Skogspromenad

Idag bestämde jag mig för att ta med mig vårt pälsiga lilla yrväder på en promenad i skogen. Jag gillar inte att gå ensam i skogen, men nu hade jag ju min pyttelilla livvakt med mig. Hade nån överfallit mig hade den blivit helt dränkt i pussar och säkert sprungit därifrån (med extra ren näsa, för det är hennes favoritställe att pussas på, in i näsan). 

Sagt och gjort, vi parkerade och började gå. Skogen här hemma börjar med en väldigt brant backe och ungefär 5 m upp stannade hon och ville vända tillbaka. Hon hörde väl en fågel eller nåt annat hemskt. 

Konstigt egentligen för när hon var liten var hon orädd för det mesta, men nu är hon fegare än fegast. Antar att det är den där spökfasen som de ska gå igenom. 

Hur som helst vägrade hundskrället att gå. Efter säkert 5 min tröttnade jag och bar henne upp för backen. Redan här var jag trött, så otränad som jag är. När vi kom till en korsning ville hon vända igen och det fortsatte genom nästan hela promenaden, några minuters tvekande innan hon gick vidare. 

I den här första korsningen kom det en hund från andra hållet, och hundar är ju hemska, så då fick hon fart. Som tur var kom det hundar emellanåt och en och annan joggare på vägen, och då fick hon fart. 

När hon väl får fart så går det fort. Ibland galopperar hon fram eller småspringer, så att hennes små ben går som trumpinnar. Jag har fullt sjå att hinna med. Jag hade förstås alldeles för mycket kläder på mig också, jäklar vad jag svettades. Emellanåt stannade hon upp och bitchblickade mig, som om hon tänkte: sätt fart nu din gamla sega tant, fortare kan du. Den bästa slavdrivaren nånsin. 





Sen somnade hon gott både i bilen hem och hemma, efter den där hemska tvättningen av tassarna. Själv kände jag mig riktigt nöjd och tänker att detta får vi göra oftare. Bra för oss båda. 


↑