0 Läs mer >>
Nytt kanske inte är rätt ord, W har ju bott där ett tag nu. Men lite nytt är det ändå. Vi förvandlade ett trist mörkt rum till en ljust pojkrum. Den trista svarta tapeten, som W själv älskat från det vi flyttade in men som egentligen inte passade en liten grabb. (Beklagar lite suddiga foton)
 
Den hemskt fula svarta tapeten:
 
 
Sängen innan den fick nytt utseende:
 
 
Och en ny säng:
 
 
Närbild av tapeten
 
 
Och nu är mysfaktorn hög i rummet!
 
 
 
 
 
Behöver jag säga att vi har en väldigt nöjd Knasboll där hemma, som städar sitt rum ordentligt nästan varje dag. 

Nytt pojkrum

1 Läs mer >>
Idag har jag tänkt igenom de senaste veckorna sen min bror försvann från oss. Tiden har gått så fort men ändå långsamt, och samtidigt har nog ingen av oss i familjen riktigt greppat vad som hänt. Och så är det ju när någon rycks ifrån oss så plötsligt. Jag har tänkt och funderat, jag har grubblat och varit ledsen.
 
Men trots all ledsamhet idag, kan jag bara konstatera att jag är tacksam. Jag är så tacksam och känner mej så lyckligt lottad över att ha så många nära och kära, släkt och vänner, nära vänner och vänner som jag inte hört av på många år, som på ett eller annat sätt har visat mej och familjen omtanke och värme i detta mörka som hänt.
 
Och eftersom jag inte kan tacka alla var och en personligen, gör jag det här. Tack för alla hälsningar på Facebook och Instagram. Tack för snälla kommentarer här på bloggen och tack för alla fina SMS jag fått. Tack för alla telefonsamtal och alla kramar jag fått när jag träffat er. Och tack till alla ni som var med och gjorde begravningen till en fin och varm avslutning för min bror.
 
Tusen tack till er alla!
 
 

Tack!

2 Läs mer >>
I år kan det vara det sista året som kidsen tror på tomten. Så då vill jag ju att det skall bli en bra tomte. Lika bra att börja jakten nu, tänkte jag. 
 
Förra året jagades tomten fram från andra sidan ån. Det var en riktigt bra tomte, som i och för sig pratade någon konstig sorts småländska, men ändå. Barnen tyckte dock att det var konstigt att tomten hade en lösnäsa på sig, men just då köpte de villigt att det var tomten. Men när vi pratade tomte häromdagen sa den lilla knäppgöken "Hoppas att den riktiga tomten kommer i år, han som var hos oss förra året var ju bara en utklädd människa".... Så sorry Jocke, du blev genomskådad :-). 
 
 
I år har vi "den stora julen" och det innebär att kusinen också är med (den mindre kusinen pratar jag om nu. Kidsens stora kusiner är också där, men de tror inte på tomten. Man gör visst inte det när man är 12- 17 år...). Och det innebär ju att det är tre kids som skall luras, och inte fråntas barndomens tomte-skimmer. Inte än i alla fall. Den stora knasbollen är ju 8 och har nog passerat "tro-på-tomte-stadiet" men han vill ändå inte ge upp hoppet liksom. Så det vore kul att ge kidsen en sista, riktigt cool tomte-upplevelse. Undrar bara vem vi skall påtvinga detta uppdrag. "Andra-sidan-ån-tomten" krävdes det inte någon vidare övertalning (inte från mej, kanske från hans sambo, vad vet jag) men han har flytt fältet och bosatt sig inne i stan. Och inte kan man begära att en tomte, med skum småländsk dialekt, åker ändra från stan för att glädja några små kids. Nej, jag får jaga tomten på hemmaplan. Så passa er, alla som bor i närheten, nästa gång kan det vara just dej jag dyker på och frågar. En sista gång. Kanske... 

Tomtejakt

0 Läs mer >>
En stor del av min släkt är jultokig. Jag har en farbror som spelar julmusik och tvättar fönster i oktober och en kusin som julpysslar mitt i sommaren. En annan kusin går just nu runt och tittar på sina adventstakar som står på golvet och bara väntar på att sättas upp. Själv gjorde jag slag i saken och satte upp min stake i fönstret på jobbet idag. Jag menar, det är väl ändå hög tid eftersom Liseberg öppnar Jul på Liseberg den 14/11. Och efter Halloween är det liksom okej tycker jag. För när det är trist väder ute och mörkret faller, varför skall man då vänta på det mysiga bara för att "det har alltid varit så". Nej, lite revolutionär är jag allt och trotsar oskrivna regler. Så nu åker pyntet upp så smått. Mr P är måttligt förtjust i mitt juldille, så jag får ta det lite försiktigt.
 
 
Egentligen har jag planerat julen ända sedan i somras. Lite funderingar över julgodis och sånt man kan äta. Och när min bror gick bort, blev jag ännu mer julfanatiker. Som om jag tog över hans jultokighet också. Fast julplanerandet är också det som gjort att jag inte klappat ihop helt. Julen blir mer helig liksom.
 
Tro nu inte att jag är en person som alltid skall ha samma traditioner hela tiden. Det är egentligen rätt kul med nya traditioner och nya människor hela tiden. Fast årets förändring hade ju varit skön att slippa, om man säger så. Att någon väljer att fira på annan plats går inte att jämföra med när något oväntat händer, som man inte kan styra över. Så i år blir det en oväntad förändring i julfirandet, vad som händer nästa år får vi se då.
 
Men jag funderar ändå på julen hela tiden, och funderar just på om jag skall ta över brorsans grejer, han la in sill och gjorde speciella godisgrejer. Eller skall jag köra på som vanligt. Eller skall jag hitta helt nya saker att göra. Det får jag fundera lite på, medan jag går upp på vinden och tar ner adventsstakarna och utebelysningen. För det är lika bra att börja när andan faller på. Och så blir det ännu längre tid att njuta av den underbara julen!

Nu är det jul igen...

0 Läs mer >>
För att inte fastna i sorgen är det ibland bra att få lite perspektiv på livet. Det är så lätt att fastna i den sorg man upplever, oavsett om det är att man förlorat någon man älskar, att man går igenom en separation eller förlorat sitt jobb. Att prata med någon annan som upplever något jobbigt, kan göra att man orkar ta nästa steg i att gå vidare. Inte för att den personen har det värre, men man kan förstå att det är fler som har det jobbigt och har det annorlunda jobbigt.
 
Jag har en kollega och vän som är mitt perspektiv på livet. En ung kille som för några veckor sen gick igenom en avancerad hjärtoperation. Just nu återhämtar han sig hemma hos sina föräldrar och tycker att livet är mest trist och segt. Det som komplicerar det för min vän är att han är beroende av sin rullstol. Jag har aldrig egentligen tänkt på att han sitter i rullstol men nu är det så påtagligt. När jag pratar med honom får jag positiv energi och när jag klagar över tristessen kontrar han alltid med något värre, men utan att klaga. Han kan gnälla över att Hem till gården och Lilla Huset på Prärien är innehållslöst. Eller att det är samma avsnitt av Seinfeld idag igen. Aldrig att han gnäller över livet eller klagar över att han mår dåligt, inte till mej i alla fall (hans föräldrar får säkert höra en del). Vi pratade mycket innan operationen och om hans oro men inte heller då klagade han över sin situation. Visst gnäller han väldigt mycket på annat, men inte på det som betyder något.
 
Så när jag känner att mitt liv är trist och orättvist, tänker jag på min vän och får lite perspektiv på mina känslor. Ja, livet är för jäkla orättvist emellanåt, men väldigt ofta är det förbaskat bra. Det är lätt att glömma det som är bra när man går igenom något tungt. Men när jag tänker på min vän, och på alla andra som går igenom rehabilitering efter sjukdom eller liknande, inser jag att jag egentligen inte kan klaga. Varje dag finns det minst en sak som är bra, kanske är den pytteliten men något bra händer varje dag. Om man tar fasta på det istället för det som är mörkt och tungt, blir livet bättre. Och man kommer upp ur det hemska mörka hålet fortare. Det är inte lätt, men man får försöka hitta något bra varje dag. Och inte blir saknaden av min bror mindre av att jag tänker på något glatt, men saknaden blir klart mycket lättare att härda ut.
 
 

Lite perspektiv

0 Läs mer >>
Hela veckan har barnen tjatat om Halloween. Den lilla knäppgöken ville inte ens gå till dagis, för vi inte hade pyntat nånting. Och mycket pynt har vi inte heller. Men förra året hade knasbollen en Halloweenfest, så nånstans på vinden visste jag att det fanns lite pynt. Jag tänkte glatt att ICA Maxi har väl massor, men inte alls. Ett litet litet bord med Halloweenpynt, mindre än sylt-tillbehörsbordet (men halva hemavdelningen var fylld av julpynt...). Så jag fick tag i en girlang. Och så köpte vi en pumpa. Jag hade tänkt att gå "all-in" på Halloween i år men det blev inte riktigt så. Men med maschaller och lyktor tända ute, och pumpan förstås, blev det lite mysigt ändå. Och ett skelett att hänga på dörren och lite fladdermöss och spöken i spaljén satte piffen på det. Jag får köpa mer saker nästa år.
 
Barnen skulle ut och göra "bus eller godis" i området. Kusin C-den-lilla (de har en kusin C-den-stora också) var med och barnvaktade. C-den-lilla var coolt målad med ett kulhål i skallen och knäppgöken var den sötaste lilla Spindelmannen man har sett. Knasbollen var ett blodigt otäckt spöke, i en uppdaterad gammal dräkt jag sydde när han var 3 år, lite coolt att den håller fortfarande. Jag förvarnade dem om att det inte kommer att bli mycket godis, för alla är inte med på detta påhitt, speciellt inte den äldre generationen. Men de kom hem med sina pumpa-kassar helt fulla. "Till och med pensionärerna hade koll!" som knasbollen uttryckte det. Till oss kom bara ett tiotal barn, så vårt godis räckte gott.
 
 
 

Nästa Halloween måste jag nog köpa lite mer dekorationer till altanen. Och lite mer inne kanske. Och nya dräkter till kidsen. Tror nog att jag börjar gilla Halloween...

Halloween