Grattis och hurra!

Idag fyller Mr P år! Det där ångestladdade året är här, the big 40!. Vi alla har väl haft mer eller mindre ångest för detta år. Och om Mr P har haft någon ångest? Nja, det tänker jag inte berätta om. Min egen 40-årsångest minns jag inget om, men enligt Mr P hade jag visst en släng av det.... Vi köpte hus i den vevan, det kanske är ett ångesttecken?
 
Men grattis älskling på din stora dag! Jag är glad att jag kom över att jag tyckte du var för ung, där på jobbet vi jobbade på förr. Och jag kanske skall vara glad att jag hängde med till Harrys de där gångerna, så vi började prata.
 
För du är helt klart den bäste sambo och pappa man kan tänka sig! Du är den lugna när jag är allt annat än det. Du är den stabile när jag fladdrar iväg (och det gör jag ofta). Du är rolig och snäll. Du är klippan i vår familj av virrhjärnor och snurrskallar, även om du är lite virrig själv.
 
Kidsen har tänkt länge på sina presenter. Av Knasbollen fick du målvaktshandskar "För pappa får så ont i händerna när vi är ute och spelar fotboll. Jag vill inte att han skall få röda händer". Och av Knäppgöken fick du en tub med kaviar. Hon heter ju inte Knäppgöken för inte, precis. Oj, vad hon har skrattat åt sin idé. Men inte ett ord har hon sagt på hela tiden. "Jag vill ge pappa en tub kaviar för att det är det värsta han vet. Jag vill busa lite med pappa!"
 
Grattis igen på din stora dag! Vi fortsätter att fira lite i kväll. Favoriträtten serveras i kväll, vår egen skavade renskav. Extra gott när man gjort arbetet själv, eller hur. Och vem vet vad kidsen hittar på för bus!
 
 
 
I helgen blir du mer firad av resten av familjen och släkten. För en födelsedag är alltid värd att fira!
 

Höstpromenad och Kapten Haddock

Med barnen hos farmor och farfar tog jag och Mr P en promenad i vår fina skog. 7,5 km var planen. Syftet med promenaden var inte bara att njuta av vackert väder och natur, lite foton skulle också tas. 

Så vi startade med raska steg och kameran i högsta hugg. Vår skog är verkligen enastående vacker. Solen sken och vi traskade på. Ibland hittade jag en fin svamp eller så, som jag ville ha kort på (har en massa fina papper som passar till svampar att scrappa, så om jag har chans att önska motiv så får man ju passa på!). 


Ibland gick jag och pratade om något viktigt, typ om kommande helgs kalas eller nåt viktigt som inredning, och vips var Mr P borta. Då hade han hittat en liten bäck eller en svamp (utan att jag bett om det) och det enda man kunde se var en hukande figur i en buske.


Efter några kilometer blev det varmt och då kom törsten...För inte hade vi tänkt på att vi skulle bli törstiga. Och sen började magen att kurra. Det var länge sen jag var så hungrig. Och när vi sen knatade på började jag känna mej som Kapten Haddock i "Krabban med guldkrona", när han och Tintin gick igenom öknen. "Töstens rike" började jag mumla för mej själv. Som tur var fanns det blåbär kvar i skogen, så jag tryckte i mej en del. Inget av det här berättade jag självklart för Mr P, han undrar ändå alltsom oftast hur min hjärna fungerar, man behöver ju inte förvärra det liksom. 


När vi gått 6 km började båda tröttna. Jag blir alltid uttråkad efter 4 km när jag är ute och PW:ar, så 6 km är en framgång för mej. Och då orkade vi inte längre leta efter motiv utan vi bara gick. Och hela promenaden slutade i ett bra tempo, nästan i klass med ett vanligt PW-pass. 

Och nu ligger jag här i soffan. Har en massa saker jag måste göra men förtjänade lite vila efter dryga 8 km, som slutresultatet blev efter alla avstickare på jakt efter motiv. 

En lång vänskap och en stadsvandring

25 år har jag och min kompis Anna hängt i hop. 25 år! Det är en halv evighet och lite skrämmande att vi inte träffades på dagis utan på Universitets första skoldag. Självklart var vi fler som träffades då. Vi var ett stort gäng som hängde ihop mer eller mindre under dessa år. Men Anna och jag har hängt ihop sedan dess. 
 
Anna har en förkärlek till stadsvandringar. Vi har genom åren gått på en mängd olika vandringar i vår fina stad och har sett så mycket kul detaljer. Stadsvandringar är faktiskt jättekul. Så igår gick vi på stadsvandring i Olskroken/Bagaregården och den här gången ingick 2 ölstopp längs vägen. Området är extra kul för mej, som bodde där i ca 20 år. Intressant att få veta mer om mina gamla hoods. 
 
På en stadsvandring sänker alla under 50 snittåldern väsentligt och i går var det inget undantag. En tjej var yngre än oss, men annars var medelåldern säkert 70 +. Vi vandrade i Olskroken och fick höra om hyresupproret på 1800-talet, om varför Redbergsvägen heter just det (det var en man som hette Anders Rebba på 1700-talet som hade en krog uppe på det som idag är Rebergsplatsen. Vägen upp, alltså Redbergsvägen, kallades i folkmun för Rebba-liden. Det tyckte Anders var inte fint nog, så han döpte om det till Redbergsliden. På ett ungefär i alla fall), vi var i Redbergsparket och såg på utsikten, och kollade in alla gamla skolor i området. Vi kom till Halta Lottas och fick en liten lektion i vem damen i fråga var. Sen gick vi in och drack öl.
 
 
 
Väl där inne fick vi ett papper i handen och "Nu skall vi sjunga om Halta Lotta, alla 14 verserna". Då trodde jag att jag skulle smälla av. Anna var övertygad om att det var ett skämt. Men inte då. Vi, stackars chockade stadsvandrare, fick snällt ställa upp oss i ett hörn och sjunga. Inför ett fullsatt Halta Lotta, för självklart var det Quiz-kväll. Hu vad hemskt. Nog för att jag gillar överraskningar men inte den sorten. Och självklart går jag idag och sjunger "15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen. Uppå Halta Lottas krog i Göteborg".
 
 
 
Efter denna upplevelse gick vi ut i höstkvällen och vandrade ner till Bagaregården (som är uppkallat av en Bakare som var väldigt duktig, på typ 1700-talet eller så.) Hans bageri låg där Kulturhuset Bagaregården ligger idag. Därefter har det bland annat legat ett gästgiveri för det finare folket från Skår (pöblen fick gå på krogen vid Redbergsplatsen). Vi tittade på byggnader och skolor. Lite synd att det var mörkt, för det är fina hus. Och vi fick lära sig väldigt mycket om den sociala omsorg som fanns förr. Kungen byggde pensionärshus, och hus för ensamstående mödrar med barn, och änkehus.Vi lärde oss varför gatan Viloplatsen heter som det gör (jag hade trott att det skulle vara något spännande men det var helt enkelt en viloplats för de boende i husen där). Ja, vi lärde oss väldigt mycket. 
 
Vandringen avslutades med ytterligare en öl på puben Paddington. Men då var Anna och jag så fulla av kultur och historia att vi åkte hem. Mer än 3 timmars vandring orkade vi inte. Fast nu är jag lite sugen på en vandring på Östra Kyrkogården för att se alla mausolér och enormt påkostade gravar. Vilka var männen som vilar där? Det hade varit intressant att veta mer om. För på den kyrkogården har jag gått mycket när jag var mamma-ledig. 
 
Stadsvandringar är fantastiskt kul! Gå på stadsvandringar och lär er mer om stan! Så kul. Med eller utan öl. Och med, eller helst utan, en sånguppvisning. 
Visa fler inlägg