1 Läs mer >>

Kommer ni ihåg 90-talsfilmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow? Som handlade om att beroende på vilken dörr hon valde blev utgången av hennes kärleksliv olika. Jag tänkte på den idag, att livet tar olika vägar beroende på vilka val man gör. 


Om inte vi hade lyssnat på min svärfar och åkt till förorten och kollat på det där huset han tjatat om, hade vi aldrig flyttat hit.

Och då hade vi inte träffat världens bästa förskollärare Kerstin, som var orsaken till att vi valde just den förskolan.

Och då hade inte Knasbollen träffat sin kompis Alex och inte hamnat i samma klass i skolan med honom.

Och då hade inte Knasbollen börjat spela innebandy i ortens innebandyklubb. 

Och då hade jag inte varit på den där matchen, för något år sedan där Alex mamma Anna "tvångsanmälde" mej till ett träningspass på vårt lokala gym.

Och då hade jag inte börjat gå på Annas pass och faktiskt tyckt det är kul. 

Så om vi inte hade lyssnat på min svärfar, den där vinterdagen för 6 år sedan, hade jag inte suttit här idag med en begynnande träningsvärk "from hell".

Alltså är det min svärfars fel att jag inte kan gå i morgon. 


Om inte om fanns

0 Läs mer >>

Min fina kusin fyller 50 i morgon. Och det skall ju firas. Han bjuder till fest i sin härliga trädgård. Det var länge sen jag var på en sån fest. Typ 10 år sen när han fyllde 40, men då var jag gravid med knasbollen, så jag räknar inte det.

Det är som sagt inte ofta jag får gå på fest numera, så tidigt bokades barnvakt (svärföräldrarna), för trots att kidsen var medbjudna bestämde jag att de inte fick följa med. Föräldrarna skall vara barnfria, så det så! Pappsen och R kommer hit i morgon och så åker vi kollektivt till festen, så alla kan ha kul.

Kidsen åkte redan i dag till barnvakterna, så Mr P och jag är barnlediga redan i kväll. Lite förfest på altanen kör vi med, för jag fixar inte förfest och fest samma dag längre.

Risken är dock att det blir som bilden, festovan som man är. Gå förresten in och kolla på fantastiska Ett päron till morsa, som sammanfattar allt om livet som småbarnsförälder. http://blogg.loppi.se/ettparontillmorsa/

I morgon är det fest

0 Läs mer >>
Igår hade vi en liten aktivitet efter jobbet. Vi gick till Sibräcka Choklad (tidigare Göteborgs Choklad och karamellfabrik) i Kronhusbodarna. Bara känslan när man går in på gården vid Kronhuset är ju fantastisk. Och sen att gå in i denna underbara butik, när man flyttas tillbaka i tiden, det är en sån härlig känsla. 
 
Vi fick först en genomgång om olika kakaosorter, hur frukterna skördas och hur bönorna kommer till oss. Under tiden fick vi äta massor av olika chokladbräck och dricka ett sött vin till. Därefter blev det tryffel-trillande. Alltså vi rullade tryffelkulor som vi sedan fick dekorera. 
 
Så dagens rekommendation är att gå till Kronhusbodarna och gå in i den underbara miljön och sup in atmosfären. Passa på nu när julmarknaden sätter igång. Själv skall jag dit och köpa fin blockchoklad och annat som behövs till årets julgodis. I år blir det fingodis här i förorten. Det är vi värda!
 
 
 
 
 
 

Choklad och vin en...

0 Läs mer >>
25 år har jag och min kompis Anna hängt i hop. 25 år! Det är en halv evighet och lite skrämmande att vi inte träffades på dagis utan på Universitets första skoldag. Självklart var vi fler som träffades då. Vi var ett stort gäng som hängde ihop mer eller mindre under dessa år. Men Anna och jag har hängt ihop sedan dess. 
 
Anna har en förkärlek till stadsvandringar. Vi har genom åren gått på en mängd olika vandringar i vår fina stad och har sett så mycket kul detaljer. Stadsvandringar är faktiskt jättekul. Så igår gick vi på stadsvandring i Olskroken/Bagaregården och den här gången ingick 2 ölstopp längs vägen. Området är extra kul för mej, som bodde där i ca 20 år. Intressant att få veta mer om mina gamla hoods. 
 
På en stadsvandring sänker alla under 50 snittåldern väsentligt och i går var det inget undantag. En tjej var yngre än oss, men annars var medelåldern säkert 70 +. Vi vandrade i Olskroken och fick höra om hyresupproret på 1800-talet, om varför Redbergsvägen heter just det (det var en man som hette Anders Rebba på 1700-talet som hade en krog uppe på det som idag är Rebergsplatsen. Vägen upp, alltså Redbergsvägen, kallades i folkmun för Rebba-liden. Det tyckte Anders var inte fint nog, så han döpte om det till Redbergsliden. På ett ungefär i alla fall), vi var i Redbergsparket och såg på utsikten, och kollade in alla gamla skolor i området. Vi kom till Halta Lottas och fick en liten lektion i vem damen i fråga var. Sen gick vi in och drack öl.
 
 
 
Väl där inne fick vi ett papper i handen och "Nu skall vi sjunga om Halta Lotta, alla 14 verserna". Då trodde jag att jag skulle smälla av. Anna var övertygad om att det var ett skämt. Men inte då. Vi, stackars chockade stadsvandrare, fick snällt ställa upp oss i ett hörn och sjunga. Inför ett fullsatt Halta Lotta, för självklart var det Quiz-kväll. Hu vad hemskt. Nog för att jag gillar överraskningar men inte den sorten. Och självklart går jag idag och sjunger "15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen, 15 öre kostar supen. Uppå Halta Lottas krog i Göteborg".
 
 
 
Efter denna upplevelse gick vi ut i höstkvällen och vandrade ner till Bagaregården (som är uppkallat av en Bakare som var väldigt duktig, på typ 1700-talet eller så.) Hans bageri låg där Kulturhuset Bagaregården ligger idag. Därefter har det bland annat legat ett gästgiveri för det finare folket från Skår (pöblen fick gå på krogen vid Redbergsplatsen). Vi tittade på byggnader och skolor. Lite synd att det var mörkt, för det är fina hus. Och vi fick lära sig väldigt mycket om den sociala omsorg som fanns förr. Kungen byggde pensionärshus, och hus för ensamstående mödrar med barn, och änkehus.Vi lärde oss varför gatan Viloplatsen heter som det gör (jag hade trott att det skulle vara något spännande men det var helt enkelt en viloplats för de boende i husen där). Ja, vi lärde oss väldigt mycket. 
 
Vandringen avslutades med ytterligare en öl på puben Paddington. Men då var Anna och jag så fulla av kultur och historia att vi åkte hem. Mer än 3 timmars vandring orkade vi inte. Fast nu är jag lite sugen på en vandring på Östra Kyrkogården för att se alla mausolér och enormt påkostade gravar. Vilka var männen som vilar där? Det hade varit intressant att veta mer om. För på den kyrkogården har jag gått mycket när jag var mamma-ledig. 
 
Stadsvandringar är fantastiskt kul! Gå på stadsvandringar och lär er mer om stan! Så kul. Med eller utan öl. Och med, eller helst utan, en sånguppvisning. 

En lång vänskap oc...

0 Läs mer >>
Den lilla knäppgöken fyllde 6 år i mars, men eftersom påsk och en hemskans massa andra kalas kommer samtidigt, bestämde vi oss för att skjuta på barnkalaset. Knäppgöken kom då på att hon minsann ville ha disco och då helst en Mellofest. Så då fick det bli en Mellofest samma dag som Eurovision-finalen, som en liten förfest för de små kidsen (som troligen ändå skulle sova när finalen satt igång).
 
Knäppgöken började genast att skriva en lista över alla kompisar som skulle bjudas. Det blev en lång lista. 26 barn var önskelistan och för varje dag växte den. Förhandlingarna startade och till slut fick det bli 18 barn som skulle bjudas. Alla -09:or på dagisavdelningen, en och annan -10:a, några småsyskon till 09-orna, granntjejerna och två kompisar till knasbollen (den ena kompisen "för han är så snygg, mamma, han är snyggare än både Eric Saade och Måns Zelmerlöv" och den andra kompisen "han är den roligaste i hela världen, han måste komma!".).
 
Kalasplanerande går jag igång på. Jag älskar temafester och planerar hej vilt. Tur att Mr P lugnar ner mej.
- Vi måste ha en ljudanläggning och en ljusanläggning!
- Nej, sa Mr P, vi pratar om dagisungar på ett 2-timmarskalas.
- Ok, sa jag, men en rökmaskin bara måste vi ha! Det finns billiga på BR!
- Nej, sa Mr P.
- Men hallå! En bubbelmaskin är ju helt underbart. Och den kan vi ju ha nytta av även efter kalaset!
- Nej, sluta nu, sa Mr P.
- Så då får jag väl tänka om, muttrade jag lite surt.
 
Vi bestämde att själva discot skulle vara inne i knasbollens rum. Dels för att det är stort, det är svarta rullgardiner där och han behöver inte bekymra sig så mycket om att småkillarna pillar på alla hans saker. Smart tänkt där, kände jag. Jag lånade en discolampa av min kära kollega och köpte två billiga på rea. Tre discolampor i hans rum blev alldeles perfekt. Av en annan kollega lånade jag högtalare till surfplattan, så det blev lite tryck i musiken. Vi lånade också in Mr Ps syster, B-svägerskan, som fotograf och det är hon som tagit alla fotona här. Det är lite lyxigt och kul att ha en egen fotograf på kalaset.
 
En Mellofest måste ju köra hårt med Mellolåtarna. Så jag gjorde en lista över alla mellolåtar som är bra. Men när jag spelade upp listan för mina kids, fick jag radera alla godingar som Carola, Charlotte Perelli och andra låtar som vi tycker är Mellolåtar. Det fick bli kidsens favoriter från de tre senaste årens mello. Och Diggilo Diggiley, som knäppgöken älskar. Och eftersom Måns gick till final hade vi Måns-hattar och flaggor, som jag hittade hos Kreativa Karin.
 
 
Eftersom det bjöds en massa kids bestämde vi för att vi kör godis- och kakbuffé och ingen mat. Lite kontroversiellt kanske men ungarna älskar det. Och kalas är till för ungar och inte föräldrar tycker jag. Hade nån unge velat ha en korv, hade vi haft det också. Självservering av saft och små pappersskålar att ta godis i och vips hade vi en hel hög nöjda kids.
 
 
Glasstårta av den enklaste sorten fick det bli - två byttor glass trycktes ut i en form (som upp och ned blev som en kjol) ner med vår tårtdocka och på med strössel. Lite överbliven marsipan fick bli en topp till dockan och vips var den en tårta som såg mer avancerad ut än vad den var.
 
En av småkillarna vägrade äta glassen "För du förstår, att jag tycker verkligen inte om Barbie". "Fast, det är vanlig glass med en docka på bara", "Jaha, jo men då kan jag äta. "
 
 
Vädret var toppen och de flesta kidsen var ute under hela kalaset. Många tillbringade tiden i vårt klätterträd. Några dansade, några lekte och några satt i soffan intill godisbordet och åt godis hela tiden ("Va! Får man äta tills det tar slut??!). Kort sagt, ett lyckat kalas för kidsen. Och jag tror nog att den enda föräldern som behövde stanna också var lite nöjd. Vuxenfika vid köksbordet och obegränsat med chokladbollar, får väl vilken vuxen som helst att vara nöjd. Sen att hon fick vara safthjälpare, var nog inget betungande.
 
 
Jag gillar kalas där man faktiskt har fokus på att det är kidsen som skall ha kul, inte att föräldrarnas bild av ett lyckat kalas får råda. 6-åringar är fullständigt nöjda med godisbuffé (vi hade chips, popcorn, chokladbollar, kanelgifflar och kex), frilek och kanske lite disco i ett hörn. Mer behöver inte de för att det skall vara ett lyckat kalas. Man kan låna ihop prylar och man kan faktiskt stå ut med ett kaos i två timmar, och ha kalaset hemma. Sen behöver man inte bjuda 18 ungar, som vi gjorde, men varför inte, det är kul att träffa alla kompisar och att se alla ungar ha det kul. Och man behöver inte heller ha kalaset precis när barnet fyller år, vi väntade i nästan två månader för att ta kalaset på våren, så att man kunde vara ute. Knasbollens kalas hade vi drygt tre månader senare.
 
Det är så kul med barnkalas, att jag nog får ägna ett annat inlägg om alla mina idéer och kanske inspirerar det någon. Avdramatisera hela skiten, tänker jag. Kalas skall vara kul för alla!

Mellofesten 2015

0 Läs mer >>
Vissa dagar känner man sig lite gammal. Som när ens minsta barn skall börja skolan. Japp, den lilla knäppgöken börjar förskoleklass till hösten. Och knasbollen börjar 3:an! Det är inte klokt. Hur gick det till? Visst, jag har kompisar vars barn flyttat hemifrån och en kompis skall till och med bli farmor. Det är gammalt. Men ändå inte när man känner personen i fråga, för hon är yngre än vad jag är (både till kropp och själ höll jag på att säga). Eller en annan kompis, vars man nyss blivit pensionär. Visserligen gick han lite tidigare, men ändå. Att vara gift med en pensionär är gammalt, när hon är bara några år äldre än mej. Men ändå inte när man känner henne också. 
 
Jag är alltså omgiven av personer som enligt "pappret" borde vara jättegamla men i verkligheten inte är det alls. Och där är jag med en liten plutt som inte längre är en liten plutt. Så jag kanske inte skall känna mej gammal. Kanske skall göra som mina båda kompisar som njuter av livet och att barnen är stora. Ok, det är ju lite skillnad på en 6-åring och en 21-åring.... Men man kanske inte skall fastna i "jag är gammal"-träsket, när det kunde varit mycket värre - jag kunde ju varit jättegammal.  
 
I alla fall skall knäppgöken nu börja förskoleklass. Hon är pirrig, har ibland svårt att sova och längtar något så kopiöst till skolan. Hon läser och skriver för fullt och börjar förstå matten. Allt som knasbollen lär sig måste hon också lära sig. Hon hittar på läxor och skriver små brev. Och hon längtar efter att lära känna nya kompisar.  Klassindelningarna är klara och vi är riktigt nöjda. Mest nöjd hade jag varit om alla hennes kompisar från dagis kunde hamna i samma klass. Det hade ju varit toppen! Alla underbara barn och supertrevliga föräldrar. Några tappas väl bort men många hoppas jag finns kvar i knäppgökens värld (och min eftersom jag är lite egoistisk). Och vi hade turen att hamna i samma spår som knasbollen, så vi får samma förskolefröknar som han haft, det var det bästa vi kunde får känner vi. 
 
Inför skolstarten har dagispedagogerna intervjuat alla 6-åringar om förväntningar, kompisar mm. Och om det är något speciellt som barnen vill att skolan skall veta om dem. På detta svarade knäppgöken: "Att jag är jätterolig. Och att jag kan få lockigt hår!". Visst är det viktiga saker som skolan behöver veta. Så jag bjuder på en bild med knäppisen med just lockigt hår, som avslutning på ett väldigt rörigt inlägg.
 
 
 
 

Jag är jätterolig ...

0 Läs mer >>
När jag flyttade in till stan, i mitten av 1990-talet, flyttade jag till Lunden. Och då började jag köpa fisk i fiskbodarna nere i Olskroken. Av samma fiskarbod som min mormor också handlade i förr i världen. Där fortsatte jag att handla i alla år vi bodde i stan, av samma fiskhandlare och rätt ofta - fisktokig som jag är. Då får man ju en trevlig relation med sin fiskhandlare.
 
Så när knasbollen kom till världen hade vi flyttat ner till Olskroken och vi var ofta där och handlade. Knasbollen och fiskhandlaren utvecklade en vänskap, från det att ungen kunde sitta upp och äta. Han fick räkor, fiskbiffar och annat smarrigt att tugga på där i vagnen. Och den här vänskapen höll i sig genom åren. Varje gång vi kom förbi stannade Fiskar-Kent upp verksamheten och hälsade extra mycket på Knasbollen och Knasbollen var stolt som en tupp. Han visade upp sina pinnar på väg hem från dagis och ibland pärlade han armband till Fiskar-Kents syster Marie-Louise, som också jobbar där. Knasbollen kallade länge Fiskar-Kent för sin bästa kompis.
 
När vi flyttade från stan kom vi dit alltmer sällan. Tyvärr, för jag saknar den fina fisken och Knasbollen sin kompis. Idag skulle kidsen sova hos R och morfar, som bor nere i Olskroken, och då passade vi på att gå förbi och hälsa på. Jag hade förberett knasbollen på att Fiskar-Kent kanske inte känner igen honom, det är mer än ett år sen vi var där sist. Men knasbollen gick fortare än jag och knäppgöken för att komma fram till fiskarboden. Och tro det eller ej, Fiskar-Kent (och Marie-Louise) kände igen knasbollen och stannade upp "Titta vi har storfrämmande" och det var precis som om vi var där förra veckan. Knasbollen var lycklig och knäppgöken pratade på. Räkor fick vi att äta och fisk köptes. Alla var nöjda och glada. Fiskar-Kent och Marie-Louise fick höra att det faktiskt var knasbollens önskan att gå dit och hälsa på.
 
Tänk vilken grej det är för en liten kille på drygt 8 år, att bli ihågkommen och uppmärksammad på ett sånt här sätt. Och tänk vilket intryck ungen måste ha gjort på två personer som dagligen möter mängder av människor, men ändå känner de igen honom efter så här lång tid. Tänk om många fler vuxna kunde uppmärksamma småkillar och tjejer på ett sånt här sätt, vad det skulle göra för dessa små människor. Jag hoppas att den lilla vänskapen mellan dessa två fisktokiga människor fortsätter länge till. Och för mej är faktiskt Fiskar-Kent och Marie-Louise hjältar, som visar som omtänksamhet och uppmärksamhet för en liten kille.
 
 
 

En gammal vänskap

0 Läs mer >>
Idag tänkte jag fira en alldeles speciell person här på bloggen, nämligen mej själv! Jag har namnsdag idag och inte en jäkel har grattat mej (om jag inte påmint dem förstås). Nu firar vi ju inte namnsdagar i min familj, men lite surt är det....
 
 
Fast när jag nu ändå håller på att grattar enastående personer, vill jag passa på att gratta en annan speciell person. En person som faktiskt fyller år idag. En person som står mej väldigt nära och som alltid finns där för mej när jag behöver. Trots att jag är urdålig på att höra av mej, finns hon alltid där. En trygg, glad, rolig, mysig, lite galen, varm och modig person.
 
Grattis på födelsedagen min älskade kusin Monica!!!!!
 
Min kusin Monica är som ni förstår, en fantastisk person. Hon reser till Indien alldeles ensam, och till Israel. Nu åker hon snart till Nya Zeeland. Hon utbildar sig till kock och blir en jäkligt duktig kock. Hon tävlar i Ostron-SM och krossar allt motstånd. Hon har jobbat på båtar och på slott men är numera äntligen tillbaka i Göteborg. Ok, hon jobbar i Trollhättan men det är ju på rätt sida landet i alla fall.
 
Tillsammans med sina syskon ger de mej en trygghet som är få förunnat, som mina extra syskon. De är personer som det räcker att jag tänker på, så blir jag glad. Jag vet att de bara finns ett samtal bort och det har hjälpt mej mycket under denna pissiga höst.
 
Så jag hoppas att du blivit riktigt firad idag, Monica, för det är du värd! Älskar dej!!

Dagens grattis!

1 Läs mer >>
Idag har jag tänkt igenom de senaste veckorna sen min bror försvann från oss. Tiden har gått så fort men ändå långsamt, och samtidigt har nog ingen av oss i familjen riktigt greppat vad som hänt. Och så är det ju när någon rycks ifrån oss så plötsligt. Jag har tänkt och funderat, jag har grubblat och varit ledsen.
 
Men trots all ledsamhet idag, kan jag bara konstatera att jag är tacksam. Jag är så tacksam och känner mej så lyckligt lottad över att ha så många nära och kära, släkt och vänner, nära vänner och vänner som jag inte hört av på många år, som på ett eller annat sätt har visat mej och familjen omtanke och värme i detta mörka som hänt.
 
Och eftersom jag inte kan tacka alla var och en personligen, gör jag det här. Tack för alla hälsningar på Facebook och Instagram. Tack för snälla kommentarer här på bloggen och tack för alla fina SMS jag fått. Tack för alla telefonsamtal och alla kramar jag fått när jag träffat er. Och tack till alla ni som var med och gjorde begravningen till en fin och varm avslutning för min bror.
 
Tusen tack till er alla!
 
 

Tack!

0 Läs mer >>
Framför kaminen hos pappsen är det så mysigt. Och att äta pepparkakor och dricka te där skapar värsta julkänslan! Den kom ovanligt sent i år, julkänslan. Den kommer alltid i september. Fast jag har ju haft lite annat att tänka på än jul, om man säger så. Men nu när jag vi tagit avsked av min bror och man kan börja ta nästa steg, så infann den sig. Julkänslan. Då spelar det ingen roll att regnet öser ner och det är grått och höstigt. Snart kommer den härliga JULEN!!
 
 
 
Och för att tiden fram tills dess inte skall vara alltför sorglig och långsam, kan man ju hitta på en massa mysiga och trevliga saker. Lite sånt här funderar jag på:
 
- Höststäda: jag skall städa trädgård, vind, förråd, barnens garderober, Facebook och Instagram, bilen, köksskåpen och tvättstugan. 
- Åka till Ullared: julklapparna måste köpas och Mr P får snällt åka med.
- Kusinmys hos bästa M: krypa upp i soffan, dricka te (eller vin för den som hellre vill det) och prata om livet. Gråta en skvätt och skratta en del. För det är min kusin M förbaskat bra på (även om mitt besök blir en överraskning). 
- Planera en minisemester till våren med min bästa vän A (som verkligen inte vet något om mina planer....). Jag funderar på Köpenhamn. Vi får se vad hon säger om det...
- Tänka ut hur W:s rum skall inredas, nu när vi börjar närma oss tapetsering. Efter några veckor på extrasäng i syrrans rum, med leksaker i vårt sovrum, börjar vi alla ledsna på kaoset. 
- Julgodis: vilka julgodis skall jag göra i år? Och vilket godis brukade brorsan göra som man inte kan klara sig utan? Traditionerna måste ju hänga med lite till, eller så tar vi en traditionspaus och hittar på något nytt. Det sista lät mer som jag...
 
Just nu vill jag i och för sig helst sova och det i ungefär en vecka, utan att bli störd. Utan små tassande kalla fötter som väcker mej och utan små barn som skall sova näsa mot näsa, med den lilla armen runt min hals. Och utan en barnfot på kinden precis när man somnat. Det hade nog varit det bästa just nu. 

Äntligen julkänsla!!!

0 Läs mer >>
När jag startade denna blogg bestämde jag mig för att jag bara skall skriva glada, roliga och inspirerande inlägg. Just därför blir det ibland lite tyst på bloggfronten. Jag vill bli glad och uppiggad när jag läser bloggar, inte ledsen och nedstämd. Det har jag nog av i mitt eget liv och därför vill jag inte heller dela med mig av mina sorger och ledsamheter.
 
Men nog om detta, för på årets sista dag skall man ju sammanfatta året som gått och även se fram emot nästa. Så 2013, hur var det då? Jo, det var glatt och roligt, men flera stunder av sorg och ledsamheter.
 
För att sammanfatta det i punktform:
- vi har renoverat lite hemma, några rum har fått nya tapeter och färg
- huset har fått ett nytt tak (nödvändigt men jag hade ju hellre åkt på en härlig semesterresa för de pengarna)
- blommorna och grönsakerna i trädgården växte mer än jag trodde de skulle - härligt!
- sommaren var fantastisk, att inte behöva stressa till stranden så fort solen visade sig utan vara hemma trots underbart väder är vardagslyx
- Mr P har fått nytt jobb och attans vad mycket han fick jobba, men kul verkar det vara
- jag fick en ny tjänst, fast jag vet inte än vad det innebär eftersom det inte börjar förrän 1 mars
- E fyllde 4 år och hade sitt efterlängtade rosa kalas. 
- W fylld 7, hade ett stort och härligt Halloweenkalas för hela klassen - och några till, och fick en stor härlig monstertårta
- vi såg både Gyllene Tider och Robbie Williams på Ullevi, båda konserterna var fantastiska och vädret såklart suveränt
- på semestern var vi både på fårfarm och fästning, vi har sett djur och varit på Liseberg, badat i hav och badsjö
- vi har varit på en väldans massa kalas men bara en 40-årsfest.
 
Tja, det är något av allt som hänt under året som jag kommer på just nu.
 
Var är då förväntningarna på 2014?
 
- jag hoppas att "mesvintern" håller i sig, eftersom jag hatar snö och kyla. Och att sommaren blir lika underbar som 2013.
- göra mer saker som gör att jag mår bra, för om jag mår bra blir jag ju en bättre mamma, sambo, vän och kollega
- inte vara förkyld och bli bättre från min värk 
- göra mer kreativa saker
- vara mer med människor som jag mår bra av och lägga mindre energi på de som får mig att må dåligt, både i verkligheten och på alla sociala media.
- renovera lite mer inne och huset skall få nya fönster
- fixa till lite i trädgården och samtidigt skall vi vara mycket hos pappa och hjälpa honom med hans härliga trädgård
- jag hoppas att vi umgås ännu mer med släkt och vänner, nya och gamla
- en hel del kalasande kommer det bli
- en härlig semester räknar jag med
- spännande att se vad min nya tjänst utvecklar sig till
- släppa på kontrollbehovet och stressa mindre
- fira att E fyller 5 år med ett prinsess- och piratkalas har hon bestämt.
- fira W:s 8 årskalas, kanske som Halloweenfest igen
 
Nyårsaftonen skall vi fira hemma, utan krav och måsten. Vi skall äta gott i våra myskläder och sitta i soffan och se alla fyrverkerier. Det blir precis som vi vill ha det en sån här dag.

Tack 2013 - välkom...

0 Läs mer >>
Som ni vet älskar jag att baka och det är många bakbloggar jag följer. En av mina inspirationsbloggar är Sockerrus. Och fantastiska Lisa var en av deltagarna i Dessertmästarna som nu går på Kanal 5. Nu blev det ju inte riktigt som Lisa eller vi följare hade hoppats (även mina barn fick vara vakna lite längre för att hålla tummarna) men vad gör det, när man gör så underbara tårtor.  
 
Sockerrus-Lisa har också startat en utmaning om att sprida lite Blog-love istället för alla elaka kommentarer som många bloggare får. Jag har tidigare skrivit om detta här. För visst behövs det så lite egentligen för att göra någon glad. Och glad blev jag idag, när jag gick in på Sockerrus och ser att min lilla blogg blivit uppmärksammad och länkad till.
 
Så även om ni inte har någon blogg, sprid lite positiva vibbar och varför inte lite kärlek. Det är ju ändå fredag!
 

Bloggkärlek