
 
 
 
Efter denna upplevelse gick vi ut i höstkvällen och vandrade ner till Bagaregården (som är uppkallat av en Bakare som var väldigt duktig, på typ 1700-talet eller så.) Hans bageri låg där Kulturhuset Bagaregården ligger idag. Därefter har det bland annat legat ett gästgiveri för det finare folket från Skår (pöblen fick gå på krogen vid Redbergsplatsen). Vi tittade på byggnader och skolor. Lite synd att det var mörkt, för det är fina hus. Och vi fick lära sig väldigt mycket om den sociala omsorg som fanns förr. Kungen byggde pensionärshus, och hus för ensamstående mödrar med barn, och änkehus.Vi lärde oss varför gatan Viloplatsen heter som det gör (jag hade trott att det skulle vara något spännande men det var helt enkelt en viloplats för de boende i husen där). Ja, vi lärde oss väldigt mycket. 
 
Vandringen avslutades med ytterligare en öl på puben Paddington. Men då var Anna och jag så fulla av kultur och historia att vi åkte hem. Mer än 3 timmars vandring orkade vi inte. Fast nu är jag lite sugen på en vandring på Östra Kyrkogården för att se alla mausolér och enormt påkostade gravar. Vilka var männen som vilar där? Det hade varit intressant att veta mer om. För på den kyrkogården har jag gått mycket när jag var mamma-ledig. 
 
Stadsvandringar är fantastiskt kul! Gå på stadsvandringar och lär er mer om stan! Så kul. Med eller utan öl. Och med, eller helst utan, en sånguppvisning. 

En lång vänskap och e...

0 Läs mer >>
Idag skulle du fyllt 50! 50 är ju inte klokt, min brorsa skulle fyllt 50. Så tyckte du också, att det inte är klokt. Fast ändå hade du säkert planerat den här dagen. För när det kom till att fira, så var du inte den som gömde dej. Du gillade att ha kalas och att bli firad. Jag tänker lite på hur du hade velat ha den här dagen. Eftersom det är en fredag hade det nog blivit kalas på lördagen. Kanske skulle du grillat och kanske skulle kusiner, farbröder, fastrar och mostrar kommit. Och då hade vi ju hoppats på fint väder, för i ditt lilla hus hade inte alla fått plats. 
 
Jag väljer att tänka på din födelsedag och allt glatt kring den dagen, och jag väljer att inte tänka så mycket på i övermorgon, den där dagen för ett år sen då livet rasade ihop. Igen. Vi väljer att tänka på det trevliga, att fira din 50-årsdag den här helgen, och inte tänka på vad som hände sen. Så gott det går i alla fall. För sorgen är ju med oss hela tiden. Den släpper aldrig taget men den mattas av emellanåt men så kommer den tillbaka, som ett slag i magen. Saknaden är där hela tiden och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att "detta måste jag berätta för brorsan" och då kommer ju det där slaget i magen igen. 
 
Så idag har vi lagt en blomma på din grav och tänkt lite extra på dej. Nu sitter vi framför brasan och har det mysigt. Och i morgon kommer vi äta lite gott, för att fira dej lite till. För vi vill fira dej ordentligt, när du nu fyller 50.
 

Jag hoppas att du har haft en fin födelsedag ändå. Att mamma och mormor, farmor och farfar, moster Bibbi och Evert, morbror Bert och alla andra nära och kära, som finns där du är, firar dej. För det är så jag vill tänka att det blir, att man träffar alla kära igen. Vi ses alla i Nangijala, men jag hoppas ändå att det dröjer ett tag. 
 
Jag saknar och älskar dej, brorsan, nu och för alltid.

Grattis brorsan!

0 Läs mer >>
Jag vet, jag är så tjatig. Men jag älskar den här stan. Det kan bero på att jag mest håller till i ett industriområde i Mölndal, och att jag är lite svältfödd på stan. Men ändå. 

Fick en stund över mellan mina möten idag, så jag tog en promenad från Järntorget till Grönsakstorget, via Haga. Haga är så härligt.

Visst, vädret idag hjälper ju till. Varmt och skönt, mulet men inget regn. Träden börjar skifta i gult och allt är härligt.

Jag väljer att inte tänka på alla vägarbeten eller utryckningsfordon. Idag vill jag bara tänka ljust och fint. 

Älskar stan!

0 Läs mer >>
På Instahimlen har det inte varit något nytt. Huvudet snurrar av inlägg på alla sociala medier jag använder, men när jag väl får tid över blir jag bara trött och oinspirerad. Det är väl lite så det är ibland i livet. Typ just nu. Men lite instabilder kan jag ju slänga in.
 
Typ en solig söndag i Väröbacka. Grill, slappande och studsmattestudsande var det enda vi skulle göra. Och det enda vi gjorde. En härlig dag.
 
 
Annars har det mest varit deppigt värre. Djupa funderingar om livet och så. Sånt är ju också livet ibland.
 
 
Och ibland lite godis. För att belöna eller för att pigga upp. Eller bara för att jag är vuxen och får äta det när jag vill.
 
 
Ungefär så skralt har mitt Instagramflöde varit den senaste 1.5 veckan. Inte mycket att hänga i julgranen precis. Snart skall jag rycka upp mej. Både här i bloggen och på Instagram. Och kanske i livet också, när jag tänker efter.
 
Slutligen ett litet Insta-tips. Jag följer så många bra konton, vackra, inspirerande, tänkvärda och bara roliga. Och så följer jag @stylistjonashallberg. Minns ni honom från Let's Dance? Hans Instagram är precis som han var där. Men det är betydligt roligare att följa honom på Insta. Helt underbart galen! Är jag deppig letar jag fram hans konto och ett leende sprider sig inombords och på utsidan också. Han är helt klart FAB och min solstråle i den trista vardagen just nu. Så gå in och kolla honom!!!
 
 

Lite Instanytt

0 Läs mer >>
Jag visste att september skulle bli jobbig. Jag visste att jag skulle gråta mycket. Att sorgen skulle komma tillbaka som ett slag i magen. För det är ju så det är, den kommer tillbaka. Hela tiden, men mattas av med åren. Om några veckor skulle min bror fylla 50 och två dagar senare är det ett år sen han lämnade oss. Ett långt år med mycket sorg, men också mycket glädje och kärlek. 
 
Men jag är också sorgsen för allt hemskt som händer i världen. Världen känns kall och full med hat. På alla håll. Medmänsklighet och vanlig jäkla hyfts verkar vara som bortblåst. Det man lär sina barn på dagis, att man skall dela med sig och alla får vara med, gäller inte längre. Inte för vuxna i alla fall. Vuxna som beter sig som skit. Överallt i världen. 
 
Jag gråter när mitt lilla barn förtvivlat gråter och ropar på mamma. Jag gråter då, för jag tänker på alla stackars barn som flyr från krig, som tappar bort sina föräldrar. Jag gråter för jag tänker på den stackars lilla 3-åriga pojkens förtvivlan när hans pappa tappade taget där i vattnet i Medelhavet. Och jag gråter för hur den stackars pappan mår, han som förlorade hela sin familj där ute på havet, på flykt från helvetet. Jag är ju nära mitt barn och kan trösta och ge trygghet. 
 
Jag blir arg och förtvivlad över att många anser att vi inte kan ta emot människor som är i nöd. Som glömt historien, vår svenska historia när vi var på flykt och fick hjälp där på andra sidan Atlanten. Som lever gott men inte vill ha ett gäng stackars barn på flykt i sin närhet. Som tycker vi skall "hjälpa till på plats". Var då någonstans, undrar jag stilla? Där i helvetet eller? Där barn och vuxna upplever grymheter vi här i vår trygga värld inte kan föreställa oss. 
 
Men jag gråter också över hur 8 vuxna män i Sverige kan våldta och förnedra en stackars 12-årig flicka på ett fruktansvärt sätt. Ett stackars barn har fått sitt liv förstört av vuxna män. Eller den stackars 20-åriga tjejen som blev mördad av en 29-årig man, en man som i sitt korta liv redan hunnit mörda två personer utan någon anledning alls. Eller den stackars mamman som blev misshandlad av sin man och slängd nedför en klippa och dog. Samma man som i nästa skede slängde sin 9-månaders bebis över samma klippa. Listan kan göras lång med hemska saker som vuxna (svenska) män gör, men just dessa tre har det stått om i veckan i tidningen. Och jag blir jätteledsen när alla personer i mitt flöde på Facebook nu är knäpptysta, de personer som tidigare i sommar skrek: "Nu får det vara nog" eller "Hårdare straff" och ännu värre saker. De som alltid börjar "jag är inte rasist men..." och "jag är ju inte rasist för jag känner många från andra länder". Var är alla rop på dödsstraff och tvångskastrering nu? Nu är det tyst. För om man vill ha hårdare straff och allt annat man ropar om, borde det väl gälla alla nationaliteter? Det kanske är så att man faktiskt är rasist.... Och det gör mej ledsen att så många i mitt flöde i så fall är rasister. 
 
Jag blir också ledsen över allt hat som sprids. Mot alla. Hela tiden. Vuxna män som hatar och hotar 17-åriga Zara Larsson. Vuxna män med barn i samma ålder som Zara, tycker det är helt ok att sprida sin galla och hota med våldtäkt och mord. Mot en 17-årig tjej! Allvarligt talat??!! Man behöver ju inte hålla med om allt som sägs och skrivs men att hota ett barn med våldtäkt, det är väl att dra det för långt. Och alla vuxna kvinnor som sprider sitt hat på nätet. Ofta på kända människors bloggar och flöden. Den lycka Camilla Läckberg känner för sin väntade bebis och Charlotte Perellis bröllopslycka är visst dem inte förunnat. Nej, hat är vad de skall ha. 
 
Så mitt hål av sorg i magen vill liksom inte läka. Det rivs upp hela tiden av allt elände som just nu är överallt. Jag vill inte se på nyheter eller läsa tidningar längre. Jag vill inte se mer hemskheter. Aldrig förr har jag upplevt känslan av att det enda jag önskar mej är Fred på jorden! 
 
Men det finns hopp. Människor som hjälper till, som tar tag i eländet för att göra det bättre. Fler människor som sprider ringar på vattnet. Fler människor som gör skillnad. Jag gick med i Facebook-gruppen "Vi i Göteborg gör vad vi kan" och flödet svämmar över av generösa människor som vill hjälpa till. I traditionella och sociala medier uppmärksammas vuxna män som vänder sig mot näthatet mot Zara Larsson och andra utsatta kvinnor. Vuxna som visa medmänsklighet och omtanke. Som vill hjälpa de som har det svårt och som gör vad de kan för en bättre värld. Det är en sån värld jag vill ha, en sån värld jag vill att mina barn skall växa upp i. En värld med tolerans och medmänsklighet. En värld där man delar med sig och där alla får vara med. Det som alla barn lär sig på dagis. Det är dags att även vuxna lär sig detta igen. 
 
Tillsammans kan vi göra skillnad. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. (Klicka på bilderna för att komma till respektive organisations insamlingssida! )
 
Unicef 
UNHCR
 
Läkare utan gränser
 
Radiohjälpen
 
 
 
 
 

Jag gråter mycket nu....