piaspraliner.blogg.se

Idag var det en grå och mulen dag. En dag som vi bävat för i veckor. En dag som obönhörligen kommit närmare och som byggt upp mycket oro och spänningar. Idag har vi lagt min bror till sin sista vila hos mamma.

 

Det var en dag där himlen speglade vad vi alla kände, grått och deppigt. Vi var en samling trötta och slitna sörjande som såg till att brorsan till slut kom hem till mamma. Och all spänning till trots, var det en fin liten ceremoni och lättnaden började komma i kroppen. Sorgen är lika påtaglig och brännande som de senaste månaderna, men någonstans såddes det ett frö till en lättnad i det djupa mörka som omgivit oss denna höst. Och brorsans bästa vän hade så rätt när han sa "jaha, då är det väl snart dags att bestämma sig för att gå vidare".

 

Den lilla knäppgöken var med oss idag för "morfar behöver ett barnbarn", som hon berättat på dagis. Knasbollen hellre ville gå i skolan. Han mår så dåligt av min sorg och ledsamhet, att han har varit väldigt tydlig med att han inte velat vara med idag. Och då är det ju fantastiskt skönt med folk i närheten som ställer upp, idag fick han vara hemma hos sin bästa kompis efter skolan. Men knäppgöken var med och spred sin glädje i sina härligt rosa kläder.

 

Vädret var grått och regnigt och när vi var vid graven började det regna, precis som i amerikanska filmer där det alltid regnar på begravningar. När vi var färdiga och åkte från kyrkogården sprack det upp och en underbar blå himmel kom fram. Det var precis som om brorsan lämnade oss ett meddelande: "Nu har jag kommit hem, nu blir allt bra. Nu blir allt lättare." Det är i alla fall så jag väljer att tolka det, det ger mej lite styrka och gör att det jobbiga är lättare att härda ut. Brorsan har det bra nu, han är med mamma och allt kommer att bli bra, så småningom.