piaspraliner.blogg.se

I morse när jag gick till jobbet upptäckte jag att mitt passerkort och nyckel till mitt kontor, inte låg på sin plats i väskan. Skit, tänkte jag, men den ligger nog i väskan nånstans. Så när jag gick av tåget i Mölndal, såg jag en kollega på jobbet som gick före mej. Perfekt, tänkte jag, och började gå efter henne. Nu kommer jag in i huset! Till saken hör att jag inte känner människan i fråga, utan bara sett henne i matsalen ibland. Så det hade ju varit lite skumt om jag hade gått ikapp henne och börjat prata (jag hade kunnat göra det i och för sig, men den här kvinnan hör till kategorin surkärringar, så jag lät bli). Som en del vet, kan jag ibland drabbas av en lust att smyga på folk men det fick jag också stå emot. 

När vi närmade oss trafikljusen vid jobbet, var jag tvungen att gå ikapp henne, så jag inte tappade kontakten och inte kom in på jobbet. Så jag gick raskt förbi henne och tänkte lite smart att jag skulle låtsas leta i väskan efter nyckeln. Nu blev jag insläppt av en annan okänd kollega, så det blev inte aktuellt. 

Väl inne i huset är det en dörr till som skall öppnas men här fick jag lätt hjälp av en av våra servicepersonal. Sista hindret för att komma in i kontoret, var att hitta någon som kunde låsa upp min kontorsdörr. Det hindret hade jag redan tänkt ut, Gittan och Helena är ju alltid på plats när jag kommer. Men fatta paniken när ingen av dem var där!! Det var bara att sätta sig vid fikabordet och jobba, tur att jag hade datorn med mig. Efter en stund kom Gittan och släppte in mej. 

Inne på kontoret letade jag överallt men ingenstans fanns kortet och nyckeln. Jag kände mej ändå rätt lugn, för den låg ju säkert hemma. Och under dagen fick mina snälla kollegor låsa kontorsdörrar och öppna andra. 

När jag satt i bilen på eftermiddagen, när jag och kidsen varit och handlat, upptäckte jag att mitt busskort var borta, då blev jag riktigt upprörd. Jag är ju Pia! Tappa bort saker, sånt gör jag bara inte! Och tappa bort tre saker på så kort tid, det har aldrig hänt. Jag blev lite orolig för min mentala hälsa och då började jag svära. Oj, vad jag kan svära. Barnen satt alldeles tysta i baksätet. Stackars små liv.

Hemma började jag leta efter passerkort, för busskortet var helt borta. Och jag svor ännu mer. Inte de allra grövsta svordomarna, barnen satt ju bredvid. Jag letade överallt men inget passerkort fanns. Och jag insåg att jag måste ju spärra det där j-la busskortet. Loggade in på Västtrafik men puckade-Pia hade inte registrerat det! Fler, och nu ännu värre, svordomar kom ut. 

Till slut blev jag trött och då kom jag på att en kollega undrade om jag inte hade ett hål i väskan, och inte för att jag trodde det men jag kollade ändå. Och se på f-n, där var det ett jäkla hål. I det lilla hålet hade busskort och passerkort åkt ner! Och mina fina rosa hörlurar låg också där! Jag blev så lycklig att barnen fick pussar i mängder. Knasbollen andades ut och erkände att han fått ont i magen, den lille stackaren. Och knäppgöken konstaterade att det blev dyrt för mej med alla svärord jag sagt. 

Tänk att jag hade rätt. Jag är Pia, jag tappar inte bort saker!