0 Läs mer >>

I ett helt år har jag längtat och planerat. Ända sen mina scrappisar J och J var på Design in Papers Meet and Greet förra året. Vad är detta, undrar ni nog. Ni som känner mej anar nog vad det är, något med scrapbooking tänker ni. Och visst har ni rätt. En hel helg med scrappande, en hel helg med den bästa sortens nörderi. En lokal full med hundratalet lika underbart nördiga som vi är. Fatta vilken helg det skulle bli!


Jag och scrappisen S var aldrig med förra året, men som vi längtat. Och när platserna släpptes anmälde vi fyra oss på studs. Sen dess har vi planerat, längtat och funderat. Ju närmare helgen vi kommit, desto mer har vi chattat med varandra. 20-30 meddelanden om dagen kunde det bli. 

Och nu är den över. Värsta bästa nördhelgen. Som inte alls blev som jag tänkt mej, den blev om möjligt så mycket bättre (här passar det att sjunga på signaturmelodin till just Så mycket bättre: så mycket bättre när vi är tillsammans, så mycket bättre för oss allesammans, så mycket bättre för oooooooss!). 

Klockan nio hängde jag på låset till lokalen på Lindholmen i Göteborg, fick min goodiebag (jovisst fick vi en maffig sån) och letade upp min plats. Strax efter kom S (J och J var lite sena) och vi kunde börja med frukost (japp, frukost i stil med hotellfrukost dukades upp). 

Förutom Meet and greet var det också en mässa, som vi fick förtur till. Vi kollade in utbudet innan vi gick på kurs. I nåt som heter Mixed media layout. Här lärde vi oss nya tekniker (och fick även här en maffig goodiebag) och fick oss att lämna våra trygghetszoner. Skrämmande men kul. Rätt nöjd med mina alster, men vet inte riktigt om det är nåt för mej.

Vi fick smarriga luncher båda dagarna. Och fika. Och frukost även på söndagen. Så gott och mycket. Helt fantastiskt lyxigt, äta så gott och göra det jag älskar. Och som om det inte vore nog, fanns det också en bar där man kunde köpa vin! Ni fattar ju lyckan. 

Det har varit tävlingar, utlottningar och utmaningar med fantastiska priser (jäklar vad jag tävlade men inte vann jag ett smack. Inte S heller, men vi gladde oss åt J som vann en gång och den andra J som vann inte mindre än två priser). Det låter ju himla fint, men lite sur är jag allt. Nästa gång skall jag tävla ännu mer och satsa på vinst (ok, lotten avgjorde en del tävlingar men ändå). 


Men nu sitter jag här hemma, i soffan med te och Sagan om kungens återkomst på TV. Och känner mej lite tom och deppig. I ett helt år har vi längtat och nu är det över. Ett helt år till nästa gång (jo, Cissi, det måste bli en till nästa år!). Vad skall vi nu chatta om 20 gånger om dagen? Vad skall vi nu planera? En scrapresa till Utah, scrapbookingens mekka? En tur till England för en helg med nån scrapguru? Vad skall vi hitta på??? 

Det är en förbaskad tur att vi har våra vanliga härliga scrapmaror, på Scrapbook etc inne i stan. Annars hade jag nog gått under. 

22 timmars scrappande, som inte ens kändes som 10, har fått mej full av inspiration. Så kul att kolla in alla duktiga tjejers (vore kul med en och annan kille också) alster på plats och på instagram (kolla in #DiPMeetandGreet2017 så får ni se). Jag har inte tid att jobba i morgon och inte heller resten av veckan om jag tänker efter. 


Bästa helgen eller en...

0 Läs mer >>

Tänk dej att du får sjunga hur mycket du vill, hur högt du vill, applådera när du vill och jubla lite om du vill. Visst låter det underbart! Idag har jag varit på Bio Roy på sing-a-long med filmen Mamma Mia. Så jäkla kul!


En underbar måbra-film och trevliga människor, vad kan gå fel? Halsen är lite trött av allt sjungande men resten av mej är full av glädje. Snart får jag nog göra om det. 

Mamma Mia, vilken kvä...

0 Läs mer >>

Vi tog fiskebåten Falkskär från Varberg och åkte ut till havs. Av 48 passagerare var vi 11, 5 vuxna och 6 barn. Här skulle det fiskas! 

De senaste veckorna hade vi läst fångstrapporter från de olika båtarna och det var rejäla fångster. 1600 makrillar! Nån hade tröttnat på att fiska efter 130! Så vi var rejält taggade.

En timmes båtresa ut och sen började fiskandet. Kaptenen tutade en gång och alla slängde i krokarna och började fiska. Jag fick assistera knäppgöken, som knappt nådde över relingen men efter ett tag fixade hon det själv. 


Och vi fick små bebistorskar och vitlingar som slängdes i igen. Men makrillarna nappade inte.

Kapten tutade igen och då fick vi veva in reven och pausa tills vi kom till ett nytt ställe och han tutade igen. Så höll vi på i tre timmar. Det smånappade och vi drog upp en och annan makril, men några stim stötte vi inte på. Jag drog upp två makrillar samtidigt men annars var det lite ont om fisk.


Knäppgöken tröttnade efter ett tag och tog hand om den första infångade makrillen. Hon klappade den och sjöng för den så den inte skulle känna sig ensam. Sen fick den några kompisar som också fick lite kärlek. 


Den enorma fångsten som vi räknat med blev 14 fiskar, 12 makrillar, en vitling och en gråsej på 4 vuxna och 4 barn. Lagom för en grillmiddag i morgon. Kilopriset på dessa stackars firrar var väldigt högt.

Men när vi satt där på båten hem kändes det ändå väldigt lyckat. Alla fick napp och var nöjda. Och vi kände att detta måste vi göra igen. Fast då tänker vi ta en tur på 8 timmar, 5 timmar kändes lite kort faktiskt. 

Ytterligare en härlig dag på semestern 2017. 

Till havs!

1 Läs mer >>

Kommer ni ihåg 90-talsfilmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow? Som handlade om att beroende på vilken dörr hon valde blev utgången av hennes kärleksliv olika. Jag tänkte på den idag, att livet tar olika vägar beroende på vilka val man gör. 


Om inte vi hade lyssnat på min svärfar och åkt till förorten och kollat på det där huset han tjatat om, hade vi aldrig flyttat hit.

Och då hade vi inte träffat världens bästa förskollärare Kerstin, som var orsaken till att vi valde just den förskolan.

Och då hade inte Knasbollen träffat sin kompis Alex och inte hamnat i samma klass i skolan med honom.

Och då hade inte Knasbollen börjat spela innebandy i ortens innebandyklubb. 

Och då hade jag inte varit på den där matchen, för något år sedan där Alex mamma Anna "tvångsanmälde" mej till ett träningspass på vårt lokala gym.

Och då hade jag inte börjat gå på Annas pass och faktiskt tyckt det är kul. 

Så om vi inte hade lyssnat på min svärfar, den där vinterdagen för 6 år sedan, hade jag inte suttit här idag med en begynnande träningsvärk "from hell".

Alltså är det min svärfars fel att jag inte kan gå i morgon. 


Om inte om fanns

0 Läs mer >>

Min fina kusin fyller 50 i morgon. Och det skall ju firas. Han bjuder till fest i sin härliga trädgård. Det var länge sen jag var på en sån fest. Typ 10 år sen när han fyllde 40, men då var jag gravid med knasbollen, så jag räknar inte det.

Det är som sagt inte ofta jag får gå på fest numera, så tidigt bokades barnvakt (svärföräldrarna), för trots att kidsen var medbjudna bestämde jag att de inte fick följa med. Föräldrarna skall vara barnfria, så det så! Pappsen och R kommer hit i morgon och så åker vi kollektivt till festen, så alla kan ha kul.

Kidsen åkte redan i dag till barnvakterna, så Mr P och jag är barnlediga redan i kväll. Lite förfest på altanen kör vi med, för jag fixar inte förfest och fest samma dag längre.

Risken är dock att det blir som bilden, festovan som man är. Gå förresten in och kolla på fantastiska Ett päron till morsa, som sammanfattar allt om livet som småbarnsförälder. http://blogg.loppi.se/ettparontillmorsa/

I morgon är det fest

0 Läs mer >>
Igår hade vi en liten aktivitet efter jobbet. Vi gick till Sibräcka Choklad (tidigare Göteborgs Choklad och karamellfabrik) i Kronhusbodarna. Bara känslan när man går in på gården vid Kronhuset är ju fantastisk. Och sen att gå in i denna underbara butik, när man flyttas tillbaka i tiden, det är en sån härlig känsla. 
 
Vi fick först en genomgång om olika kakaosorter, hur frukterna skördas och hur bönorna kommer till oss. Under tiden fick vi äta massor av olika chokladbräck och dricka ett sött vin till. Därefter blev det tryffel-trillande. Alltså vi rullade tryffelkulor som vi sedan fick dekorera. 
 
Så dagens rekommendation är att gå till Kronhusbodarna och gå in i den underbara miljön och sup in atmosfären. Passa på nu när julmarknaden sätter igång. Själv skall jag dit och köpa fin blockchoklad och annat som behövs till årets julgodis. I år blir det fingodis här i förorten. Det är vi värda!
 
 
 
 
 
 

Choklad och vin en on...

0 Läs mer >>
25 år har jag och min kompis Anna hängt i hop. 25 år! Det är en halv evighet och lite skrämmande att vi inte träffades på dagis utan på Universitets första skoldag. Självklart var vi fler som träffades då. Vi var ett stort gäng som hängde ihop mer eller mindre under dessa år. Men Anna och jag har hängt ihop sedan dess. 
 
Anna har en förkärlek till stadsvandringar. Vi har genom åren gått på en mängd olika vandringar i vår fina stad och har sett så mycket kul detaljer. Stadsvandringar är faktiskt jättekul. Så igår gick vi på stadsvandring i Olskroken/Bagaregården och den här gången ingick 2 ölstopp längs vägen. Området är extra kul för mej, som bodde där i ca 20 år. Intressant att få veta mer om mina gamla hoods. 
 
På en stadsvandring sänker alla under 50 snittåldern väsentligt och i går var det inget undantag. En tjej var yngre än oss, men annars var medelåldern säkert 70 +. Vi vandrade i Olskroken och fick höra om hyresupproret på 1800-talet, om varför Redbergsvägen heter just det (det var en man som hette Anders Rebba på 1700-talet som hade en krog uppe på det som idag är Rebergsplatsen. Vägen upp, alltså Redbergsvägen, kallades i folkmun för Rebba-liden. Det tyckte Anders var inte fint nog, så han döpte om det till Redbergsliden. På ett ungefär i alla fall), vi var i Redbergsparket och såg på utsikten, och kollade in alla gamla skolor i området. Vi kom till Halta Lottas och fick en liten lektion i vem damen i fråga var. Sen gick vi in och drack öl.
 
 
 
Väl där inne fick vi ett papper i handen och "Nu skall vi sjunga om Halta Lotta, alla 14 verserna". Då trodde jag att jag skulle smälla av. Anna var övertygad om att det var ett skämt. Men inte då. Vi, stackars chockade stadsvandrare, fick snällt ställa upp oss i ett hörn och sjunga. Inför ett fullsatt Halta Lotta, för självklart var det Quiz-kväll. Hu vad hemskt. Nog för att jag gillar överraskningar men inte den sorten. Och självklart går jag idag och sjunger "15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen. Uppå Halta Lottas krog i Göteborg".
 
 
 
Efter denna upplevelse gick vi ut i höstkvällen och vandrade ner till Bagaregården (som är uppkallat av en Bakare som var väldigt duktig, på typ 1700-talet eller så.) Hans bageri låg där Kulturhuset Bagaregården ligger idag. Därefter har det bland annat legat ett gästgiveri för det finare folket från Skår (pöblen fick gå på krogen vid Redbergsplatsen). Vi tittade på byggnader och skolor. Lite synd att det var mörkt, för det är fina hus. Och vi fick lära sig väldigt mycket om den sociala omsorg som fanns förr. Kungen byggde pensionärshus, och hus för ensamstående mödrar med barn, och änkehus.Vi lärde oss varför gatan Viloplatsen heter som det gör (jag hade trott att det skulle vara något spännande men det var helt enkelt en viloplats för de boende i husen där). Ja, vi lärde oss väldigt mycket. 
 
Vandringen avslutades med ytterligare en öl på puben Paddington. Men då var Anna och jag så fulla av kultur och historia att vi åkte hem. Mer än 3 timmars vandring orkade vi inte. Fast nu är jag lite sugen på en vandring på Östra Kyrkogården för att se alla mausolér och enormt påkostade gravar. Vilka var männen som vilar där? Det hade varit intressant att veta mer om. För på den kyrkogården har jag gått mycket när jag var mamma-ledig. 
 
Stadsvandringar är fantastiskt kul! Gå på stadsvandringar och lär er mer om stan! Så kul. Med eller utan öl. Och med, eller helst utan, en sånguppvisning. 

En lång vänskap och e...

0 Läs mer >>
Den lilla knäppgöken fyllde 6 år i mars, men eftersom påsk och en hemskans massa andra kalas kommer samtidigt, bestämde vi oss för att skjuta på barnkalaset. Knäppgöken kom då på att hon minsann ville ha disco och då helst en Mellofest. Så då fick det bli en Mellofest samma dag som Eurovision-finalen, som en liten förfest för de små kidsen (som troligen ändå skulle sova när finalen satt igång).
 
Knäppgöken började genast att skriva en lista över alla kompisar som skulle bjudas. Det blev en lång lista. 26 barn var önskelistan och för varje dag växte den. Förhandlingarna startade och till slut fick det bli 18 barn som skulle bjudas. Alla -09:or på dagisavdelningen, en och annan -10:a, några småsyskon till 09-orna, granntjejerna och två kompisar till knasbollen (den ena kompisen "för han är så snygg, mamma, han är snyggare än både Eric Saade och Måns Zelmerlöv" och den andra kompisen "han är den roligaste i hela världen, han måste komma!".).
 
Kalasplanerande går jag igång på. Jag älskar temafester och planerar hej vilt. Tur att Mr P lugnar ner mej.
- Vi måste ha en ljudanläggning och en ljusanläggning!
- Nej, sa Mr P, vi pratar om dagisungar på ett 2-timmarskalas.
- Ok, sa jag, men en rökmaskin bara måste vi ha! Det finns billiga på BR!
- Nej, sa Mr P.
- Men hallå! En bubbelmaskin är ju helt underbart. Och den kan vi ju ha nytta av även efter kalaset!
- Nej, sluta nu, sa Mr P.
- Så då får jag väl tänka om, muttrade jag lite surt.
 
Vi bestämde att själva discot skulle vara inne i knasbollens rum. Dels för att det är stort, det är svarta rullgardiner där och han behöver inte bekymra sig så mycket om att småkillarna pillar på alla hans saker. Smart tänkt där, kände jag. Jag lånade en discolampa av min kära kollega och köpte två billiga på rea. Tre discolampor i hans rum blev alldeles perfekt. Av en annan kollega lånade jag högtalare till surfplattan, så det blev lite tryck i musiken. Vi lånade också in Mr Ps syster, B-svägerskan, som fotograf och det är hon som tagit alla fotona här. Det är lite lyxigt och kul att ha en egen fotograf på kalaset.
 
En Mellofest måste ju köra hårt med Mellolåtarna. Så jag gjorde en lista över alla mellolåtar som är bra. Men när jag spelade upp listan för mina kids, fick jag radera alla godingar som Carola, Charlotte Perelli och andra låtar som vi tycker är Mellolåtar. Det fick bli kidsens favoriter från de tre senaste årens mello. Och Diggilo Diggiley, som knäppgöken älskar. Och eftersom Måns gick till final hade vi Måns-hattar och flaggor, som jag hittade hos Kreativa Karin.
 
 
Eftersom det bjöds en massa kids bestämde vi för att vi kör godis- och kakbuffé och ingen mat. Lite kontroversiellt kanske men ungarna älskar det. Och kalas är till för ungar och inte föräldrar tycker jag. Hade nån unge velat ha en korv, hade vi haft det också. Självservering av saft och små pappersskålar att ta godis i och vips hade vi en hel hög nöjda kids.
 
 
Glasstårta av den enklaste sorten fick det bli - två byttor glass trycktes ut i en form (som upp och ned blev som en kjol) ner med vår tårtdocka och på med strössel. Lite överbliven marsipan fick bli en topp till dockan och vips var den en tårta som såg mer avancerad ut än vad den var.
 
En av småkillarna vägrade äta glassen "För du förstår, att jag tycker verkligen inte om Barbie". "Fast, det är vanlig glass med en docka på bara", "Jaha, jo men då kan jag äta. "
 
 
Vädret var toppen och de flesta kidsen var ute under hela kalaset. Många tillbringade tiden i vårt klätterträd. Några dansade, några lekte och några satt i soffan intill godisbordet och åt godis hela tiden ("Va! Får man äta tills det tar slut??!). Kort sagt, ett lyckat kalas för kidsen. Och jag tror nog att den enda föräldern som behövde stanna också var lite nöjd. Vuxenfika vid köksbordet och obegränsat med chokladbollar, får väl vilken vuxen som helst att vara nöjd. Sen att hon fick vara safthjälpare, var nog inget betungande.
 
 
Jag gillar kalas där man faktiskt har fokus på att det är kidsen som skall ha kul, inte att föräldrarnas bild av ett lyckat kalas får råda. 6-åringar är fullständigt nöjda med godisbuffé (vi hade chips, popcorn, chokladbollar, kanelgifflar och kex), frilek och kanske lite disco i ett hörn. Mer behöver inte de för att det skall vara ett lyckat kalas. Man kan låna ihop prylar och man kan faktiskt stå ut med ett kaos i två timmar, och ha kalaset hemma. Sen behöver man inte bjuda 18 ungar, som vi gjorde, men varför inte, det är kul att träffa alla kompisar och att se alla ungar ha det kul. Och man behöver inte heller ha kalaset precis när barnet fyller år, vi väntade i nästan två månader för att ta kalaset på våren, så att man kunde vara ute. Knasbollens kalas hade vi drygt tre månader senare.
 
Det är så kul med barnkalas, att jag nog får ägna ett annat inlägg om alla mina idéer och kanske inspirerar det någon. Avdramatisera hela skiten, tänker jag. Kalas skall vara kul för alla!

Mellofesten 2015

0 Läs mer >>
Vissa dagar känner man sig lite gammal. Som när ens minsta barn skall börja skolan. Japp, den lilla knäppgöken börjar förskoleklass till hösten. Och knasbollen börjar 3:an! Det är inte klokt. Hur gick det till? Visst, jag har kompisar vars barn flyttat hemifrån och en kompis skall till och med bli farmor. Det är gammalt. Men ändå inte när man känner personen i fråga, för hon är yngre än vad jag är (både till kropp och själ höll jag på att säga). Eller en annan kompis, vars man nyss blivit pensionär. Visserligen gick han lite tidigare, men ändå. Att vara gift med en pensionär är gammalt, när hon är bara några år äldre än mej. Men ändå inte när man känner henne också. 
 
Jag är alltså omgiven av personer som enligt "pappret" borde vara jättegamla men i verkligheten inte är det alls. Och där är jag med en liten plutt som inte längre är en liten plutt. Så jag kanske inte skall känna mej gammal. Kanske skall göra som mina båda kompisar som njuter av livet och att barnen är stora. Ok, det är ju lite skillnad på en 6-åring och en 21-åring.... Men man kanske inte skall fastna i "jag är gammal"-träsket, när det kunde varit mycket värre - jag kunde ju varit jättegammal.  
 
I alla fall skall knäppgöken nu börja förskoleklass. Hon är pirrig, har ibland svårt att sova och längtar något så kopiöst till skolan. Hon läser och skriver för fullt och börjar förstå matten. Allt som knasbollen lär sig måste hon också lära sig. Hon hittar på läxor och skriver små brev. Och hon längtar efter att lära känna nya kompisar.  Klassindelningarna är klara och vi är riktigt nöjda. Mest nöjd hade jag varit om alla hennes kompisar från dagis kunde hamna i samma klass. Det hade ju varit toppen! Alla underbara barn och supertrevliga föräldrar. Några tappas väl bort men många hoppas jag finns kvar i knäppgökens värld (och min eftersom jag är lite egoistisk). Och vi hade turen att hamna i samma spår som knasbollen, så vi får samma förskolefröknar som han haft, det var det bästa vi kunde får känner vi. 
 
Inför skolstarten har dagispedagogerna intervjuat alla 6-åringar om förväntningar, kompisar mm. Och om det är något speciellt som barnen vill att skolan skall veta om dem. På detta svarade knäppgöken: "Att jag är jätterolig. Och att jag kan få lockigt hår!". Visst är det viktiga saker som skolan behöver veta. Så jag bjuder på en bild med knäppisen med just lockigt hår, som avslutning på ett väldigt rörigt inlägg.
 
 
 
 

Jag är jätterolig och...

0 Läs mer >>
När jag flyttade in till stan, i mitten av 1990-talet, flyttade jag till Lunden. Och då började jag köpa fisk i fiskbodarna nere i Olskroken. Av samma fiskarbod som min mormor också handlade i förr i världen. Där fortsatte jag att handla i alla år vi bodde i stan, av samma fiskhandlare och rätt ofta - fisktokig som jag är. Då får man ju en trevlig relation med sin fiskhandlare.
 
Så när knasbollen kom till världen hade vi flyttat ner till Olskroken och vi var ofta där och handlade. Knasbollen och fiskhandlaren utvecklade en vänskap, från det att ungen kunde sitta upp och äta. Han fick räkor, fiskbiffar och annat smarrigt att tugga på där i vagnen. Och den här vänskapen höll i sig genom åren. Varje gång vi kom förbi stannade Fiskar-Kent upp verksamheten och hälsade extra mycket på Knasbollen och Knasbollen var stolt som en tupp. Han visade upp sina pinnar på väg hem från dagis och ibland pärlade han armband till Fiskar-Kents syster Marie-Louise, som också jobbar där. Knasbollen kallade länge Fiskar-Kent för sin bästa kompis.
 
När vi flyttade från stan kom vi dit alltmer sällan. Tyvärr, för jag saknar den fina fisken och Knasbollen sin kompis. Idag skulle kidsen sova hos R och morfar, som bor nere i Olskroken, och då passade vi på att gå förbi och hälsa på. Jag hade förberett knasbollen på att Fiskar-Kent kanske inte känner igen honom, det är mer än ett år sen vi var där sist. Men knasbollen gick fortare än jag och knäppgöken för att komma fram till fiskarboden. Och tro det eller ej, Fiskar-Kent (och Marie-Louise) kände igen knasbollen och stannade upp "Titta vi har storfrämmande" och det var precis som om vi var där förra veckan. Knasbollen var lycklig och knäppgöken pratade på. Räkor fick vi att äta och fisk köptes. Alla var nöjda och glada. Fiskar-Kent och Marie-Louise fick höra att det faktiskt var knasbollens önskan att gå dit och hälsa på.
 
Tänk vilken grej det är för en liten kille på drygt 8 år, att bli ihågkommen och uppmärksammad på ett sånt här sätt. Och tänk vilket intryck ungen måste ha gjort på två personer som dagligen möter mängder av människor, men ändå känner de igen honom efter så här lång tid. Tänk om många fler vuxna kunde uppmärksamma småkillar och tjejer på ett sånt här sätt, vad det skulle göra för dessa små människor. Jag hoppas att den lilla vänskapen mellan dessa två fisktokiga människor fortsätter länge till. Och för mej är faktiskt Fiskar-Kent och Marie-Louise hjältar, som visar som omtänksamhet och uppmärksamhet för en liten kille.
 
 
 

En gammal vänskap

0 Läs mer >>
Idag tänkte jag fira en alldeles speciell person här på bloggen, nämligen mej själv! Jag har namnsdag idag och inte en jäkel har grattat mej (om jag inte påmint dem förstås). Nu firar vi ju inte namnsdagar i min familj, men lite surt är det....
 
 
Fast när jag nu ändå håller på att grattar enastående personer, vill jag passa på att gratta en annan speciell person. En person som faktiskt fyller år idag. En person som står mej väldigt nära och som alltid finns där för mej när jag behöver. Trots att jag är urdålig på att höra av mej, finns hon alltid där. En trygg, glad, rolig, mysig, lite galen, varm och modig person.
 
Grattis på födelsedagen min älskade kusin Monica!!!!!
 
Min kusin Monica är som ni förstår, en fantastisk person. Hon reser till Indien alldeles ensam, och till Israel. Nu åker hon snart till Nya Zeeland. Hon utbildar sig till kock och blir en jäkligt duktig kock. Hon tävlar i Ostron-SM och krossar allt motstånd. Hon har jobbat på båtar och på slott men är numera äntligen tillbaka i Göteborg. Ok, hon jobbar i Trollhättan men det är ju på rätt sida landet i alla fall.
 
Tillsammans med sina syskon ger de mej en trygghet som är få förunnat, som mina extra syskon. De är personer som det räcker att jag tänker på, så blir jag glad. Jag vet att de bara finns ett samtal bort och det har hjälpt mej mycket under denna pissiga höst.
 
Så jag hoppas att du blivit riktigt firad idag, Monica, för det är du värd! Älskar dej!!

Dagens grattis!

1 Läs mer >>
Idag har jag tänkt igenom de senaste veckorna sen min bror försvann från oss. Tiden har gått så fort men ändå långsamt, och samtidigt har nog ingen av oss i familjen riktigt greppat vad som hänt. Och så är det ju när någon rycks ifrån oss så plötsligt. Jag har tänkt och funderat, jag har grubblat och varit ledsen.
 
Men trots all ledsamhet idag, kan jag bara konstatera att jag är tacksam. Jag är så tacksam och känner mej så lyckligt lottad över att ha så många nära och kära, släkt och vänner, nära vänner och vänner som jag inte hört av på många år, som på ett eller annat sätt har visat mej och familjen omtanke och värme i detta mörka som hänt.
 
Och eftersom jag inte kan tacka alla var och en personligen, gör jag det här. Tack för alla hälsningar på Facebook och Instagram. Tack för snälla kommentarer här på bloggen och tack för alla fina SMS jag fått. Tack för alla telefonsamtal och alla kramar jag fått när jag träffat er. Och tack till alla ni som var med och gjorde begravningen till en fin och varm avslutning för min bror.
 
Tusen tack till er alla!
 
 

Tack!